Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 27 juni 2024 (*)
Innehållsförteckning
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning nr 1/2003
B. 2004 års riktlinjer om avtal om tekniköverföring
C. 2014 års riktlinjer om avtal om tekniköverföring
II. Bakgrund till tvisten
A. Perindopril
B. Tvisterna avseende perindopril
1. EPO:s beslut
2. De nationella domstolarnas avgöranden
C. Patentuppgörelseavtalen avseende perindopril
1. Niche- och Matrixavtalen
2. Tevaavtalet
3. Krkaavtalen
4. Lupinavtalet
III. Det omtvistade beslutet
IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
VI. Prövning av överklagandet
A. Inledande anmärkningar om upptagande till sakprövning
B. Den första och den andra grunden: Kriterierna för bedömning av begreppen konkurrensbegränsning genom syfte och potentiell konkurrens
1. Upptagande till prövning
2. Prövning i sak
a) Inledande synpunkter
b) Kriterierna avseende potentiell konkurrens (den andra grunden)
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
c) Kriterierna för kvalificering som konkurrensbegränsning genom syfte (den första grunden)
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
C. Den tredje och den sjätte grunden avseende Niche- och Matrixavtalen
1. Den tredje grunden
a) Den första delgrunden: Potentiell konkurrens
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
b) Den andra delgrunden: Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
2. Den sjätte grunden: Kvalificeringen av Niche- och Matrixavtalen som separata överträdelser
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
D. Den fjärde grunden: Tevaavtalet
1. Den första delgrunden: Potentiell konkurrens
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
2. Den andra delgrunden: Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte
a) Tevaavtalets syften
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
b) De ambivalenta verkningarna av Tevaavtalet
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
c) Huruvida klausulerna i Tevaavtalet var skadliga.
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
d) Omvänd betalning
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
E. Den femte grunden: Lupinavtalet
1. Den första delgrunden: Potentiell konkurrens
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
2. Den andra delgrunden: Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte
a) Omvänd betalning
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
b) Huruvida bestämmelserna i Lupinavtalet är skadliga
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
c) Lupinavtalets tillämpningsområde
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
3. Den tredje delgrunden: Det datum då överträdelsen upphörde
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
F. Den sjunde grunden: Böterna
1. Den första delgrunden: Åsidosättande av den straffrättsliga legalitetsprincipen
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
2. Den andra delgrunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
G. Slutsatser om överklagandet
VII. Prövning av den talan som väckts vid tribunalen
Rättegångskostnader
”Överklagande – Konkurrens – Farmaceutiska produkter – Marknaden för perindopril – Artikel 101 FEUF – Konkurrensbegränsande samverkan – Uppdelning av marknaden – Potentiell konkurrens – Konkurrensbegränsning genom syfte – Strategi för att fördröja inträdet på marknaden för generiska versioner av perindopril – Patentuppgörelseavtal – Överträdelsens varaktighet – Begreppet en enda överträdelse – Upphävande eller nedsättning av böterna”
I mål C‑201/19 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 28 februari 2019,
Servier SAS, Suresnes (Frankrike),
Servier Laboratories Ltd, Stoke Poges (Förenade kungariket),
Les Laboratoires Servier SAS, Suresnes, företrädda av O. de Juvigny, J. Jourdan, T. Reymond, A. Robert, avocats, J. Killick, advocaat, och M.I. F. Utges Manley, solicitor,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Castilla Contreras, B. Mongin, och C. Vollrath, därefter av F. Castilla Contreras, F. Castillo de la Torre, B. Mongin, J. Norris och C. Vollrath, och slutligen genom F. Castilla Contreras, F. Castillo de la Torre, J. Norris och C. Vollrath, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans
med stöd av
Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, inledningsvis företrädd av D. Guðmundsdóttir, i egenskap av ombud, biträdd av J. Holmes, KC, därefter av L. Baxter, F. Shibli, D. Guðmundsdóttir och J. Simpson, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Holmes, KC, och P. Woolfe, barrister, och slutligen av S. Fuller, i egenskap av ombud, biträdd av J. Holmes, KC, och P. Woolfe, barrister,
intervenient överklagandet
European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA), Genève (Schweiz), företrädd av F. Carlin, avocate,
intervenient i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på första avdelningen, samt domarna P.G. Xuereb, A. Kumin och I. Ziemele,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: handläggarna M. Longar och R. Şereş,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 och den 21 oktober 2021,
och efter att den 14 juli 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Servier SAS, Servier Laboratories Ltd och Les Laboratoires Servier SAS har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 12 december 2018, Servier m.fl./kommissionen (T‑691/14, EU:T:2018:922) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om delvis ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut C(2014) 4955 slutlig av den 9 juli 2014 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 102 i EES-avtalet (ärende AT/39612 – Perindopril (Servier)) (nedan kallat det omtvistade beslutet) i den del det berör klagandena, och i andra hand, om nedsättning av de böter som klagandena påförts genom nämnda beslut.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning (EG) nr 1/2003
2 Artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) har rubriken ”[b]evisbörda” och har följande lydelse:
”Vid alla nationella förfaranden eller gemenskapsförfaranden för tillämpning av artiklarna 101 och 102 [FEUF] skall bevisbördan åvila den part eller myndighet som gör gällande att artikel [101.1 FEUF] eller artikel 102 [FEUF] har överträtts. Det företag eller den företagssammanslutning som åberopar att bestämmelserna i artikel 81.3 i fördraget är uppfyllda skall ha bevisbördan för att villkoren i den punkten är uppfyllda.”
B. 2004 års riktlinjer om avtal om tekniköverföring
3 I punkt 209 i Europeiska kommissionens riktlinjer av den 27 april 2004 om tillämpningen av artikel [101 FEUF] på avtal om tekniköverföring (EUT C 101, 2004, s. 2) (nedan kallade 2004 års riktlinjer för avtal om tekniköverföring) föreskrivs följande:
”I samband med förlikningsavtal och avtal om att inte hävda sina rättigheter anses klausuler om att inte bestrida immateriella rättigheter i regel falla utanför tillämpningsområdet för artikel [101.1 FEUF]. Det är en naturlig del av sådana avtal att parterna kommer överens om att inte efteråt bestrida de immateriella rättigheter som omfattas av avtalet. Själva syftet med avtalet är ju att lösa tvister eller att undvika framtida tvister.”
C. Riktlinjer om tillämpningen av artikel 101[FEUF] på avtal om tekniköverföring
4 Punkterna 242 och 243 i riktlinjerna för tillämpningen av artikel 101 [FEUF] på avtal om tekniköverföring (EUT C 89, 2014, s. 3) har följande lydelse:
”Klausuler om att inte bestrida immateriella rättigheter i förlikningsavtal
242. I samband med förlikningsavtal anses klausuler om att inte bestrida immateriella rättigheter i regel falla utanför tillämpningsområdet för artikel 101.1 [FEUF]. Det är en naturlig del av sådana avtal att parterna kommer överens om att inte i efterhand bestrida de immateriella rättigheter som stått i centrum för tvisten. Själva syftet med avtalet är ju att lösa tvister eller att undvika framtida tvister.
243. Klausuler om att inte bestrida giltigheten av immateriella rättigheter kan, när de ingår i förlikningsavtal, under vissa omständigheter vara konkurrensbegränsande och kan omfattas av artikel 101.1 [FEUF]. Begränsning av rätten att bestrida en immateriell rättighet är inte en del av det särskilda föremålet för en immateriell rättighet och kan begränsa konkurrensen. Till exempel en klausul om att inte bestrida immateriella rättigheter kan utgöra en överträdelse av artikel 101.1, om en immateriell rättighet beviljats efter det att oriktiga eller vilseledande uppgifter har lämnats … Kontroll av sådana klausuler kan också bli nödvändigt om licensgivaren, förutom att licensiera tekniken, även förmår licenstagaren att samtycka till att inte bestrida giltigheten av teknikrättigheter, eller om teknikrättigheterna är nödvändiga som underlag för licenstagarens produktion …”
II. Bakgrund till tvisten
5 Bakgrunden till tvisten, så som den framgår av punkterna 1–73 i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.
A. Perindopril
6 Servier SAS är moderbolag i läkemedelskoncernen Servier, som omfattar Les Laboratoires Servier SAS och Servier Laboratories Ltd (nedan, var och en för sig eller tillsammans, Servier). Bolaget Les Laboratoires Servier är specialiserat på utveckling av originalläkemedel, dess dotterbolag Biogaran SAS på marknaden för generiska läkemedel.
7 Servier har utvecklat perindopril, ett läkemedel som huvudsakligen är avsett att bekämpa högt blodtryck och hjärtsvikt. Läkemedlet ingår i gruppen inhibitorer av angiotensinkonverterande enzymer. Den farmakologiskt aktiva substansen i perindopril utgörs av ett salt. Det salt som ursprungligen användes var erbumin.
8 Patent EP0049658 avseende den aktiva ingrediensen i perindopril lämnades in av ett bolag i Servierkoncernen till Europeiska patentverket (EPO) den 29 september 1981. Patentet skulle löpa ut den 29 september 2001, men patentskyddet förlängdes i flera medlemsstater, däribland Förenade kungariket, till och med den 22 juni 2003. I Frankrike förlängdes skyddet enligt patentet till och med den 22 mars 2005 och i Italien till och med den 13 februari 2009.
9 Den 16 september 1988 ansökte Servier om ett antal patent hos EPO. Patenten avsåg tillverkningsprocesser för den aktiva ingrediensen perindopril, som löpte ut den 16 september 2008, nämligen patenten EP0308339 (nedan kallat patent 339), EP0308340 (nedan kallat patent 340), EP0308341 (nedan kallat patent 341) och EP0309324.
10 Den 6 juli 2001 ansökte Servier hos EPO om registrering av patent EP1296947 (nedan kallat patent 947), avseende den alfa-kristallina formen av erbumin perindopril och dess tillverkningsprocess, vilket beviljades av EPO den 4 februari 2004.
11 Den 6 juli 2001 lämnade Servier dessutom in ansökningar om nationella patent i flera medlemsstater innan dessa blev parter i konventionen om meddelande av europeiska patent, som undertecknades i München den 5 oktober 1973 och trädde i kraft den 7 oktober 1977. Servier lämnade till exempel in ansökningar om patent motsvarande patent 947 i Bulgarien (BG 107 532), i Republiken Tjeckien (PV2003–357), i Estland (P200300001), i Ungern (HU225340), i Polen (P348492) och i Slovakien (PP0149–2003). Dessa patent beviljades den 16 maj 2006 i Bulgarien, den 17 augusti 2006 i Ungern, den 23 januari 2007 i Republiken Tjeckien, den 23 april 2007 i Slovakien och den 24 mars 2010 i Polen.
B. Tvisterna avseende perindopril
12 Mellan åren 2003 och 2009 uppstod flera tvister mellan Servier och tillverkare som förberedde sig för att saluföra en generisk version av perindopril.
1. EPO:s beslut
13 Under år 2004 framställde tio tillverkare av generiska läkemedel, däribland Niche Generics Ltd (nedan kallat Niche), KRKA, tovarna zdravil, d.d. (nedan kallad Krka), Lupin Ltd och Norton Healthcare Ltd, vilket är ett dotterbolag till Ivax Europe som senare fusionerades med Teva Pharmaceuticals Ltd (nedan kallat Teva), en invändning mot patent 947 vid EPO i syfte att få patentet upphävt. Generikabolagen grundade invändningen på avsaknad av nyhet och uppfinningshöjd samt en otillräcklig redogörelse för uppfinningen.
14 Den 27 juli 2006 fastställde EPO:s invändningsenhet giltigheten av patent 947 (nedan kallat EPO:s beslut av den 27 juli 2006). Detta beslut överklagades till EPO:s tekniska överklagandenämnd. Niche, Krka och Lupin återkallade dessa förfaranden vid EPO den 9 februari 2005, den 11 januari 2007 respektive den 5 februari 2007, efter att ha ingått patentuppgörelseavtal med Servier.
15 EPO:s tekniska överklagandenämnd beslutade den 6 maj 2009 att ogiltigförklara EPO:s beslut av den 27 juli 2006 och upphäva patent 947. Serviers begäran om omprövning av tekniska överklagandenämndens beslut avslogs den 19 mars 2010.
2. De nationella domstolarnas avgöranden
16 Giltigheten av patent 947 har bestritts vid vissa nationella domstolar av tillverkare av generiska läkemedel och Servier har väckt talan om patentintrång och framställt yrkanden om interimistiska förelägganden mot dessa tillverkare. De flesta av dessa förfaranden avslutades innan de domstolar vid vilka talan väckts slutgiltigt kunde avgöra giltigheten av patent 947, detta på grund av de patentuppgörelseavtal som Servier hade ingått mellan år 2005 och år 2007 med Niche, Matrix Laboratoires Ltd (nedan Matrix), Teva, Krka och Lupin.
17 I Förenade kungariket har tvisten mellan Servier och Apotex Inc. gett upphov till ett rättsligt fastställande av att patent 947 är ogiltigt. Den 1 augusti 2006 väckte Servier vid High Court of Justice (England & Wales), Finansavdelningen, underavdelningen för patenträtt, Förenade kungariket) talan om intrång i patent 947 mot Apotex, som hade börjat saluföra en generisk version av perindopril på marknaden i Förenade kungariket. Den 8 augusti 2006 erhöll Servier ett interimistiskt föreläggande mot Apotex. Till följd av ett genkäromål från Apotex upphävdes den 6 juli 2007 detta interimistiska förbudsföreläggande och patent 947 ogiltigförklarades, vilket gjorde det möjligt för detta företag att saluföra en generisk version av perindopril på marknaden i Förenade kungariket. Den 9 maj 2008 fastställdes beslutet om ogiltighetsförklaring av patent 947 efter överklagande.
18 I Nederländerna väckte Katwijk Farma BV, som är ett dotterbolag till Apotex, den 13 november 2007, vid en domstol i denna medlemsstat, talan om ogiltigförklaring av patent 947. Servier ingav en ansökan om interimistiskt förbudsföreläggande till denna domstol, vilken avslogs den 30 januari 2008. Samma domstol ogiltigförklarade patent 947 för Nederländerna genom beslut av den 11 juni 2008 i ett förfarande som anhängiggjorts den 15 augusti 2007 av Pharmachemie BV, ett bolag i Tevakoncernen. Till följd av denna ogiltigförklaring återkallade Servier och Katwijk Farma sina yrkanden.
C. Patentuppgörelseavtalen avseende perindopril
1. Niche- och Matrixavtalen
19 Niche är ett dotterbolag till det indiska bolaget Unichem Laboratories Ltd (nedan kallat Unichem) som är specialiserat på tillverkning av generiska läkemedel. Den 26 mars 2001 ingick de bolag vars rättigheter har övertagits av Niche och Matrix ett samarbetsavtal för utveckling av en generisk version av perindopril. Enligt detta avtal skulle det bolag vars rättigheter Matrix övertagit ansvara för tillverkningen av den aktiva ingrediensen i detta läkemedel. Det andra bolaget som var part i avtalet var ansvarigt för att erhålla godkännande för försäljning och för distributionen av läkemedlet.
20 Den 25 juni 2004 väckte Servier talan om intrång i patenten 339, 340 och 341 vid High Court of Justice (England ’Wales), Chancery Division (patents court) (Överdomstolen (England & Wales), Finansavdelningen, underavdelningen för patenträtt) mot Niche, som genom genkäromål yrkade att patent 947 skulle ogiltigförklaras. Matrix deltog i detta förfarande genom inlagor. Dagen för förhandlingen i nämnda förfarande hade fastställts till den 7 och den 8 februari 2005.
21 Den 8 februari 2005 ingick Servier två patentuppgörelseavtal i dessa tvister och förfaranden vid EPO avseende patent 947. Det första med Niche och Unichem (nedan kallat Nicheavtalet) och det andra med Matrix (nedan kallat Matrixavtalet).
22 Vart och ett av dessa avtal innehöll dels så kallade klausuler om avstående från saluförande, genom vilka dessa företag, fram till utgången av Serviers berörda patent avseende perindopril, utfäste sig att avstå från att tillverka, leverera eller saluföra alla generiska former av perindopril som Servier anser utgöra intrång i nämnda patent, dels klausuler om avstående från bestridande, genom vilka dessa företag åtog sig att avstå från och återkalla varje talan som syftade till att bestrida giltigheten av dessa patent eller att erhålla fastställelse av att det inte förelåg något intrång.
23 I gengäld åtog sig Servier dels att inte väcka talan om patentintrång mot nämnda företag, dels att ersätta dem för de kostnader som kunde följa av att deras program för utveckling av en version av perindopril som tillverkats enligt de metoder som skyddades av Serviers patent upphörde. Ersättningen skulle ge upphov till två betalningar till, för det första Niche, och för det andra till Matrix med 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) vardera. Dessa avtal omfattade bland annat samtliga medlemsstater i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i vilka patenten 339, 340, 341 och 947 var i kraft.
24 Enligt ett tredje avtal som också ingicks den 8 februari 2005 åtog sig Niche att till Biogaran överföra dokumentation om godkännande för försäljning av tre andra läkemedel än perindopril samt godkännande för försäljning i Frankrike för ett av dessa läkemedel (nedan kallat Biogaranavtalet). I gengäld skulle Biogaran betala 2,5 miljoner brittiska pund (GBP) till Niche, vilken betalning inte var återbetalningsbar, även om dessa godkännanden för försäljning inte beviljades.
2. Tevaavtalet
25 Den 9 augusti 2005 väckte Ivax talan vid High Court of Justice (England ’Wales), Chancery Division (patents court) (Överdomstolen (England & Wales), Finansavdelningen, underavdelningen för patenträtt) om ogiltigförklaring av patent 947. Detta förfarande vilandeförklarades i avvaktan på beslutet att avsluta förfarandet vid EPO avseende upphävandet av patentet.
26 Den 13 juni 2006 ingick Servier och Teva UK Limited ett patentuppgörelseavtal (nedan kallat Tevaavtalet). Avtalet, som endast omfattade Förenade kungariket, hade en löptid på tre år och kunde förlängas med ytterligare två år. Enligt detta avtal åtog sig Teva att uteslutande köpa perindopril från Servier för distribution i Förenade kungariket. Förutom denna exklusiva inköpsklausul innehöll avtalet även en klausul om avstående från bestridande av patent 339, 340, 341 och 947, som Servier var innehavare av, samt en klausul om avstående från saluföring, vars tillämpningsområde omfattade Förenade kungariket. Enligt sistnämnda bestämmelse var Teva skyldigt att avstå från att tillverka eller saluföra i denna tidigare medlemsstat alla generiska former av perindopril som Servier ansåg utgöra intrång i dess patent. I gengäld betalade Servier 5 miljoner brittiska pund (GBP) till Teva.
27 Tevaavtalet innehöll dessutom en klausul om schablonmässig ersättning. Enligt denna klausul skulle Servier, om bolaget inte lyckades leverera perindopril till Teva från och med den 1 augusti 2006, vara skyldigt att betala en schablonersättning på 500 000 GBP per månad till Teva. Teva hade då ingen rätt att väcka talan mot Servier eller rätt att säga upp Tevaavtalet.
28 Till följd av Serviers underlåtenhet att leverera perindopril till Teva senast den 1 augusti 2006 i enlighet med Tevaavtalet gjorde Servier en engångsbetalning på 5,5 miljoner GBP till Teva, vilket innebar att det totala beloppet för betalningar enligt Tevaavtalet uppgick till 10,5 miljoner GBP.
29 Den 23 februari 2007 ingick Servier och Teva ett tilläggsavtal Tevaavtalet. Samtidigt som klausulen om exklusiva leveranser bekräftades i tilläggsavtalet föreskrevs att Teva kunde börja distribuera Serviers perindopril antingen vid ett datum som fastställts av Servier, eller vid den tidpunkt då patent 947 upphävdes eller upphörde att gälla, eller vid den tidpunkt då Apotex började distribuera en generisk version av perindopril i Förenade kungariket.
3. Krkaavtalen
30 Den 3 oktober 2006 utfärdade High Court of Justice (England ’Wales), Chancery Division (patents court) (Överdomstolen (England & Wales), Finansavdelningen, underavdelningen för patenträtt), inom ramen för en talan om intrång i patenten 340 och 947, ett interimistiskt föreläggande mot Krka och avslog Krkas ansökan om förenklat förfarande genom vilken Krka genom genkäromål bestred giltigheten av patent 947.
31 Till följd av detta beslut och EPO:s beslut av den 27 juli 2006 ingick Servier och Krka tre avtal (nedan kallade Krkaavtalen). Den 27 oktober 2006 ingick de ett patentuppgörelseavtal avseende patent 340 och 947 samt ett licensavtal och den 5 januari 2007 ett överlåtelse- och licensavtal.
32 Genom detta patentuppgörelseavtal återkallade Servier sin talan om intrång i dessa patent mot Krka och Krka avstod från att bestrida giltigheten av dessa patent i hela världen och från att saluföra en generisk version av perindopril som gjorde intrång i patent 947.
33 Genom licensavtalet beviljade Servier Krka en exklusiv och oåterkallelig licens för patent 947 i Tjeckien, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och Slovakien. I gengäld var Krka skyldig att betala Servier en avgift på 3 procent av nettobeloppet av sina försäljningar på samtliga dessa områden.
34 I enlighet med överlåtelseavtalet och licensavtalet överförde Krka två patentansökningar avseende perindopril till Servier. Som vederlag för denna överlåtelse betalade Servier 30 miljoner euro till Krka.
4. Lupinavtalet
35 Den 18 oktober 2006 väckte Lupin talan vid High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division (patents court) (Överdomstolen (England & Wales), Finansavdelningen, underavdelningen för patenträtt) om ogiltigförklaring av patent 947, som hade godkänts i Förenade kungariket och talan om fastställelse att den generiska versionen av perindopril, som den avsåg att saluföra i den medlemsstaten, inte gjorde intrång i nämnda patent.
36 Den 30 januari 2007 avslutade Servier och Lupin tvisten och förfarandet mellan dem vid EPO avseende patent 947 genom ett patentuppgörelseavtal (nedan kallat Lupinavtalet).
37 Detta avtal innehöll en klausul om avstående från bestridande genom vilken Lupin åtog sig att inte ifrågasätta Serviers patent avseende perindopril. Avtalet innehöll även en klausul om avstående från saluföring som var förenad med vissa villkor. Enligt denna klausul åtog sig Lupin att avstå från att sälja en generisk version av ”erbumin perindopril … och alla salter av denna”. Det framgår av punkt 54 i den överklagade domen att ”Lupin hade emellertid tillstånd att saluföra produkter som levererats av Servier eller egen perindopril i de länder där en generisk version av perindopril som tillåtits av Servier fanns på marknaden eller för det fall att Serviers samtliga relevanta patent löper ut eller i de länder där en tredje man hade släppt ut en generisk version av perindopril på marknaden och där Servier inte hade ingett någon ansökan om förbudsföreläggande avseende dess försäljning”. Dessa klausuler om avstående från bestridande och om avstående från saluföring var tillämpliga på samtliga EES-medlemsstaters territorier.
38 Lupinavtalet innehöll dessutom en klausul om överlåtelse och licens enligt vilken Lupin överlät immateriella rättigheter till Servier som omfattades av tre patentansökningar avseende metoder för framställning av perindopril, rättigheter som Servier åtog sig att återlicensiera till Lupin. Som vederlag för denna överlåtelse betalade Servier 40 miljoner euro till Lupin.
39 Slutligen föreskrevs i Lupinavtalet att Servier och Lupin skulle använda ”alla rimliga medel” för att ingå ett leveransavtal genom vilket Servier levererade perindopril till Lupin.
III. Det omtvistade beslutet
40 Den 9 juli 2014 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Kommissionen fann för det första att Niche-, Matrix, Teva, Krka och Lupinavtalet utgjorde konkurrensbegränsningar genom syfte och resultat. Kommissionen kvalificerade följaktligen dessa avtal som överträdelser av artikel 101 FEUF. Kommissionen ansåg vidare att ingåendet av nämnda avtal, tillsammans med andra ageranden, såsom förvärv av teknik för den aktiva substansen i periondopril, utgjorde en strategi från Serviers sida som syftade till att fördröja inträdet av generiska versioner på marknaden för detta läkemedel, på vilken detta företag hade en dominerande ställning. Kommissionen ansåg att detta missbruk av dominerande ställning utgjorde en överträdelse av artikel 102 FEUF.
41 I artiklarna 1–5 i detta beslut konstaterade kommissionen att Servier hade överträtt artikel 101 FEUF genom att delta i Niche-, Matrix-, Teva-, Krka- och Lupinavtalen. I artiklarna 1 och 2 i nämnda beslut underströk kommissionen att både Nicheavtalet och Matrixavtalet hade utgjort en överträdelse som omfattade samtliga stater som var medlemmar i Europeiska unionen vid tidpunkten för antagandet av detta beslut, med undantag för Italien och Kroatien och att dessa överträdelser inleddes den 8 februari 2005, med undantag för Lettland, där de inleddes den 1 juli 2005, Bulgarien och Rumänien, där de inleddes den 1 januari 2007, och Malta, där de inleddes den 1 mars 2007. Kommissionen påpekade vidare att nämnda överträdelser upphörde den 15 september 2008, med undantag för Förenade kungariket, där de upphörde den 6 juli 2007, och Nederländerna, där de upphörde den 12 december 2007.
42 I artikel 3 i det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att Tevaavtalet utgjorde en överträdelse som omfattade Förenade kungariket och som inleddes den 13 juni 2006 och upphörde den 6 juli 2007.
43 I artikel 5 i det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att Lupinavtalet utgjorde en överträdelse som omfattade samtliga stater som då var medlemmar i unionen, med undantag för Kroatien. Kommissionen angav att överträdelsen hade inletts den 30 januari 2007, med undantag för Malta, där den började den 1 mars 2007, och Italien, där överträdelsen inleddes den 13 februari 2009. Kommissionen angav vidare att överträdelsen upphörde den 6 maj 2009, med undantag för Förenade kungariket, där den upphörde den 6 juli 2007, Nederländerna, där den upphörde den 12 december 2007, och Frankrike, där den upphörde den 16 september 2008.
44 I artikel 7.1–7.5 i det omtvistade beslutet fastställde kommissionen det totala bötesbelopp som Servier ålades för överträdelserna av artikel 101 FEUF till 289 727 200 euro, varav 131 532 600 euro för dess deltagande i Nicheavtalet, 79 121 700 euro för dess deltagande i Matrixavtalet, 4 309 000 euro för dess deltagande i Tevaavtalet, 37 661 800 euro för dess deltagande i Krkaavtalen och 37 102 100 euro för dess deltagande i Lupinavtalet.
IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
45 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 september 2014 väckte Servier talan och yrkade i första hand att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att det bötesbelopp som bolaget hade ålagts genom beslutet skulle sättas ned.
46 Genom skrivelse som ingavs den 2 februari 2015 ansökte European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA) (nedan kallat EFPIA eller Intervenienten) om att få intervenera till stöd för Serviers yrkanden. Ordföranden på tribunalens andra avdelning beviljade denna ansökan genom beslut av den 22 oktober 2010.
47 I sin talan i första instans åberopade Servier 17 grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
48 Vad gäller överträdelserna av artikel 101 FEUF biföll tribunalen talan såvitt avsåg de grunder som anförts mot konstaterandet av den överträdelse som följde av Krkaavtalen och underkände de grunder som avsåg att Niche-, Matrix, Teva- och Lupinavtalen (nedan de omtvistade avtalen) utgjorde överträdelser. Tribunalen ogillade Serviers andrahandsyrkande om upphävande eller nedsättning av de böter som bolaget hade ålagts på grund av sitt deltagande i Niche-, Teva- och Lupinavtalen. Däremot satte tribunalen ned det bötesbelopp som ålagts Servier på grund av dess deltagande i Matrixavtalet till 55 385 190 euro.
V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
49 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 28 februari 2019 ingav Sevier förevarande överklagande.
50 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 22 maj 2019 ansökte Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden i förevarande mål. Genom beslut meddelat den 16 juni 2019 bifölls ansökan.
51 Domstolen anmodade parterna att inkomma med skriftliga yttranden senast den 4 oktober 2021 avseende domen av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. (C‑307/18, EU:C:2020:52), domen av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen (C‑591/16 P, EU:C:2021:243), domen av den 25 mars 2021, Sun Pharmaceutical Industries och Ranbaxy (UK)/kommissionen (C‑586/16 P, ej publicerad, EU:C:2021:241), domen av den 25 mars 2021, Generics (UK)/kommissionen (C‑588/16 P, ej publicerad, EU:C:2021:242), domen av den 25 mars 2021, Arrow Group och Arrow Generics/kommissionen (C‑601/16 P, ej publicerad, EU:C:2021:244), och domen av den 25 mars 2021, Xellia Pharmaceuticals och Alpharma/kommissionen (C‑611/16 P, EU:C:2021:245). Servier, kommissionen och Förenade kungariket efterkom denna begäran inom den föreskrivna fristen.
52 Servier har yrkat att domstolen ska
– i första hand upphäva punkterna 4–6 i domslutet i den överklagade domen,
– ogiltigförklara artiklarna 1 b, 2 b, 3 b och 5 b och, följaktligen, artikel 7.1 b, 7.2 b, 7.3 b och 7.5 b i det omtvistade beslutet, eller, återförvisa målet till tribunalen för avgörande av verkningarna av de omtvistade avtalen, eller
– i andra hand, upphäva punkterna 4 och 5 i domslutet i den överklagade domen i den del de bekräftar konstaterandena i det omtvistade beslutet avseende förekomsten av separata överträdelser och kumulativa böter för Niche- och Matrixavtalen, och följaktligen ogiltigförklara artikel 1 b, artikel 2 b, artikel 7.1 b och artikel 7.2 b i detta beslut,
– i tredje hand, upphäva punkterna 4 och 5 i domslutet i den överklagade domen, artikel 7.1 b, artikel 7.2 b, artikel 7.3 b och artikel 7.5 b i det omtvistade beslutet mot bakgrund av den grund som avser åsidosättande av den straffrättsliga legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen vid fastställandet av böternas belopp,
– upphäva punkt 5 i domslutet i den överklagade domen och artikel 5 b och artikel 7.5 b i det omtvistade beslutet, mot bakgrund av grunden avseende den påstådda överträdelsens varaktighet och beräkningen av böternas belopp avseende det avtal som ingåtts mellan Servier och Lupin, och följaktligen fastställa böterna med utövande av sin obegränsade behörighet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
53 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att ersätta kommissionens rättegångskostnader såväl vid tribunalen som vid domstolen.
54 EFPIA har yrkat att domstolen ska
– upphäva punkterna 4, 5 och 6 i domslutet i den överklagade domen,
– ogiltigförklara artiklarna 1 b, 2 b, 3 b och 5 b, och följaktligen även artikel 7.1 b, 7.2 b, 7.3 b och 7.5 b i det omtvistade beslutet, eller återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet och förfarandet i första instans.
55 Förenade kungariket har yrkat att domstolen ska bifalla kommissionens yrkanden.
VI. Prövning av överklagandet
56 Till stöd för sitt överklagande har Servier åberopat sju grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vad gäller begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning avseende den potentiella konkurrens som tillverkarna av generiska läkemedel utövar gentemot Servier. Den tredje, den fjärde och den femte grunden avser tribunalens konstateranden avseende Niche-, Matrix, Tevaavtalet och Lupin. Servier har i andra hand, genom sin sjätte grund, åberopat felaktig rättstillämpning vad gäller kvalificeringen av Niche- och Matrixavtalen som separata överträdelser. Servier har genom sin sjunde grund i tredje hand gjort gällande att den straffrättsliga legalitetsprincipen samt proportionalitetsprincipen har åsidosatts, vad gäller de böter som Servier ålagts med stöd av artikel 101 FEUF.
A. Inledande anmärkningar om upptagande till sakprövning
57 I den mån kommissionen har bestritt att vissa av Serviers grunder och argument i målet om överklagande kan tas upp till sakprövning, genom att bland annat kritisera kommissionen för att inte ha identifierat de domskäl i den överklagade domen som de avser, för att ha gjort påståenden med allmän giltighet som saknar samband med invändningarna och resonemanget i det omtvistade beslutet och i den överklagade domen, för att ha upprepat vissa av dess argument i första instans utan att förklara på vilket sätt de anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och genom att bestrida tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, ska det inledningsvis erinras om gränserna för domstolens prövning av överklagandet.
58 Det framgår av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor och att tribunalen således är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bevisningen (dom av den 10 juli 2019, VG/kommissionen, C‑19/18 P, EU:C:2019:578, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
59 När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen däremot behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Domstolens kontrollbefogenhet omfattar bland annat frågan huruvida reglerna om bevisbörda och bevisföring har iakttagits samt huruvida tribunalen har tillämpat korrekta rättsliga kriterier vid sin bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl., C‑425/19 P, EU:C:2021:154, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
60 Domstolen erinrar vidare om att invändningar avseende de faktiska omständigheterna och bedömningen av dessa i det överklagade avgörandet kan tas upp till prövning inom ramen för ett mål om överklagande om det görs gällande att det av handlingarna i målet framgår att tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna är materiellt oriktig eller att tribunalen har missuppfattat bevisningen (dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet, C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkt 35).
61 En missuppfattning måste framstå som uppenbar redan på grundval av handlingarna i målet, utan att någon ny bedömning av omständigheterna eller bevisningen behöver göras (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 43). Även om en sådan missuppfattning kan bestå i en tolkning av en handling som strider mot dess innehåll, ska den på ett uppenbart sätt framgå av handlingarna i målet och förutsätter att tribunalen uppenbart har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna bevisning. I detta avseende är det således inte tillräckligt att föreslå en annan tolkning än den som tribunalen har gjort av bevisningen, för att visa att det skett en sådan missuppfattning (dom av den 17 oktober 2019, Alcogroup och Alcodis/kommissionen, C‑403/18 P, EU:C:2019:870, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
62 Slutligen följer det av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och av artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2016, Mallis m.fl./kommissionen och ECB, C‑105/15 P–C‑109/15 P, EU:C:2016:702, punkterna 33 och 34). Enligt domstolens fasta praxis uppfyller ett överklagande som endast återger grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 24 mars 2022, Hermann Albers/kommissionen, C‑656/20 P, EU:C:2022:222, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
63 När en part bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan emellertid de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 24 mars 2022, Hermann Albers/kommissionen, C‑656/20 P, EU:C:2022:222, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
B. Den första och den andra grunden: Kriterierna för bedömning av begreppen konkurrensbegränsning genom syfte och potentiell konkurrens
64 Genom den första och den andra grunden har Servier gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av begreppen konkurrensbegränsning genom syfte och potentiell konkurrens.
1. Upptagande till prövning
65 Kommissionen har gjort gällande att den första och den andra grunden delvis inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har beklagat den allmänna och abstrakta karaktären hos en del av Serviers argumentation, som inte med erforderlig precision har redogjort för de skäl i den överklagade domen som den kritiserar och för den felaktiga rättstillämpning som bolaget har åberopat. Servier har dessutom begränsat sig till att upprepa argument som framförts i första instans utan att förklara på vilket sätt tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände dessa argument. Härav följer att den första och den andra grunden endast kan tas upp till sakprövning i den mån Serviers argument har samband med en invändning som är specifik för Niche-, Matrix-, Teva- eller Lupinavtalen exakt identifierar det skäl i den överklagade domen som är föremål för dess kritik och redogör för den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till.
66 I förevarande fall är det riktigt att Serviers första och andra grund syftar till att på ett allmänt och abstrakt sätt ifrågasätta giltigheten av de rättsliga kriterier på grundval av vilka tribunalen prövade kvalificeringen av de omtvistade avtalen som konkurrensbegränsning genom syfte. Det är även riktigt att det i överklagandet, inom ramen för dessa grunder, inte systematiskt anges vilka punkter i den överklagade domen som är föremål för kritik eller vilka rättsliga argument som syftar till att visa att det skett en felaktig rättstillämpning, utan det ibland inskränker sig till att upprepa argument som framförts i första instans.
67 Såsom kommissionen uttryckligen har medgett överlappar och kompletterar detta argument, trots sin allmänna karaktär, det argument som Servier specifikt har utvecklat med avseende på vart och ett av de omtvistade avtalen, inom ramen för den tredje till den sjätte grunden för överklagandet. Den omständigheten att Servier har valt att dela upp sin rättsliga argumentation avseende frågan om huruvida de omtvistade avtalens utgör en överträdelse i två delar, en allmän och relevant för prövningen av alla dessa avtal, den andra specifik för vart och ett av de omtvistade avtalen för sig, innebär inte att denna argumentation inte kan tas upp till sakprövning med hänsyn till de principer som det erinrats om i punkterna 58–63 i förevarande dom. Det framgår nämligen av en jämförelse av samtliga dessa grunder att överklagandet gör det möjligt att med tillräcklig precision identifiera såväl de punkter i den överklagade domen som Servier har bestritt som de rättsliga argument som åberopats till stöd för dess kritik.
68 Eftersom den första och den andra grunden för överklagandet är tillräckligt klara och precisa för att kommissionen ska kunna försvara sig och för att domstolen ska kunna utöva sin kontroll, kan dessa grunder tas upp till sakprövning. Domstolen kommer att pröva de övriga invändningar om rättegångshinder som kommissionen särskilt har åberopat inom ramen för prövningen av den tredje, den femte och den sjätte grunden för överklagandet.
2. Prövning i sak
a) Inledande synpunkter
69 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 101.1 FEUF är följande oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.
70 För att omfattas av det principiella förbudet i artikel 101.1 FEUF ska företagens beteende således visa att det förekommit en samverkan dem emellan – det vill säga att det finns ett avtal mellan företag, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
71 Sistnämnda krav förutsätter, i fråga om horisontella samarbetsavtal mellan företag som är verksamma på samma nivå i produktions- eller distributionskedjan, att nämnda samverkan sker mellan företag som konkurrerar med varandra, om inte rent faktiskt så åtminstone potentiellt (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 32).
72 Det ska enligt samma bestämmelse visas att beteendet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, eller att det har ett sådant resultat. Av denna bestämmelse, såsom den har tolkats av domstolen, följer att det ska göras en klar åtskillnad mellan begreppet ”konkurrensbegränsning genom syfte” och begreppet ”konkurrensbegränsning genom resultat”, varvid särskilda bevisregler gäller för respektive begränsning (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 63).
73 Vad gäller förfaranden som kvalificeras som ”begränsande genom syfte” saknas det således anledning att undersöka, och än mindre att styrka, deras påverkan på konkurrensen. Erfarenheten visar nämligen att sådana beteenden minskar produktionen och höjer priserna, vilket leder till en felaktig fördelning av resurserna, vilket särskilt drabbar konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 115, och dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 159).
74 När det inte har visats att ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande har ett konkurrensbegränsande syfte, ska däremot dess verkningar prövas i syfte att bevisa att konkurrensen faktiskt på ett märkbart sätt har hindrats, begränsats eller snedvridits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2015, Maxima Latvija, C‑345/14, EU:C:2015:784, punkt 17).
75 Denna åtskillnad beror på att vissa former av samverkan mellan företag redan till sin art kan anses vara skadliga för den normala konkurrensen (dom av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers, C‑209/07, EU:C:2008:643, punkt 17, och dom av den 14 mars 2013, Allianz Hungária Biztosító m.fl., C‑32/11, EU:C:2013:160, punkt 35). Begreppet ”konkurrensbegränsning genom syfte” ska tolkas restriktivt och kan endast tillämpas på vissa samordnade förfaranden mellan företag som i sig, med beaktande av innehållet i deras bestämmelser, de mål som eftersträvas med dem och det ekonomiska och juridiska sammanhang i vilket de ingår, är så pass skadliga för konkurrensen att det kan anses att någon bedömning av deras verkningar inte behövs (se, för ett likande resonemang, dom av den 26 november 2015, Maxima Latvija, C‑345/14, EU:C:2015:784, punkt 20, och dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 161 och 162, och där angiven rättspraxis).
76 När det gäller det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det aktuella beteendet ingår, ska hänsyn tas till de berörda varornas eller tjänsternas beskaffenhet samt till de faktiska förhållanden som är kännetecknande för strukturen och funktionen hos den eller de berörda sektorerna eller marknaderna. Däremot är det inte på något sätt nödvändigt att undersöka, och än mindre visa, effekterna av detta beteende på konkurrensen, oavsett om de är faktiska eller potentiella, negativa eller positiva (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 166).
77 Vad gäller de mål som eftersträvas med det aktuella beteendet, ska det fastställas vilka objektiva mål detta beteende syftar till att uppnå i konkurrenshänseende. Den omständigheten att de inblandade företagen har agerat utan att ha för avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och den omständigheten att de har eftersträvat vissa legitima mål är däremot inte avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 167 och där angiven rättspraxis).
78 Tillämpningen av de principer som angetts ovan i fråga om samordnade förfaranden i form av horisontella samarbetsavtal mellan företag, såsom de omtvistade avtalen, innebär att det i ett första skede ska fastställas huruvida dessa förfaranden kan kvalificeras som konkurrensbegränsande av företag som befinner sig i en konkurrenssituation, om än endast potentiellt. Om så är fallet ska det i ett andra skede prövas huruvida nämnda förfaranden, med hänsyn till deras ekonomiska egenskaper, omfattas av kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte.
79 Vad gäller det första steget i denna bedömning har domstolen redan slagit fast att det, med avseende på just öppnandet av marknaden för ett läkemedel för tillverkare av generiska läkemedel, för att bedöma huruvida en av dessa tillverkare, trots att den inte finns på en marknad, befinner sig i ett potentiellt konkurrensförhållande med en tillverkare av originalläkemedel som finns på denna marknad, ska fastställas huruvida det finns verkliga och konkreta möjligheter för den förstnämnda tillverkaren att inträda på nämnda marknad och konkurrera med den andra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
80 Således ska det, för det första, bedömas huruvida nämnda tillverkare av generiska läkemedel, vid den tidpunkt då avtalen ingicks, hade vidtagit de förberedelseåtgärder som krävdes för att kunna inträda på den relevanta marknaden inom en tidsram som innebar att tillverkaren av originalläkemedel utsattes för ett konkurrenstryck. Sådana åtgärder gör det möjligt att fastställa om en tillverkare av generiska läkemedel är fast besluten om och har den kapacitet som krävs för att inträda på marknaden för ett läkemedel som innehåller en aktiv ingrediens för vilken patentskyddet har upphört, även när det finns metodpatent som innehas av tillverkaren av originalläkemedel. För det andra ska man försäkra sig om att en sådan tillverkare av generiska läkemedel inte stöter på oöverstigliga hinder för ett marknadsinträde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 43 och 45).
81 Domstolen har redan slagit fast att eventuella patent som skyddar ett originalläkemedel eller en av dess framställningsmetoder obestridligen ingår i det ekonomiska och rättsliga sammanhang som kännetecknar konkurrensförhållandet mellan innehavarna av sådana patent och tillverkarna av generiska läkemedel. Bedömningen av de rättigheter som följer av ett patent får emellertid inte bestå i en undersökning av patentets styrka eller sannolikheten för att en tvist mellan dess innehavare och en tillverkare av generiska läkemedel skulle leda till att patentet förklaras giltigt och att patentintrång har skett. Denna bedömning ska snarare avse frågan huruvida tillverkaren av generiska läkemedel, trots förekomsten av detta patent, har verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden vid den relevanta tidpunkten (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 50).
82 Det påvisade faktum att det råder potentiell konkurrens mellan en tillverkare av generiska läkemedel och en tillverkare av originalläkemedel kan för övrigt bekräftas av ytterligare omständigheter, såsom ingåendet av ett avtal dem emellan när tillverkaren av generiska läkemedel inte fanns på den relevanta marknaden, eller att värde har överförts till tillverkaren av generiska läkemedel i utbyte mot att denne fördröjde sitt inträde på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 54–56).
83 För att i ett andra skede i denna analys avgöra huruvida uppskjutandet av inträdet på marknaden för generiska läkemedel i utbyte mot värdeöverföringar från tillverkaren av originalläkemedel till tillverkaren av dessa generiska läkemedel ska anses utgöra ett samordnat förfarande som utgör en konkurrensbegränsning genom syfte, ska det först prövas huruvida dessa värdeöverföringar kan motiveras fullt ut av behovet av att ersätta kostnader eller olägenheter i samband med tvisten, såsom kostnader och arvoden för rådgivning för den sistnämnda tillverkaren, eller av behovet av att ersätta tillverkaren av generiska läkemedlet för det faktiska och styrkta tillhandahållandet av varor eller tjänster. Om så inte är fallet ska det prövas huruvida dessa värdeöverföringar endast förklaras av dessa läkemedelstillverkares kommersiella intresse av att inte konkurrera med priser och prestationer. Vid denna prövning ska det i varje enskilt fall fastställas huruvida det positiva nettosaldot av värdeöverföringarna var tillräckligt stort för att faktiskt få tillverkaren av generiska läkemedel att avstå från att inträda på den relevanta marknaden och, följaktligen, få denne att inte konkurrera med priser och prestationer med tillverkaren av originalläkemedel, utan att det därvid på något sätt krävs att detta nettosaldo nödvändigtvis överstiger den vinst som tillverkaren av generiska läkemedel skulle ha erhållit om denne hade vunnit det aktuella patentmålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 84 och 94).
84 Det ska i detta hänseende erinras om att bestridandet av ett patents giltighet och räckvidd är en del av den normala konkurrensen inom sektorer där ensamrätt till teknik föreligger, vilket innebär att patentuppgörelseavtal genom vilka en tillverkare av generiska läkemedel som kan söka inträda på en marknad, åtminstone tillfälligt, erkänner giltigheten av ett patent som innehas av en tillverkare av originalläkemedel och därigenom åtar sig att inte bestrida patentet och inte heller att träda in på denna marknad, kan begränsa konkurrensen. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
85 Det är mot denna bakgrund som det ska prövas huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den prövade Serviers argument, särskilt inom ramen för den fjärde grunden i första instans, avseende felaktig rättstillämpning vid fastställandet av de rättsliga kriterier som är tillämpliga vid bedömningen av de omtvistade avtalens syfte och verkningar mot bakgrund av artikel 101 FEUF och den argumentation som utvecklats mer specifikt, med avseende på tillämpningen av dessa kriterier på vart och ett av dessa avtal.
86 När det väl har fastställts att det föreligger omständigheter avseende den potentiella konkurrensen, vilka är föremål för den allmänna kritik som framförts inom ramen för den andra grunden för överklagandet, ska det i ett andra skede i analysen prövas huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att de omtvistade avtalen hade till syfte att begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Det ska även prövas huruvida tribunalen i detta sammanhang prövade syftena med dessa avtal och, i synnerhet, frågan huruvida Serviers värdeöverföringar till tillverkarna av generiska läkemedel var tillräckligt betydande för att förmå tillverkarna av generiska läkemedel att, om än tillfälligt, avstå från att träda in på marknaden för perindopril.
87 Det ska dessutom säkerställas att tribunalen, vid behov, beaktade de berörda företagens avsikter för att kontrollera huruvida dessa, mot bakgrund av de omständigheter som avses i föregående punkt, överensstämde med tribunalens bedömning av de objektiva mål som nämnda företag eftersträvade i konkurrenshänseende. Det ska emellertid preciseras att det vid tillämpningen av artikel 101.1 FEUF, i enlighet med ovan i punkt 77 angiven rättspraxis, inte är avgörande för tillämpningen av FEUF att nämnda företag har agerat utan att ha för avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och att de eftersträvade vissa legitima mål. Det enda som är relevant är bedömningen av i vilken utsträckning detta förfarande är ekonomiskt skadligt för konkurrensen på den relevanta marknaden. Denna bedömning ska grunda sig på objektiva överväganden, vid behov efter en detaljerad analys av nämnda praxis, dess syften och det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 84 och 85, och dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 131).
88 Det är därför som det, för att avgöra om ett samordnat förfarande kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte, är nödvändigt att undersöka dess innehåll, dess tillkomsthistoria, samt dess ekonomiska och rättsliga sammanhang, i synnerhet de specifika egenskaperna hos den marknad där de konkreta verkningarna kommer att ha verkan. Den omständigheten att ordalydelsen i ett avtal som syftar till att genomföra detta förfarande inte avslöjar ett konkurrensbegränsande syfte är inte i sig avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 1983, IAZ International Belgium m.fl./kommissionen, 96/82–102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, EU:C:1983:310, punkterna 23–25, och dom av den 28 mars 1984, Compagnie royale asturienne des mines och Rheinzink/kommissionen, 29/83 och 30/83, EU:C:1984:130, punkt 26).
89 I förevarande fall gjorde tribunalen, i ett avsnitt i den överklagade domen som rörde kommissionens påstådda felaktiga rättstillämpning avseende begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, först en allmän prövning, i punkterna 219–307 i den överklagade domen, av de kriterier som gör det möjligt att anse att patentuppgörelseavtal omfattas av detta begrepp. Därefter redogjorde tribunalen, i punkterna 316–386 i nämnda dom, för kriterierna för bedömning av den potentiella konkurrensen. Tribunalen kastade därigenom om i vilken ordning dessa två omständigheter, som anges i punkt 78 i förevarande dom, i princip ska prövas, eftersom det inte är nödvändigt att pröva frågan huruvida avtalen har till syfte att begränsa konkurrensen om företagen i fråga inte befinner sig i ett konkurrensförhållande. Denna omvända tillämpning påverkar emellertid inte i sig tribunalens bedömning av dessa två omständigheter i förevarande fall. När det sedan handlade om att specifikt ta ställning till de grunder i första instans som avsåg huruvida de omtvistade avtalen utgjorde överträdelser mot bakgrund av artikel 101 FEUF, följde tribunalen denna ordning, eftersom den systematiskt prövade frågan huruvida det förelåg ett potentiellt konkurrensförhållande mellan parterna i dessa avtal innan den prövade huruvida de utgjorde en konkurrensbegränsning genom syfte.
90 Mot bakgrund av dessa omständigheter ska domstolen, i den mån den andra grunden avser kriterierna avseende potentiell konkurrens, först pröva denna grund och därefter pröva den första grunden, som avser kriterierna för att kvalificera en konkurrensbegränsning genom syfte.
b) Kriterierna avseende potentiell konkurrens (den andra grunden)
1) Parternas argument
91 Genom sin andra grund, som består av tre delar, har Servier gjort gällande att den överklagade domen grundar sig på en extensiv tolkning av begreppet potentiell konkurrens och innebär att den bevisbörda som åvilar kommissionen kastas om. Klaganden har inledningsvis gjort gällande att enbart ingåendet av ett patentuppgörelseavtal inte gör det möjligt att dra slutsatsen att det föreligger en potentiell konkurrens mellan parterna i detta avtal. I punkt 386 i den överklagade domen slog tribunalen dessutom fast att det för att fastställa att det föreligger ett potentiellt konkurrensförhållande räcker att kommissionen, i avsaknad av bevis för motsatsen avseende tekniska, lagstiftningsmässiga eller finansiella svårigheter, har samlat in en rad samstämmiga indicier som visar att åtgärder vidtagits i syfte att tillverka och saluföra den aktuella produkten inom tillräckligt kort tid för att påverka den aktör som är verksam på den berörda marknaden. Denna bedömning föranledde tribunalen att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning i tre avseenden.
92 Genom den andra grundens första del har Servier gjort gällande att tribunalen bortsåg från patenthinder. I punkterna 384, 444 och 728 i den överklagade domen fann tribunalen att i avsaknad av ett slutligt beslut från en myndighet om huruvida det förekom patentintrång och om ett patents giltighet, kunde parternas bedömning av möjligheterna att en talan skulle vinna framgång endast beaktas på grundval av parternas avsikt. Tribunalen uteslöt således att parternas uppfattning om ett patents giltighet kunde beaktas innan ett sådant beslut fattades vid bedömningen av huruvida tillverkarna av generiska läkemedel hade kapacitet att träda in på den berörda marknaden. Eftersom ett patentuppgörelseavtal per definition endast kan ingås innan ett sådant beslut har fattats, har tribunalen således uppställt ett villkor som är omöjligt att uppfylla och som inte är anpassat till omständigheterna i tvister om läkemedelspatent. Servier har vidare kritiserat tribunalen för att, i punkterna 366, 367, 591 och 592 i den överklagade domen, ha underkänt beaktandet av domstolsförelägganden i detta sammanhang på grund av deras provisoriska karaktär.
93 Enligt Servier kan, även i avsaknad av ett sådant beslut, möjligheten för en tillverkare av generiska läkemedel att träda in på marknaden ifrågasättas på grund av förekomsten av ett patent om detta uppfattas som tillräckligt starkt för att avskräcka tillverkaren från att göra ett så kallat riskfyllt inträde, med hänsyn till möjligheten att bli föremål för en talan om patentintrång från tillverkaren av originalläkemedlet. Servier har i detta avseende understrukit att tribunalen uttryckligen konstaterade att Krkas uppfattning om giltigheten av patent 947 hade en sådan avskräckande verkan. Tribunalen gjorde sig således skyldig till en felaktig rättstillämpning som medförde att Niches, Matrix, Tevas och Lupins kvalificering som potentiella konkurrenter till Servier blev felaktig.
94 Servier har genom den andra grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 386 i den överklagade domen, fann att en rad samstämmiga indicier som enbart visar att det vidtagits åtgärder för tillverkning och saluföring av ett generiskt läkemedel, vars utsikter till framgång på kort sikt är okända, räcker för att styrka en verklig och konkret förmåga att träda in på marknaden. Enligt Servier vittnar sådana åtgärder på sin höjd om en vilja att träda in på marknaden, men är inte tillräckliga för att, när det föreligger mycket starka hinder för inträde på marknaden, fastställa den konkreta sannolikheten för ett tillräckligt snabbt inträde på marknaden, vilken beror på det generiska läkemedlets utvecklingsstadium och möjligheten för tillverkaren av detta läkemedel att erhålla ett godkännande för försäljning. Under dessa omständigheter kunde tribunalen inte, i punkt 340 i den överklagade domen, utesluta att förseningar i processen för inträde på marknaden som drabbat tillverkarna av generiska läkemedel kan skada deras förmåga att träda in på denna marknad. Servier har vidare åberopat flera fel i bedömningen av den potentiella konkurrensen vad gäller de omtvistade avtalen.
95 Genom den andra grundens tredje del har Servier, med stöd av EFPIA, kritiserat tribunalen för att den slog fast att det, för att ifrågasätta de indicier på potentiella konkurrensförhållanden som kommissionen åberopat, ankom på de företag som var ansvariga för de överträdelser som konstaterades i det omtvistade beslutet att visa att nya aktörers inträde på marknaden stötte på oöverstigliga hinder. Därigenom kastade tribunalen om den bevisbörda som åligger kommissionen och ålade dessa företag att förebringa bevisning som var omöjlig att förebringa (probatio diabolica). För att ifrågasätta indicierna för potentiell konkurrens anser Servier att det räcker att visa att kommissionens påståenden är tvivelaktiga eller felaktiga.
96 I punkt 386 i den överklagade domen kunde tribunalen inte heller, utan att åsidosätta principen om god förvaltningssed, ålägga Servier att visa att tillverkarna av generiska läkemedel stod inför oöverstigliga hinder, eftersom det enligt detta företag endast var dessa tillverkare som förfogar över relevant information i detta avseende. Kommissionen har emellertid åsidosatt principen om god förvaltningssed genom att vägra att använda sina utredningsbefogenheter för att inhämta dessa upplysningar.
97 Kommissionen har med stöd av Förenade kungariket bestritt detta argument.
2) Domstolens bedömning
98 Vad gäller de kriterier som gör det möjligt att konstatera att det föreligger ett potentiellt konkurrensförhållande mellan två företag, fann tribunalen i punkterna 318–321 i den överklagade domen att en potentiell konkurrent är den som har verkliga och konkreta möjligheter att träda in på den relevanta marknaden. Ett sådant konstaterande ska enligt tribunalen grundas på två kriterier, nämligen dels kapaciteten, dels avsikten att inträda på denna marknad, varvid det ska preciseras att det första av dessa kriterier är väsentligt. Tribunalen fann dessutom, i punkterna 334–341 i den överklagade domen, att för att ett företag ska kunna betecknas som en potentiell konkurrent måste dess inträde på marknaden ske tillräckligt snabbt för att påverka och på så sätt utöva ett konkurrenstryck på de företag som är verksamma på denna marknad.
99 I punkterna 342–348 i den överklagade domen underströk tribunalen att bevisningen för att det föreligger en potentiell konkurrens kan stödjas av att de företag som är verksamma på marknaden uppfattar det konkurrenshot som möjligheten för en ny aktör på marknaden utgör. Tribunalen påpekade i detta avseende, med hänvisning till sin egen praxis, att ingåendet av ett avtal mellan dessa företag kan utgöra ett indicium på denna uppfattning som kan styrka förekomsten av potentiell konkurrens.
100 När det på grundval av dessa kriterier kan fastställas att tillverkare av generiska läkemedel har verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden, anser tribunalen att ett sådant konstaterande, av de skäl som anges i punkterna 319–324 i den överklagade domen, endast kan ifrågasättas på grund av att det föreligger hinder för detta inträde, såsom patent eller skyldigheten att erhålla ett godkännande för försäljning, om dessa hinder är oöverstigliga.
101 I detta avseende fann tribunalen, i punkterna 355–368 och 384 i den domen, att i avsaknad av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande i vilket förekomsten av ett patentintrång konstaterats, hindrar inte förekomsten av ett giltigt patent uppkomsten av en potentiell konkurrens. Enligt tribunalen utgör nämligen den ensamrätt som ett patent ger inte hinder för att tillverkare av generiska läkemedel vidtar åtgärder för att kunna träda in på marknaden för originalläkemedel när patentet löper ut och således utövar ett konkurrenstryck på patentinnehavaren innan patentet löper ut.
102 Tribunalen preciserade särskilt, i punkterna 359–361 i den överklagade domen, att även om patentet presumeras vara giltigt från och med den dag då det registreras, presumeras inte patentintrång, utan ett sådant måste fastställas på rättslig väg. I avsaknad av ett konstaterande av patentintrång utesluter enligt tribunalen en förklaring av att ett patent är giltigt, såsom den som följer av EPO:s beslut av den 27 juli 2006, inte heller möjligheten till potentiell konkurrens.
103 Tribunalen underströk även, i punkt 358 i den överklagade domen, att lagstiftningen om beviljande av godkännande för försäljning av läkemedel inte utgör ett oöverstigligt hinder för en potentiell konkurrens, eftersom denna lagstiftning gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att bevilja ett sådant godkännande för ett generiskt läkemedel trots att referensläkemedlet skyddas av ett patent.
104 Av dessa omständigheter följer, i motsats till vad Servier har gjort gällande, att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och genom att avgöra målet på ett sätt som är förenligt med vad som angetts i punkterna 79–82 ovan, när den redogjorde för de kriterier som gör det möjligt att dra slutsatsen att det föreligger potentiell konkurrens mellan en tillverkare av originalläkemedel och en tillverkare av generiska läkemedel. De kriterier som tribunalen tillämpade motsvarar nämligen i huvudsak de kriterier som domstolen slog fast i punkterna 36–57 i domen av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. (C‑307/18, EU:C:2020:52).
105 Vad särskilt gäller de två kriterier som avser förmågan och avsikten att träda in på den aktuella marknaden, vilka avses i punkt 318 i den överklagade domen, konstaterar domstolen att de motsvarar de kriterier som domstolen slog fast, bland annat i punkt 44 i domen av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. (C‑307/18, EU:C:2020:52), avseende ett bestämt fastställande och en tillverkares egen förmåga att få tillträde till marknaden för ett läkemedel som innehåller en aktiv ingrediens för vilken patentskyddet har upphört, även när det föreligger metodpatent som innehas av tillverkaren av originalläkemedel.
106 När det gäller den anmärkning som inledningsvis har framställts inom ramen för den andra grunden är det riktigt, såsom Servier i huvudsak har hävdat, att förekomsten av ett potentiellt konkurrensförhållande mellan två företag som är verksamma på samma nivå i produktionskedjan och varav ett inte är verksamt på marknaden inte kan härledas enbart av den omständigheten att dessa företag har ingått ett patentuppgörelseavtal. Ingåendet av ett sådant avtal utgör emellertid ett starkt indicium på att det föreligger ett konkurrensförhållande mellan nämnda företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., 307/18, EU:C:2020:52, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning genom att åberopa själva förekomsten av de omtvistade avtalen till stöd för slutsatsen att Servier och de aktuella tillverkarna av generiska läkemedel konkurrerade med varandra.
107 När det gäller den andra grundens första del kan Servier inte med framgång göra gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte medgav att en tillverkare av generiska läkemedels uppfattning av ett patents styrka kunde beaktas vid bedömningen av huruvida tillverkarna av generiska läkemedel hade kapacitet att träda in på marknaden.
108 I förevarande fall ansåg tribunalen inte, bland annat i punkterna 384, 444 och 728 i den överklagade domen, att en tillverkares uppfattning av ett patents styrka, vars giltighet inte slutgiltigt har fastställts i pågående mål, helt saknar relevans för bedömningen av huruvida det föreligger ett potentiellt konkurrensförhållande mellan Servier och tillverkarna av generiska läkemedel. Tribunalen konstaterade däremot att även om denna uppfattning kan vara relevant för att avgöra huruvida en sådan tillverkare har för avsikt att träda in på den relevanta marknaden, har den inte någon betydelse för fastställandet av dess förmåga att göra ett sådant inträde.
109 Förekomsten av ett patent som skyddar framställningen av en aktiv ingrediens för vilken patentskyddet har upphört kan, i detta hänseende, inte i sig anses utgöra ett oöverstigligt hinder och hindrar inte att en tillverkare av generiska läkemedel, som är fast besluten om och har den kapacitet som krävs för att inträda på marknaden och som, genom sina åtgärder, visat sig vara beredd på att angripa giltigheten av detta patent och riskera att, vid marknadsinträdet, stämmas för patentintrång av innehavaren av detta patent, kan betraktas som en ”potentiell konkurrent” till tillverkaren av det berörda originalläkemedlet (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,/18, EU:C:2020:52, punkt 46).
110 Domstolen konstaterar att tribunalens resonemang, som sammanfattas i punkt 108 ovan, inte innebär någon felaktig rättstillämpning mot bakgrund av denna rättspraxis och den rättspraxis som det erinrats om i punkt 81 ovan. Det framgår nämligen bland annat av nämnda rättspraxis att även om förekomsten av ett patent som skyddar ett originalläkemedel eller en av dess tillverkningsmetoder vars giltighet inte slutgiltigt har fastställts inom ramen för pågående tvister obestridligen ingår i det relevanta sammanhanget, och därmed i ännu högre grad den uppfattning om styrkan i ett sådant patent som en tillverkare av generiska läkemedel kan ha, inte i sig avgörande vid bedömningen av ett eventuellt potentiellt konkurrensförhållande mellan tillverkaren och patentinnehavaren, även om detta obestridligen utgör en del av det relevanta sammanhanget.
111 Även om en tillverkares uppfattning av ett patents styrka, inte såsom den framgår av tillverkarens egna uppgifter utan av aktuell och tillförlitlig bevisning, utgör en av de relevanta faktorerna bland andra, såsom de förberedande åtgärder som vidtagits inför marknadsinträdet, för att bedöma denna tillverkares avsikter och följaktligen dennes eventuella bestämda avsikt att göra ett sådant inträde, är denna uppfattning, som per definition är subjektiv, i princip inte relevant för bedömningen av en sådan tillverkares förmåga att faktiskt träda in på marknaden, eller för övrigt av huruvida det objektivt sett föreligger oöverstigliga hinder för ett sådant inträde.
112 När det gäller Serviers argument att tribunalen underkände relevansen av interimistiska förelägganden som meddelats av en nationell domstol och som förbjöd en tillverkare av generiska läkemedel att ge tillträde till marknaden för ett läkemedel som innehåller en aktiv ingrediens för vilken patentskyddet upphört, har domstolen redan understrukit den relativa betydelsen av sådana förelägganden vid bedömningen av huruvida det föreligger ett potentiellt konkurrensförhållande mellan en sådan tillverkare och patentinnehavaren, eftersom det rör sig om en interimistisk åtgärd som inte på något sätt påverkar frågan huruvida en talan om patentintrång är välgrundad (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 53). I motsats till vad Servier har anfört bortsåg tribunalen för övrigt inte från beaktandet av sådana interimistiska förelägganden i punkterna 366, 367, 591 och 592 i den överklagade domen, utan nöjde sig med att, i enlighet med denna rättspraxis, slå fast att beviljandet av dem, och i än högre grad enbart risken för ett sådant beviljande, inte i sig gör det möjligt att utesluta att en sådan tillverkare är en potentiell konkurrent.
113 Servier har emellertid gjort gällande att domskälen i den överklagade domen avseende betydelsen av att tillverkaren av generiska läkemedel uppfattar patentets styrka är motstridiga. Kommissionen har påpekat, såsom angetts i punkt 93 i förevarande dom, att tribunalen i huvudsak medgav att Krkas erkännande av giltigheten av patent 947 ledde till att det uteslöts att de avtal som ingåtts med tillverkaren av generiska läkemedel skulle kvalificeras som konkurrensbegränsning genom syfte, trots att tribunalen fann motsatsen med avseende på de omtvistade avtalen.
114 Det räcker emellertid att konstatera att det bland annat framgår av punkt 304 i den dom som meddelas i dag i målet kommissionen/Servier m.fl. (C‑176/19 P) att tribunalens felaktiga rättstillämpning påverkar hela resonemanget avseende kvalificeringen av de patentuppgörelse- och licensavtal som ingåtts med Krka som en konkurrensbegränsning genom syfte, vilket redovisas i punkterna 943–1032 i den överklagade domen. Det framgår särskilt av punkterna 297 och 298 i den dom som meddelas i dag i målet kommissionen/Servier m.fl. (C‑176/19 P) att tribunalen prövade kvalificeringen av det rättsstridiga förfarande som lagts Servier och Krka till last som konkurrensbegränsning genom syfte på grundval av felaktiga kriterier, med avseende på vilka den tillmätte Krkas erkännande av giltigheten av patent 947 en avgörande betydelse, trots att denna omständighet inte i sig var avgörande.
115 Eftersom kommissionens överklagande i mål C‑176/19 P delvis bifölls, upphävde domstolen punkt 1 i domslutet i den överklagade domen, i vilken tribunalen hade ogiltigförklarat artikel 4 i det omtvistade beslutet, i vilken det konstaterades att Krkas avtal utgjorde en överträdelse i förhållande till artikel 101 FEUF. I enlighet med artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol avgjorde domstolen slutligt särskilt den nionde grundens första del i Serviers talan i mål T‑691/14.
116 Av de skäl som anges i punkterna 427–440 i den dom som meddelas i dag i målet kommissionen/Servier m.fl. (C‑176/19 P), underkänner domstolen de argument genom vilka Servier bestred att Krka utövade potentiell konkurrens. I punkt 441 i den domen underkänner domstolen en invändning genom vilken Servier hävdade att Krka, bland annat på grund av EPO:s beslut av den 27 juli 2006, inte längre hade kapacitet eller fast beslutsamhet att träda in på Serviers huvudmarknader och således inte längre utgjorde en potentiell källa till konkurrens. Domstolen slår nämligen slutgiltigt fast att denna anmärkning var ogrundad, bland annat mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 81 och 109 i förevarande dom.
117 Det följer av dessa omständigheter att den motsägelse i domskälen som Servier har åberopat inom ramen för den andra grundens första del i förevarande överklagande grundar sig på domskäl i den överklagade domen som slutgiltigt har ogiltigförklarats av domstolen. Eftersom den påstådda motsägelsen inte föreligger kan Serviers invändning om en motsägelsefull motivering inte godtas. Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
118 När det gäller den andra grundens andra del kan, i motsats till vad Servier har gjort gällande, den omständigheten att en administrativ åtgärd vidtagits för att erhålla ett godkännande för försäljning av ett generiskt läkemedel beaktas för att visa att tillverkaren av detta läkemedel hade verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden för originalläkemedlet. I enlighet med de omständigheter som avses i punkt 80 i förevarande dom är åtgärder av detta slag nämligen relevanta för att styrka såväl en sådan tillverkares fasta beslutsamhet som dess egen förmåga att komma in på marknaden.
119 Servier har även gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 340 i den överklagade domen, fann att de förseningar i processen för inträde på marknaden som en tillverkare av generiska läkemedel drabbats av kan påverka dennes förmåga att träda in på nämnda marknad.
120 Såsom framgår av nämnda punkt 340, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 103 i sitt förslag till avgörande, räcker emellertid inte ett uppskjutet inträde på marknaden till följd av sådana förseningar i sig för att ifrågasätta huruvida en tillverkare av generiska läkemedel är en potentiell konkurrent, särskilt om tillverkaren vidtar åtgärder för att lösa de problem som orsakade förseningen. Det som är av betydelse i detta avseende är nämligen huruvida tillverkaren av generiska läkemedel fortsätter att utöva ett konkurrenstryck på tillverkaren av originalläkemedel på grund av dess fasta beslutsamhet och egen förmåga att komma fram till ett sådant marknadsinträde. Såsom framgår av punkt 80 i förevarande dom ska det, för att kontrollera huruvida dessa villkor är uppfyllda, bedömas huruvida nämnda tillverkare av generiska läkemedel har vidtagit de förberedelseåtgärder som krävs för att kunna träda in på den relevanta marknaden inom en tidsram som innebär att tillverkaren av originalläkemedel utsätts för ett konkurrenstryck; det är därvid ovidkommande om dessa åtgärder faktiskt slutförts inom önskad tid eller om de kommer att röna framgång (dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 84).
121 Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 340 i den överklagade domen slog fast att kommissionen i det omtvistade beslutet kunde anse att ”de förseningar som eventuellt uppkom för generikabolagen när det gäller processen för marknadstillträde inte i sig var tillräckliga för att utesluta att de är potentiella konkurrenter när de fortsätter att utöva ett sådant tryck på grund av deras förmåga att träda in på marknaden”.
122 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.
123 Vad gäller den andra grundens tredje del har tribunalen, i motsats till vad Servier har påstått, i punkt 386 i den överklagade domen inte kastat om bevisbördan. I nämnda punkt fann tribunalen endast att kommissionen, i avsaknad av bevis för motsatsen avseende tekniska, lagstiftningsmässiga, kommersiella eller finansiella svårigheter, kan styrka att tillverkarna av generiska läkemedel har kapacitet och avsikt att träda in på marknaden, och således deras verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden, om den har samlat in en rad samstämmiga indicier som i vart fall intygar att åtgärder har vidtagits för tillverkning och försäljning av den berörda produkten inom tillräckligt kort tid för att sätta press på tillverkaren av originalläkemedel. Enligt domstolens fasta praxis kan nämligen, i fråga om ansvar för en överträdelse av konkurrensreglerna, de faktiska omständigheter som en part åberopar vara sådana att de innebär att motparten tvingas lämna en förklaring eller godtagbara skäl, vid äventyr av att bevisbördan annars kan anses ha uppfyllts (dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen, C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 80, och dom av den 25 mars 2021, Toshiba/kommissionen, C‑623/15 P, ej publicerad, EU:C:2021:243, punkt 79).
124 Av denna rättspraxis följer att om kommissionen på grundval av en rad samstämmiga indicier kan styrka att det föreligger potentiell konkurrens mellan två företag, och utan att bortse från eventuella bevis om motsatsen som kommissionen faktiskt fått kännedom om inom ramen för den undersökning som den har gjort, bland annat bevis avseende eventuella potentiella hinder för ett inträde på marknaden, ankommer det på dessa företag att vederlägga förekomsten av sådan konkurrens genom att lägga fram motbevisning, vilket de kan göra antingen inom ramen för det administrativa förfarandet eller för första gången inom ramen för den talan som väckts vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 72). En sådan bevisbörda utgör varken en otillbörlig omvänd bevisbörda eller ett krav att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica), eftersom det räcker att de berörda företagen lägger fram bevis för en positiv omständighet, nämligen att det föreligger tekniska, lagstiftningsmässiga, kommersiella eller finansiella svårigheter som enligt dem utgör oöverstigliga hinder för ett av företagen att komma in på marknaden. När en sådan bevisning väl har lagts fram ankommer det på kommissionen att kontrollera huruvida den vederlägger dess bedömning av förekomsten av en potentiell konkurrens.
125 Om det tvärtom ankom på kommissionen att på ett negativt sätt visa att det inte förelåg några sådana svårigheter, och därmed att det inte förelåg några oöverstigliga hinder, av vilket slag de än må vara, vid ett av de aktuella företagens inträde på marknaden, skulle en sådan bevisbörda innebära att kommissionen måste bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica). Tribunalen gjorde för övrigt en riktig bedömning när den i punkt 386 i den överklagade domen påpekade att bevis för att potentiell konkurrens föreligger ofta är interna uppgifter hos de berörda företagen, vilka dessa är bättre lämpade att samla in.
126 Den bevisbörda som beskrivs i punkt 124 ovan kan inte heller anses utgöra ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed, av det skälet att den skulle innebära ett krav på att tillverkaren av originalläkemedel, till sitt försvar, lägger fram bevisning som denne inte förfogar över utan som tillverkarna av generiska läkemedel istället förfogar över. Genom denna invändning bortses nämligen från rätten att få tillgång till handlingarna i konkurrensärenden, vars syfte är att göra det möjligt för mottagarna av meddelandet om invändningar att redan under det administrativa förfarandet få kännedom om den bevisning som finns i kommissionens akt, så att de kan försvara sig. Denna rätt att få tillgång till ärendeakten innebär att kommissionen ska ge det berörda företaget möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i utredningsakten och som kan vara relevanta för företagets försvar. Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter (dom av den 14 maj 2020, NKT Verwaltungs och NKT/kommissionen, C‑607/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:385, punkterna 261 och 262 och där angiven rättspraxis). Alla uppgifter som kommissionen har kännedom om under det administrativa förfarandet, inbegripet de som har ingetts av tillverkarna av generiska läkemedel och som eventuellt är till deras fördel, ska således ingå i den akt som tillverkaren av originalläkemedel i princip har tillgång till, så att tillverkaren har möjlighet att identifiera eventuella oöverstigliga hinder för dessa tillverkare av generiska läkemedel, om sådana hinder föreligger, och att åberopa dem under det administrativa förfarandet eller vid tribunalen.
127 Talan kan därför inte bifallas på den andra grundens tredje del. Talan kan således inte bifallas på någon del av den första grunden.
c) Kriterierna för kvalificering som konkurrensbegränsning genom syfte (den första grunden)
1) Parternas argument
128 Servier har genom sin första grund ifrågasatt de kriterier på grundval av vilka tribunalen fann att de omtvistade avtalen utgör konkurrensbegränsningar genom syfte. Denna grund består av tre delgrunder.
129 Genom den första grundens första del har Servier gjort gällande att i enlighet med förslaget till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet CB/kommissionen (C‑67/13 P, EU:C:2014:1958, punkt 56), är begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, som ska tolkas restriktivt, förbehållet beteenden vars skadliga karaktär, mot bakgrund av förvärvad erfarenhet och ekonomisk vetenskap, har bevisats och lätt kunnat upptäckas.
130 Enligt Servier saknades denna erfarenhet vid tidpunkten för det omtvistade beslutet. I avsaknad av tidigare beslut av denna institution eller av unionsdomstolarna, omfattades förevarande mål nämligen av en situation som då var ny. Servier har i detta avseende gjort gällande att domen av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers (C‑209/07, EU:C:2008:643), inte är relevant, eftersom den inte rör ett patentuppgörelseavtal. Begäran om förhandsavgörande som gett upphov till domen av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. (C‑307/18, EU:C:2020:52), visar att det förblir oklart och omdiskuterat huruvida denna typ av avtal kan kvalificeras som konkurrensbegränsning genom syfte. Förevarande mål skiljer sig även från det mål som avgjordes genom domen av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen (C‑591/16 P, EU:C:2021:243), som meddelades efter de faktiska omständigheterna i förevarande mål, i vilket de aktuella avtalen i själva verket inte hade till syfte att lösa en tvist.
131 Servier har dessutom bestritt att de överträdelser av artikel 101.1 FEUF som lagts bolaget till last lätt kunde upptäckas. Kommissionen, tribunalen, rättspraxis från domstolar i Amerikas förenta stater och doktrin innan det omtvistade beslutet antogs medger att ett patentuppgörelseavtal inte i sig är konkurrensbegränsande. Kommissionen skulle för övrigt ha behövt flera hundra sidor för att strukturera sitt resonemang på denna punkt.
132 Genom den första grundens andra del har Servier, med stöd av EFPIA, kritiserat tribunalen för att inte ha dragit några slutsatser av den regel som anges i punkt 304 i den överklagade domen och i punkt 56 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet CB/kommissionen (C‑67/13 P, EU:C:2014:1958), enligt vilken avtal som har en potentiellt kluven inverkan på marknaden eller som är nödvändiga för att uppnå ett huvudsakligt mål som inte är konkurrensbegränsande inte omfattas av begreppet konkurrensbegränsning genom syfte.
133 Avtal som avslutar en patenttvist utan att överskrida patentets räckvidd är legitima och förenliga med allmänintresset. I förevarande fall har Servier påpekat att även om tre av de tio som motsatte sig patent 947 återkallade sin talan vid EPO efter att ha ingått ett patentuppgörelseavtal med Servier, har denna omständighet inte haft någon verkan, eftersom detta förfarande pågick. Bland de omtvistade avtalen kunde Teva- och Lupinavtalen dessutom ha haft den konkurrensfrämjande verkan att tidigarelägga tidpunkten för inträde på marknaden för generiska läkemedel som inte utgjorde intrång.
134 Genom den första grundens tredje del har Servier gjort gällande att tribunalen underlät att beakta det ekonomiska och rättsliga sammanhang som de omtvistade avtalen ingår i. Tribunalen konstaterade endast, i punkt 272 i den överklagade domen, att en sådan kvalificering kan göras när ett avtal dels innebär en betalning eller en fördel som utgör ett incitament för en tillverkare av generiska läkemedel, liksom klausuler om avstående från bestridande och om avstående från saluförande, dels har ingåtts mellan företag som befinner sig i en potentiell konkurrenssituation, varvid denna situation har getts en vid definition.
135 Servier har inledningsvis påpekat att alla avtal som begränsar en konkurrents kommersiella frihet inte nödvändigtvis är konkurrensbegränsande. En sådan kvalificering är utesluten när begränsningen är accessorisk till ett legitimt avtal, bland annat när det gäller klausuler om avstående från bestridande som föreskrivs i ett patentuppgörelseavtal. Servier har i detta avseende åberopat punkt 209 i 2004 års riktlinjer om avtal om tekniköverföring.
136 Servier har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 269–271 i den överklagade domen fann att förekomsten av en så kallad omvänd betalning, det vill säga en betalning från tillverkaren av originalläkemedel till tillverkaren av generiska läkemedel i syfte att förmå den sistnämnda att ingå förlikning, gör det möjligt att kvalificera ett sådant avtal som en konkurrensbegränsning genom syfte. På grund av denna bedömnings överdrivet abstrakta karaktär bortsåg tribunalen emellertid från de omtvistade avtalens verkliga och konkreta särdrag och verkningar.
137 I förevarande fall visar de relevanta omständigheterna att inträdet för tillverkare av generiska läkemedel på marknaden för perindopril försenades, inte på grund av de omtvistade avtalen, utan på grund av patent 947. Alla tillverkare av generiska läkemedel som motsatte sig detta patent var tvungna att invänta utgången av patentet innan de trädde in på denna marknad.
138 Servier har i detta avseende understrukit att tribunalen slog fast att Krkaavtalen inte utgjorde en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, efter att ha beaktat verkningarna av dessa avtal och företagets erkännande av giltigheten av patent 947. Tribunalen bekräftade således att klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluförande inte i sig är skadliga för konkurrensen.
139 För det andra har Servier hävdat att en omvänd betalning, i motsats till vad som framgår av punkt 267 i den överklagade domen, inte i sig är konkurrensbegränsande, utan kan förklaras av det berörda patentets styrka. Ett starkt patent skulle nämligen uppmuntra tillverkare av generiska läkemedel att ingå förlikning. I enlighet med den rättspraxis som följer av domen av den 25 februari 1986, Windsurfing International/kommissionen (193/83, EU:C:1986:75, punkt 26), borde tribunalen ha beaktat en sådan objektiv omständighet. I förevarande fall har giltigheten av patent 947 erkänts genom EPO:s beslut av den 27 juli 2006 och av High Court of Justice (England ’Wales), Chancery Division (patents court) (Överdomstolen (England & Wales), Finansavdelningen, underavdelningen för patenträtt, Förenade kungariket), som meddelade interimistiska förelägganden mot Apotex och Krka, vilket tribunalen för övrigt beaktade i punkt 971 i den överklagade domen när den slog fast att de utgjorde ”en av de utlösande faktorer” som låg till grund för Krkaavtalen.
140 När tribunalen i punkt 280 i den överklagade domen slog fast att det kan presumeras att ett patentuppgörelseavtal har ett konkurrensbegränsande syfte när nämnda betalning överstiger de kostnader som är inneboende i uppgörelsen i patenttvister, utan att kommissionen är skyldig att visa att de åtminstone motsvarar den vinst som tillverkaren av generiska läkemedel förväntar sig, grundade den sig på en extensiv tolkning av begreppet konkurrensbegränsning genom syfte. En sådan extensiv tolkning avviker emellertid inte bara från de principer som slagits fast i rättspraxis, utan innebär dessutom att kommissionen befrias från bevisbördan för den påstådda överträdelsen.
141 Kommissionen har med stöd av Förenade kungariket bestritt detta argument.
2) Domstolens bedömning
142 När det gäller de kriterier som gör det möjligt att kvalificera ett patentuppgörelseavtal som en konkurrensbegränsning genom syfte, har Servier genom de tre delgrunder som åberopats till stöd för den första grunden, vilka ska prövas tillsammans, hävdat att kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte är förbehållen avtal vars skadliga karaktär har visats och lätt kunnat upptäckas. Den är inte tillämplig på dem vars potentiella verkningar på marknaden är tvetydiga eller som är nödvändiga för att uppnå ett huvudsakligt syfte som inte begränsar konkurrensen. Tribunalen gjorde sig emellertid skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa dessa kriterier.
143 Det ska inledningsvis påpekas att med hänsyn till de kriterier som det erinrats om i punkterna 69–77 ovan, på grundval av vilka ett avtal mellan företag kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, kan detta argument inte godtas.
144 Servier saknar grund för sitt påstående att denna kvalificering ska underkännas, särskilt på grund av att kommissionen inte tidigare har någon beslutspraxis avseende sådana avtal. Det krävs nämligen inte på något sätt att samma typ av avtal redan har sanktionerats av kommissionen för att de ska kunna anses ha ett konkurrensbegränsande syfte, och detta även om avtalen ingås i ett specifikt sammanhang som i fråga om immateriella rättigheter. Det enda som är av betydelse är de särdrag som är utmärkande för dessa avtal, av vilka man ska sluta sig till att det eventuellt föreligger en särskild skadlig inverkan på konkurrensen, vid behov efter en detaljerad analys av dessa avtal, deras syften samt det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de ingår (dom av den 25 mars 2021, Sun Pharmaceutical Industries och Ranbaxy (UK)/kommissionen, C‑586/16 P, EU:C:2021:241, punkterna 85–87, och dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkterna 130 och 131).
145 Servier kan inte heller kritisera tribunalen för att inte ha beaktat de positiva eller åtminstone tvetydiga effekter på konkurrensen som de omtvistade avtalen enligt Servier skulle kunna ge upphov till, eftersom det, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 76 och 77 i förevarande dom, inte är nödvändigt eller ens relevant att pröva verkningarna av dessa avtal för att avgöra huruvida de kan kvalificeras som konkurrensbegränsning genom syfte.
146 Det kan dessutom konstateras att tribunalen i förevarande fall, i punkterna 219–222 i den överklagade domen, angav regler och principer som i huvudsak motsvarar dem som beskrivs i punkterna 69–77 ovan. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning i nämnda punkter i den överklagade domen.
147 När det gäller argumentet avseende domstolens praxis avseende accessoriska begränsningar till legitima avtal, ska det påpekas att tribunalen i punkterna 282–291 i den överklagade domen fann att kommissionen haft fog för att inte pröva huruvida det fanns anledning att tillämpa denna rättspraxis.
148 Det ska påpekas att om en viss transaktion eller en viss verksamhet inte omfattas av det principiella förbudet i artikel 101.1 FEUF på grund av dess neutrala karaktär såtillvida att den inte medför någon konkurrensbegränsning, omfattas en accessorisk begränsning av det affärsmässiga oberoendet för en eller flera av deltagarna i denna transaktion eller verksamhet inte heller av det principiella förbudet när begränsningen är objektivt nödvändig för genomförandet av transaktionen eller verksamheten och står i proportion till transaktionens eller verksamhetens syfte (dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen, C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
149 När det inte är möjligt att skilja en sådan begränsning från huvudtransaktionen eller huvudverksamheten utan att äventyra transaktionens eller verksamhetens existens eller syften ska bedömningen av huruvida begränsningen är förenlig med artikel 101.1 FEUF nämligen ske tillsammans med bedömningen av huruvida den huvudtransaktion eller den huvudverksamhet som begränsningen hör samman med är förenlig med artikel 101.1 FEUF, och detta även om det vid första påseendet kan förefalla som om en sådan begränsning, betraktad separat, omfattas av det principiella förbudet i artikel 101.1 FEUF (Dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl., C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 70).
150 När det gäller att fastställa huruvida en begränsning kan undgå förbudet i artikel 101.1 FEUF på grund av att den är accessorisk i förhållande till en icke konkurrensbegränsande huvudtransaktion, ska det undersökas huruvida det skulle vara omöjligt att genomföra transaktionen utan denna begränsning. Det faktum att transaktionen i fråga helt enkelt blir svårare att genomföra, eller till och med bara mindre lönsam, kan inte anses medföra att begränsningen uppfyller det krav på att vara objektivt nödvändig som gäller för att den ska kunna anses vara accessorisk. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att detta begrepp utvidgades till att omfatta begränsningar som inte är strikt nödvändiga för genomförandet av huvudtransaktionen. Ett sådant resultat skulle skada den ändamålsenliga verkan av förbudet i artikel 101.1 FEUF (dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl., C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 71).
151 I förevarande fall fann tribunalen, i punkt 291 i den överklagade domen, att de konkurrensbegränsningar som följde av klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring som föreskrevs i de omtvistade avtalen inte grundade sig på ett erkännande av giltigheten av Serviers patent utan på en värdeöverföring från Servier till tillverkaren av de aktuella generiska läkemedlen som utgjorde ett incitament för denna tillverkare att avstå från att utöva ett konkurrenstryck på Servier. Tribunalen fann således att den rättspraxis som det erinrats om i punkt 148 i förevarande dom inte var tillämplig på grund av att de omtvistade avtalen utgjorde konkurrensbegränsningar genom syfte som inte kunde kvalificeras som transaktioner som inte var konkurrensbegränsande på grund av att de var konkurrensneutrala. Tribunalen påpekade dessutom att klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring endast kan vara nödvändiga vid ett patentuppgörelseavtal som grundar sig på ett erkännande av det aktuella patentets giltighet från avtalsparternas sida, vilket inte var fallet i förevarande mål. Under dessa omständigheter gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 291 i den överklagade domen slog fast att kommissionen hade rätt att avstå från att pröva tillämpningen av denna rättspraxis avseende accessoriska begränsningar.
152 I punkterna 296–307 i den överklagade domen prövade tribunalen de invändningar genom vilka Servier gjorde gällande att de omtvistade avtalens verkningar på konkurrensen till sin natur var tvetydiga och att dessa avtal därför inte kunde kvalificeras som konkurrensbegränsning genom syfte.
153 I detta sammanhang fann tribunalen, i punkt 304 i den överklagade domen, att kommissionen och domstolen, vid prövningen av ett avtals konkurrensbegränsande syfte och i synnerhet inom ramen för beaktandet av dess ekonomiska och rättsliga sammanhang, inte helt kan bortse från de potentiella verkningarna av detta avtal. Detta innebär att avtal som, med hänsyn till det sammanhang i vilket de ingår, har en potentiellt tvetydig inverkan på marknaden inte kan anses ha ett konkurrensbegränsande syfte.
154 Detta skäl strider emellertid mot den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 73, 76 och 77 i förevarande dom, enligt vilken det, när det gäller förfaranden som kvalificeras som konkurrensbegränsningar genom syfte, inte finns anledning att undersöka dess effekter på konkurrensen, vare sig de är faktiska eller potentiella, negativa eller positiva.
155 På grundval av denna felaktiga rättstillämpning beslutade tribunalen, i punkterna 305 och 306 i den överklagade domen, att pröva Serviers invändningar avseende de omtvistade avtalens tvetydiga verkan inom ramen för prövningen av de grunder som var specifika för vart och ett av dessa avtal. Det ska emellertid påpekas, utan att det påverkar prövningen av Serviers argument avseende vart och ett av dessa avtal, vilka anförts inom ramen för den tredje, den fjärde och den femte grunden för överklagandet, att nämnda felaktiga rättstillämpning i princip inte har någon inverkan på den överklagade domens lagenlighet, eftersom tribunalen under alla omständigheter underkände samtliga argument avseende de påstådda konkurrensfrämjande eller tvetydiga effekterna av de omtvistade avtalen, som Servier anförde i första instans, av andra skäl.
156 Servier har i detta avseende i huvudsak gjort gällande att tribunalen underlät att beakta den omständigheten att de omtvistade avtalen inte hade till syfte att skada konkurrensen, utan att sätta stopp för tvisterna mellan Servier och tillverkarna av generiska läkemedel, eftersom de sistnämnda erkände verkan av patent 947. Lupinavtalet hade dessutom till syfte att Lupin skulle träda in på marknaden i förtid och Tevaavtalet hade som huvudsakligt syfte att förse Teva med perindopril. Servier har i detta sammanhang understrukit att tribunalen emellertid beaktade Krkas erkännande av detta patents giltighet och fann att de avtal som ingåtts med detta företag inte utgjorde en överträdelse av artikel 101 FEUF.
157 Det räcker emellertid att erinra om att även om de objektiva mål som eftersträvas med avtalen visserligen är relevanta för bedömningen av avtalens eventuella konkurrensbegränsande syfte, är den omständigheten att de berörda företagen har agerat utan att ha för avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och den omständigheten att de eftersträvade vissa legitima mål inte avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 167 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att en affärsstrategi som består i att företag som bedriver verksamhet på samma nivå i produktionskedjan förhandlar fram sådana avtal sinsemellan i syfte att avsluta en tvist avseende ett patents giltighet är ekonomiskt rationell ur dessa företags synvinkel, visar således inte på något sätt att det är motiverat ur konkurrensrättslig synvinkel att fullfölja denna strategi.
158 Av de skäl som anges i punkterna 114–117 i förevarande dom kan Serviers invändning att det föreligger en motsägelse mellan tribunalens bedömning av de omtvistade avtalen och bedömningen av Krkaavtalen inte godtas. I punkterna 445–476 i den dom som meddelas i dag i målet kommissionen/Servier m.fl. (C‑176/19 P) underkänner domstolen slutgiltigt, efter att delvis ha bifallit kommissionens överklagande, Serviers argument som syftade till att bestrida kvalificeringen av de patentuppgörelse- och licensavtal som ingåtts med Krka som konkurrensbegränsning genom syfte. Eftersom den påstådda motsägelsen inte föreligger kan denna anmärkning inte godtas.
159 När det gäller den betydelse som omvända betalningar ska tillmätas vid kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte vid patentuppgörelseavtal, angav tribunalen, i punkterna 256–273 i den överklagade domen, i huvudsak att förekomsten av konkurrensbegränsande klausuler i denna typ av avtal, såsom klausuler om avstående från bestridande och om avstående från saluföring, när den är förenad med en omvänd betalning, kan ge upphov till en sådan kvalificering, om denna betalning inte motiveras av en annan motprestation än den som består i att tillverkaren av generiska läkemedel åtar sig att avstå från att konkurrera med tillverkaren av de berörda originalläkemedlen.
160 I punkterna 277–280 i den överklagade domen fann tribunalen att det, för att avgöra huruvida detta villkor är uppfyllt, ska prövas huruvida denna omvända betalning syftar till att kompensera för de inneboende kostnader som tillverkaren av generiska läkemedel har haft för uppgörelsen. Tribunalen preciserade att dessa kostnader bland annat omfattar de kostnader som uppkommit inom ramen för de tvister som var föremål för patentuppgörelseavtalet, under förutsättning att dessa kostnader har fastställts av parterna i detta avtal och att de inte är oproportionerliga i förhållande till de kostnader som objektivt sett är nödvändiga för domstolsförfarandet. Dessa kostnader omfattar däremot varken lagervärdet av läkemedel som gjorde intrång eller de forsknings- och utvecklingskostnader som uppkommit för att utveckla dessa läkemedel. Dessa kostnader utesluter enligt denna dom i princip även de belopp som ska betalas som ersättning, bland annat för uppsägning, enligt avtal som tillverkaren av generiska läkemedel ingått med tredje part.
161 Servier har genom de argument som sammanfattas i punkterna 139 och 140 i förevarande dom bestritt detta resonemang och gjort gällande att det innebär att varje betalning som överstiger de kostnader som är inneboende i uppgörelsen i tvisten ska anses utgöra en omvänd betalning, även om detta belopp är lägre än beloppet för den vinst som tillverkaren av generiska läkemedel kunde förvänta sig från sitt inträde på marknaden.
162 Servier har vidare gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 280 i den överklagade domen slog fast att den ersättning som en tillverkare av generiska läkemedel kan bli skyldig att betala till tredje man på grund av den skada som de sistnämnda skulle ha lidit till följd av tillverkarens beslut att avstå från saluföring av det generiska läkemedel som är föremål för tvisten i princip inte ingår bland de kostnader som är förenade med lösningen av en patenttvist.
163 Enligt rättspraxis kan en tillverkare av generiska läkemedel, efter att ha bedömt sina chanser att vinna målet i domstol mellan tillverkaren av originalläkemedlet och tillverkaren av originalläkemedlet, besluta att avstå från att inträda på den aktuella marknaden och ingå ett patentuppgörelseavtal med denna tillverkare. Ett sådant avtal kan inte alltid anses utgöra en ”konkurrensbegränsning genom syfte”, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Den omständigheten att ett sådant avtal är förenat med värdeöverföringar från tillverkaren av originalläkemedel till förmån för en tillverkare av generiska läkemedel utgör inte heller ett tillräckligt skäl för att kvalificera avtalet som en konkurrensbegränsning genom syfte, eftersom nämnda värdeöverföringar kan visa sig vara motiverade. Så kan vara fallet när tillverkaren av generiska läkemedel från tillverkaren av originalläkemedel erhåller belopp som faktiskt motsvarar ersättningen för kostnader eller olägenheter som är knutna till tvisten mellan dem eller erhåller belopp som motsvarar en ersättning för ett omedelbart eller senare tillhandahållande av varor eller tjänster till den tillverkare som tillverkar originalläkemedlet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 84–86).
164 När ett patentuppgörelseavtal i en tvist avseende giltigheten av ett patent mellan en tillverkare av generiska läkemedel och en tillverkare av originalläkemedel, som är innehavare av detta patent, åtföljs av värdeöverföringar från tillverkaren av originalläkemedel till förmån för tillverkaren av generiska läkemedel, ska det följaktligen först prövas huruvida det positiva nettosaldot av dessa överföringar kan motiveras fullt ut, såsom anges i punkt 163 ovan, av behovet av att kompensera för kostnader eller olägenheter i samband med tvisten, såsom kostnader och arvoden för rådgivning för den sistnämnda tillverkaren, eller av behovet av att ersätta tillverkaren av originalläkemedlet för det faktiska och bevisade tillhandahållandet av varor eller tjänster till tillverkaren av originalläkemedlet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 92). Uppgörelsen i en sådan tvist innebär nämligen att tillverkaren av generiska läkemedel erkänner det aktuella patentets giltighet, eftersom denne avstår från att bestrida det. Härav följer att när det gäller en så kallad omvänd betalning från tillverkaren av originalläkemedlet till tillverkaren av det generiska läkemedlet kan endast övertagandet av sådana kostnader eller betalning för sådana varor eller tjänster som tillhandahållits anses vara förenliga med ett sådant erkännande och därmed kunna motiveras med hänsyn till konkurrensen.
165 Om det positiva nettosaldot av överföringarna inte i sin helhet motiveras av ett sådant behov, ska det därefter prövas huruvida överföringarna, i avsaknad av en sådan motivering, endast förklaras av dessa läkemedelstillverkares kommersiella intresse av att inte konkurrera med priser och prestationer. Vid denna prövning ska det fastställas huruvida saldot, inklusive eventuella motiverade kostnader, är tillräckligt stort för att faktiskt förmå tillverkaren av generiska läkemedel att avstå från att ge sig in på den berörda marknaden, utan att det krävs att detta positiva nettosaldo med nödvändighet är högre än den vinst som tillverkaren skulle ha gjort om denne hade vunnit patentförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 87–94).
166 Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 277–280 i den överklagade domen, fann att Serviers ansvar för de rättegångskostnader som uppkommit för en tillverkare av generiska läkemedel i tvisten mellan dem som lösts i godo motiverades av att dessa kostnader för uppgörelsen ”var inneboende ”, under förutsättning att de inte var orimliga och följaktligen oproportionerliga, men att andra kostnader som var alltför ”externa” i förhållande till tvisten och dess uppgörelse inte kunde anses ingå i dessa kostnader. Detta synsätt, att beakta de omständigheter under vilka det är möjligt att motivera en så kallad omvänd betalning av avgifter för att dra slutsatsen att det inte föreligger någon överföring av incitamentsvärdet, motsvarar nämligen i allt väsentligt det synsätt som följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 163 och 164 ovan.
167 När det specifikt gäller frågan huruvida tillverkaren av originalläkemedel ska ersätta tillverkaren av generiska läkemedel för den ersättning som tillverkaren av generiska läkemedel eventuellt skulle kunna bli skyldig att betala till tredje man, påpekar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 159 i sitt förslag till avgörande, i den del av förslaget som avser Niches situation, att en sådan betalning är en direkt följd, inte av läkemedelstillverkarnas vilja att i godo lösa sina patenttvister, utan av att tillverkaren av generiska läkemedel avstår från att ge sig in på marknaden för det aktuella läkemedlet. Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 280 i den överklagade domen slog fast att återbetalning av sådan ersättning inte kan anses ingå i ett sådant förlikningsavtal som de omtvistade avtalen.
168 Mot bakgrund av dessa omständigheter, och i motsats till vad Servier har anfört, kastade tribunalen inte heller, i punkt 280 i den överklagade domen, om bevisbördan. Bortsett från de formuleringar som används i nämnda punkt, begränsade sig tribunalen till att slå fast att kostnader som tillverkaren av generiska läkemedel eventuellt har haft till tredje man som ersättning på grund av dennes beslut att avstå från att ge sig in på den berörda marknaden, ska inkluderas i de värdeöverföringar till tillverkaren av generiska läkemedel vars positiva nettosaldo ska bedömas, när dessa kostnader har ersatts av tillverkaren av originalläkemedel. Genom att i samma punkt 280 ange att det således ”ankommer … på dem att visa att de är förenade med tvisten eller lösningen av denna och därefter att motivera beloppet”, gjorde tribunalen en korrekt tillämpning av de regler om fördelning av bevisbördan som det erinrats om i punkt 123 i förevarande dom.
169 Mot bakgrund av det ovan anförda och särskilt med hänsyn till att den felaktiga rättstillämpningen i punkt 304 i den överklagade domen, med förbehåll för vad som anförts ovan i punkt 155, inte har någon inverkan på prövningen av den tredje, den fjärde och den femte grunden, för den överklagade domens lagenlighet, kan överklagandet, av de skäl som anges i punkt 155 ovan, i princip inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
C. Den tredje och den sjätte grunden avseende Niche- och Matrixavtalen
1. Den tredje grunden
170 Servier har genom sin tredje grund bestritt tribunalens bedömning av tillämpningen av artikel 101.1 FEUF på Niche- och Matrixavtalen. Denna grund består av två delar.
a) Den första delgrunden: Potentiell konkurrens
1) Parternas argument
171 Genom den tredje grundens första del har Servier gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i flera avseenden när den fann att Niche och Matrix var potentiella konkurrenter till Servier.
172 Genom en första anmärkning har Servier gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de hinder för inträde på marknaden av perindopril som följer av styrkan hos Serviers patent.
173 Servier har för det första, genom att i huvudsak upprepa de argument som anförts inom ramen för den andra grunden, kritiserat tribunalen för att i punkt 444 i den överklagade domen i princip ha underkänt relevansen av den uppfattning som Niche och Matrix kunde ha av dessa patenthinder vid bedömningen av deras förmåga att träda in på marknaden, genom att slå fast att endast konstaterandet av intrång i ett domstolsavgörande kunde utgöra ett oöverstigligt hinder för deras inträde på marknaden.
174 Vidare underlät tribunalen att beakta såväl den omständigheten att Niches kunder, och närmare bestämt Sandoz, sade upp sina avtal med detta företag på grund av risken för intrång, som Matrix försök att utveckla en form av dess generiska version av perindopril som inte utgjorde intrång. Enligt Servier utgör dessa omständigheter objektiva indicier på att det föreligger patenthinder för dessa företags inträde på marknaden.
175 Slutligen underlät tribunalen att kontrollera huruvida Niche och Matrix hade en verklig och konkret möjlighet att träda in på marknaden med kort varsel. Enligt Servier kunde Niche emellertid inte snabbt övervinna patenthindren.
176 För fullständighetens skull har Servier gjort gällande att tribunalen, i punkterna 446 och 447 i den överklagade domen, missuppfattade de faktiska omständigheterna genom att slå fast att Niche, genom sina åtgärder hos Servier, försökte ”öppna vägen” och träda in på marknaden för perindopril trots patenthindren. Niche, som visste att dess perindopril utgjorde intrång, ville i själva verket undvika en tvist med Servier.
177 Genom en andra anmärkning har Servier gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de åtgärder som Niche och Matrix vidtagit räckte för att visa att dessa företag inom kort kunde träda in på marknaden för perindopril.
178 För det första har tribunalen blandat ihop förmågan att träda in på marknaden med avsikten att inträda på denna marknad. Förmågan att träda in på marknaden beror på om det föreligger hinder till följd av patent. Sådana åtgärder som dem som syftar till att erhålla ett godkännande för försäljning på marknaden är däremot inte i sig tillräckliga för att styrka en sådan kapacitet, såsom framgår av punkterna 458 och 476 i den överklagade domen. Servier har i detta avseende hänvisat till sina argument inom ramen för den andra grundens andra del, vilka sammanfattas i punkt 94 i förevarande dom.
179 Servier har för det andra gjort gällande att det, för att visa att Niche och Matrix kunde träda in på marknaden för perindopril, ankom på kommissionen att bedöma de tekniska, regleringsmässiga, patentmässiga och finansiella svårigheter som dessa företag ställdes inför. De omständigheter som tribunalen framhöll i punkterna 461, 462 och 480 i den överklagade domen bekräftar att kommissionen endast undersökte de åtgärder som nämnda företag hade vidtagit. Genom att inte kritisera avsaknaden av en analys av de verkliga och konkreta möjligheter som Niche och Matrix hade att övervinna tekniska och lagstiftningsmässiga problem åsidosatte tribunalen sin prövningsskyldighet och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
180 Genom en tredje anmärkning har Servier gjort gällande att tribunalen, genom att i punkterna 463, 480, 483–486, 489 och 498 i den överklagade domen ålägga Servier att visa att Niches och Matrix inträde på marknaden för perindopril stötte på oöverstigliga hinder, kastade om den bevisbörda som åligger kommissionen enligt artikel 2 i förordning nr 1/2003. Servier har i detta avseende hänvisat till de argument som framförts inom ramen för den andra grundens tredje del.
181 Genom en fjärde anmärkning har Servier gjort gällande att tribunalen underlät att pröva huruvida de hinder som Niche och Matrix stötte på för att träda in på marknaden för perindopril, betraktade som en helhet, utgjorde hinder för att anse att dessa företag var potentiella konkurrenter till Servier. Den omständigheten att vart och ett av dessa hinder var för sig kunde övervinnas betyder inte att Niche och Matrix kunde övervinna samtliga dessa hinder. Tribunalen åsidosatte därigenom sin prövningsskyldighet och sin skyldighet att pröva bevisningen, inte separat utan i sin helhet.
182 Servier har som femte anmärkning gjort gällande att tribunalen i punkt 481 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av principen om god förvaltningssed. Enligt denna princip är kommissionen skyldig att undersöka alla omständigheter som är relevanta för att analysera en viss situation och, vid behov, begära ytterligare information för att kontrollera och styrka sina slutsatser. Kommissionen avslog Serviers begäran under det administrativa förfarandet om att få ta del av skriftväxlingen mellan Niche eller dess partner och de nationella myndigheterna angående ansökningar om godkännande för försäljning av en generisk version av perindopril. Tribunalen underkände, i punkt 481 i den överklagade domen, Serviers anmärkning om åsidosättande av principen om god förvaltningssed, bland annat på grund av att de begärda handlingarna inte var ”av väsentlig betydelse”. Enligt Servier skulle det utgöra en felaktig rättstillämpning att tillämpa ett sådant kriterium, som är främmande för domstolens praxis.
183 Kommissionen har bestridit dessa argument.
2) Domstolens bedömning
184 Servier har genom sin första anmärkning kritiserat tribunalen för att inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat patenthinder. De tre argument som anförts i första hand till stöd för denna anmärkning, vilka avses i punkterna 173–175 i förevarande dom, bortser emellertid från den omständigheten att tribunalen faktiskt beaktade patenthindren och grundar sig i detta avseende på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Såsom har påpekats i punkt 108 i förevarande dom fann tribunalen nämligen inte, bland annat i punkt 444 i den överklagade domen, att en tillverkares uppfattning av ett patents styrka helt saknar relevans för bedömningen av huruvida det föreligger potentiell konkurrens mellan Servier å ena sidan och Niche och Matrix å andra sidan, utan att denna uppfattning kan vara relevant endast för att fastställa huruvida Niche och Matrix hade för avsikt att träda in på marknaden och inte för att bedöma deras förmåga till ett sådant inträde. Såsom slagits fast i punkterna 107–111 i förevarande dom gjorde tribunalen inte sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende.
185 När det gäller tribunalens underlåtenhet att beakta den omständigheten att Niches kunder, och i synnerhet Sandoz, avslutade sitt samarbete med detta företag avseende saluföringen av perindopril på grund av risken för patentintrång, ska det erinras om att motiveringsskyldigheten enligt fast rättspraxis inte innebär att tribunalen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i målet fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument och att domstolen förfogar över tillräckliga uppgifter för att kunna utföra sin prövning (dom av den 16 februari 2017, Tudapetrol Mineralölerzeugnisse Nils Hansen/kommissionen, C‑94/15 P, EU:C:2017:124, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
186 Tribunalen har visserligen inte uttryckligen besvarat Serviers argument, men såsom kommissionen har påpekat och såsom framgår av skäl 465 i det omtvistade beslutet utan att Servier har bestritt denna omständighet, fattades Sandoz beslut i januari 2004, det vill säga före Niches och Matrix beslut att ändra sin tillverkningsprocess för perindopril och följaktligen före Niches och Matrix förberedande åtgärder som beskrivs i punkterna 433–440, 446 och 447 i den överklagade domen, på vilka tribunalen grundade sig för att fastställa dessa företags avsikt att träda in på de europeiska marknaderna för perindopril. Under dessa omständigheter har tribunalen inte åsidosatt sin skyldighet att motivera sina domar genom att inte uttryckligen bemöta Serviers argument i detta avseende, eftersom den aktuella faktiska omständigheten i vilket fall som helst inte kan påverka tribunalens konstateranden.
187 Vad gäller de argument som avser Matrix försök att utveckla en form av dess generiska version av perindopril som inte utgör intrång, räcker det att konstatera att de syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkt 447 i den överklagade domen och att de således ska avvisas.
188 När det gäller argumentet att tribunalen underlät att pröva huruvida Niche och Matrix hade en verklig och konkret möjlighet att träda in på marknaden med kort varsel, ska det erinras om att det grundar sig på ett felaktigt rättsligt kriterium, eftersom de förberedande åtgärderna från tillverkaren av generiska läkemedel, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 80 ovan, ska göra det möjligt för tillverkaren av generiska läkemedel att träda in på den berörda marknaden inom en tid som kan sätta press på tillverkaren av originalläkemedel. Under alla omständigheter framgår det av punkterna 442–499 i den överklagade domen att tribunalen prövade denna fråga ingående innan den drog slutsatsen att Niche och Matrix utövade ett verkligt konkurrenstryck.
189 När det gäller det argument som Servier har åberopat för fullständighetens skull till stöd för sin första anmärkning, konstaterar tribunalen att det inte kan tas upp till sakprövning. Genom att, under förevändning av en påstådd missuppfattning, särskilt göra gällande att Niches initiativ att ”öppna vägen” för ett marknadsinträde inte hade gjorts i god tro, syftar Servier i själva verket till att bestrida tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkt 446 i den överklagade domen, vilket inte omfattas av domstolens behörighet i målet om överklagande, såsom det har erinrats om i punkt 58 i förevarande dom.
190 Härav följer att Serviers första anmärkning, som sammanfattas i punkt 173 ovan, inte kan godtas.
191 Genom sin andra anmärkning har Servier genom ett första argument bestritt tribunalens bedömning att de åtgärder som vidtagits för att erhålla godkännanden för försäljning på marknaden kan beaktas för att visa att det föreligger potentiell konkurrens. Detta argument kan emellertid inte godtas av de skäl som anges i punkt 118 i förevarande dom. Sådana åtgärder som dem som syftar till att erhålla ett godkännande för försäljning av ett generiskt läkemedel är nämligen relevanta för att styrka såväl läkemedlets förmåga som avsikt att ge sig in på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 44).
192 Genom ett andra argument har Servier kritiserat tribunalen för att inte ha analyserat sannolikheten för att Niche och Matrix skulle komma att övervinna de tekniska och rättsliga svårigheter som de ställdes inför.
193 Detta argument kan emellertid inte godtas.
194 För det första bygger den på en felaktig rättslig premiss. I motsats till vad Servier har gjort gällande kräver förekomsten av potentiell konkurrens, för att det inte ska göras någon åtskillnad mellan verklig och potentiell konkurrens, inte att det visas att tillverkarna av generiska läkemedel med säkerhet skulle ha trätt in på marknaden och att ett sådant inträde skulle ha varit framgångsrikt, utan endast att dessa tillverkare förfogade över verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden (dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 63).
195 Det ska vidare påpekas att tribunalen, i punkterna 442–499 i den överklagade domen, gjorde en ingående och detaljerad prövning av de påstådda oöverstigliga hinder som Niche och Matrix stötte på ur patenträttslig, teknisk, regleringsmässig och ekonomisk synvinkel. På grundval av denna prövning och efter en bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen underkände tribunalen Serviers påståenden om att Niche och Matrix hade kapacitet och avsikt att träda in på marknaden. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan Servier inte med framgång göra gällande att tribunalen inte gjorde en fullständig bedömning av samtliga hinder som åberopats för att bestrida att det förelåg ett potentiellt konkurrensförhållande till Niche och Matrix.
196 I den mån Servier har bestritt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i denna analys, räcker det att konstatera att en sådan argumentation inte kan tas upp till sakprövning inom ramen för ett överklagande.
197 Genom sin tredje invändning har Servier gjort gällande att tribunalen kastade om bevisbördan avseende oöverstigliga hinder att inträda på den berörda marknaden. Det räcker emellertid att erinra om att Serviers argument, av de skäl som anges i punkterna 123–125 i förevarande dom, att kasta om bevisbördan och kravet att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica) har underkänts. Följaktligen kan inte heller denna tredje anmärkning godtas.
198 Genom sin fjärde anmärkning har Servier kritiserat tribunalen för att inte ha prövat de hinder som Niche och Matrix stod inför på ett övergripande sätt, utan separat.
199 I motsats till vad kommissionen har hävdat kan den fjärde anmärkningen inte avvisas på grund av att den inte har åberopats av Servier inom ramen för dess talan i första instans. Eftersom denna anmärkning riktar sig mot tribunalens tillämpning av reglerna om bevisbörda och bevisvärdering, kan den nämligen göras gällande inom ramen för ett överklagande.
200 I sak ska det erinras om att enligt domstolens praxis kan kommissionen förebringa bevisning för en överträdelse av konkurrensrätten genom en rad objektiva och samstämmiga indicier som vid en helhetsbedömning kan utgöra bevis för en sådan överträdelse, när annan hållbar förklaring saknas, även om ett av dessa indicier inte i sig är tillräckligt i detta avseende (dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
201 Vad gäller bevisningen för att det föreligger potentiell konkurrens från en tillverkare av generiska läkemedel gentemot en tillverkare av originalläkemedel ankommer det, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt och såsom slagits fast i punkterna 123–125 i förevarande dom, om kommissionen på grundval av en rad samstämmiga indicier, utan att bortse från eventuella hinder för ett marknadsinträde som den har kännedom om, visar att potentiell konkurrens föreligger, på de berörda företagen att vederlägga förekomsten av sådan konkurrens genom att lägga fram motbevisning.
202 Om domstolen anser att det föreligger tvivel, ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktar sig, med hänsyn till den oskuldspresumtion som gäller i förfaranden om åsidosättande av konkurrensreglerna som kan leda till ålägganden av böter eller viten (dom av den 16 februari 2017, Hansen ’Rosenthal och H’ R Wax Company Vertrieb/kommissionen, C‑90/15 P, EU:C:2017:123, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
203 I förevarande fall angav tribunalen, i punkterna 432–440 i den överklagade domen, att de indicier som kommissionen hade samlat in och som avsågs i det omtvistade beslutet gjorde det möjligt att anse att Niche och Matrix var potentiella konkurrenter till Servier. I punkterna 441–499 i den överklagade domen undersökte tribunalen samtliga möjliga hinder för deras inträde på marknaden som den kände till. Tribunalen fann följaktligen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, att det ankom på företaget att lägga fram motbevisning, i förekommande fall på grundval av andra hinder för ett sådant marknadsinträde. Såsom redan har påpekats i punkt 195 i förevarande dom underkände tribunalen, efter en fullständig, ingående och detaljerad prövning av Serviers argument, påståendena som syftade till att bestrida att Niche och Matrix hade kapacitet och avsikt att träda in på marknaden.
204 Mot bakgrund av dessa omständigheter ska det dessutom påpekas att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den prövade vart och ett av de påstådda hindren för ett inträde på marknaden för Niche och Matrix var för sig, utan att därutöver pröva huruvida den kumulativa verkan av dessa hinder, trots att inget av dessa hinder i sig var oöverstigligt, ändå gav upphov till ett oöverstigligt hinder. En sådan prövning är nämligen i princip inte nödvändig, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 91 i sitt förslag till avgörande har Servier inte förklarat, vare sig vid tribunalen eller efter överklagande, vad prövningen av den bevisning som Servier har kritiserat tribunalen för att inte ha gjort i detta avseende borde ha bestått i.
205 Av det ovan anförda följer att den fjärde anmärkningen inte kan godtas.
206 Genom sin femte anmärkning har Servier kritiserat tribunalen för att den inte konstaterade att kommissionen hade åsidosatt principen om god förvaltningssed på grund av att denna institution inte hade begärt att skriftväxlingen mellan Niche eller dess partner och de nationella myndigheterna skulle företes med avseende på ansökningar om godkännande för försäljning av en generisk version av perindopril.
207 Domstolen konstaterar att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 479 i den överklagade domen erinrade om att kommissionen, i enlighet med vad som angetts i punkterna 80 och 120 i förevarande dom om betydelsen av de åtgärder som vidtagits för att erhålla försäljningstillstånd vid bedömningen av den potentiella konkurrensen, vid bedömningen av huruvida det föreligger en potentiell konkurrens kan grunda sig på den omständigheten att tillverkaren av det generiska läkemedlet har ansökt om godkännande för försäljning och aktivt deltagit i förfarandet för beviljande av ett sådant godkännande. Det ankommer däremot på tillverkaren att lägga fram bevis för att det föreligger problem som objektivt sett hindrar att ett sådant tillstånd erhålls.
208 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 103 i sitt förslag till avgörande, och på samma sätt som den sannolika utgången av en pågående tvist om ett patents giltighet inte är avgörande för bedömningen av huruvida det föreligger ett potentiellt konkurrensförhållande och såsom det framgår av ovan i punkt 81 anförd rättspraxis, ankommer det emellertid inte heller på kommissionen att bedöma möjligheterna till framgång eller den sannolika utgången av ett förfarande för godkännande för försäljning som en sådan tillverkare har inlett vid en tidpunkt då detta förfarande pågår eller pågick. I avsaknad av ett slutligt beslut som avslutar ett sådant förfarande, kan eventuella problem som objektivt sett hindrar erhållandet av det begärda tillståndet inte fastställas på grundval av uppgifter som rör de tvivel som de behöriga nationella myndigheterna har uttryckt, utan att det påverkar deras slutliga beslut, vad gäller möjligheterna till ett tillståndstånd.
209 Efter att i punkt 480 i den överklagade domen ha påpekat att Niche hade ingett flera ansökningar om godkännande för försäljning och deltagit i förfarandena i syfte att erhålla dessa, fann tribunalen, i punkt 481 i den överklagade domen, att kommissionen inte kunde klandras för att ha avslagit begäran om att förete hela den skriftväxling avseende dessa förfaranden för godkännande för försäljning som hade utväxlats mellan Niche och de behöriga myndigheterna. Tribunalen fann i detta avseende att eftersom Servier under det administrativa förfarandet hade tillgång till en förteckning som sammanfattade innehållet i denna skriftväxling, var kommissionens beslut att inte förordna om att de berörda handlingarna skulle företes motiverat, eftersom dessa handlingar inte var ”av väsentlig betydelse” för Serviers försvar. Tribunalen underströk i detta avseende bland annat att Niche inte hade ingett den aktuella skriftväxlingen, vare sig under det administrativa förfarandet eller vid tribunalen, till stöd för sina invändningar som syftade till att ifrågasätta Niches egen egenskap av potentiell konkurrent till Servier.
210 I förevarande fall ska det, mot bakgrund av vad som slagits fast i punkt 208 i förevarande dom, påpekas att den begärda tillgången till skriftväxlingen i fråga inte kunde göra det möjligt för Servier att lägga fram bevis för att det förelåg problem som objektivt sett hindrade att de godkännanden för försäljning som Niche och Matrix hade ansökt om beviljades. Det kan således konstateras att kommissionen inte var skyldig att förordna om att den ifrågavarande skriftväxlingen skulle företes och att tribunalen således inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning i förevarande fall genom att inte konstatera att kommissionen hade åsidosatt principen om god förvaltningssed. Följaktligen finns det inte fog för denna anmärkning.
211 Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.
b) Den andra delgrunden: Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte
1) Parternas argument
212 Genom den tredje grundens andra del har Servier kritiserat tribunalen för att ha bekräftat kvalificeringen av Niche- och Matrixavtalen som konkurrensbegränsning genom syfte.
213 Servier har inledningsvis hänvisat till sina argument inom ramen för den första grunden, vilka redovisas i punkterna 129–140 i förevarande dom, genom vilka Servier har gjort gällande att tribunalen i punkterna 526, 552, 555, 557 och 558 i den överklagade domen tillämpade rättsliga kriterier som strider mot rättspraxis avseende begreppet konkurrensbegränsning genom syfte.
214 Servier har som första anmärkning gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att de betalningar på 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) som betalades till Niche och Matrix var vederlag för att dessa företag avstod från att konkurrera med Servier. Det framgår nämligen av ordalydelsen i Nicheavtalet att detta belopp utgjorde vederlag för de kostnader och ersättningar som skulle kunna åläggas Niche och Unichem på grund av att deras program för utveckling av en generisk version av perindopril som utgjorde intrång i Serviers patent hade upphört. Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 537 i den överklagade domen fann att dessa kostnader och ersättningar inte var inneboende i patentuppgörelseavtalet, trots att detta avtal utsatte Niche och Matrix för en hög risk för skadeståndsansvar. Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 539 i den överklagade domen fann att den omständigheten att de kostnader och ersättningar som faktiskt betalades av Niche och Matrix var lägre än de 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) som var och en hade erhållit från Servier. Det rör sig nämligen om omständigheter som hänför sig till tiden efter ingåendet av Niche- och Matrixavtalen, vid vilken tidpunkt den risk som dessa företag löpte inte kunde bedömas exakt.
215 Genom en andra anmärkning har Servier i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till tre fel när den fastställde att de betalningar på 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) som Niche och Matrix mottagit utgjorde vederlag för de klausuler om avstående från bestridande och om avstående från saluföring som de sistnämnda hade undertecknat.
216 För det första underlät tribunalen, i punkt 541 i den överklagade domen, att pröva huruvida dessa betalningar utgjorde ett incitament genom att jämföra deras belopp med de vinster som Niche och Matrix kunde förvänta sig att de skulle träda in på marknaden för perindopril. Enligt Servier är denna jämförelse inte onödig, såsom tribunalen slog fast, utan nödvändig. Kommissionen gjorde för övrigt en sådan jämförelse i skäl 1338 i det omtvistade beslutet, vars giltighet Servier bestred inom ramen för sin talan i första instans. Tribunalen ersatte således kommissionens motivering i det omtvistade beslutet med sin egen.
217 För det andra har tribunalen, genom att slå fast att Servier inte hade visat att beloppet på 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) var otillräckligt för att utgöra ett incitament att avstå från att träda in på den berörda marknaden, kastat om bevisbördan och åsidosatt principen om oskuldspresumtion.
218 För det tredje underlät tribunalen i punkt 563 i den överklagade domen att, med avseende på Niche-, Matrix- och Biogaranavtalen, beakta de patent-, regleringsmässiga, tekniska och finansiella hinder som Niche och Matrix stod inför. Tribunalen begränsade sig till att undersöka detta sammanhang inom ramen för sin bedömning av den potentiella konkurrensen, trots att dessa hinder enligt Servier utgör den verkliga orsaken till att klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring godtogs.
219 Vad särskilt gäller Biogaranavtalet har Servier bestritt att de 2,5 miljoner brittiska pund (GBP) som betalades till Niche enligt detta avtal översteg värdet på de handlingar avseende godkännande för försäljning som överfördes till Biogaran. Även om så vore fallet anser Servier att detta inte skulle ha varit tillräckligt för att fastställa att denna betalning utgjorde ett incitament, eftersom det sammanhang i vilket avtalet ingicks inte hade beaktats. Servier har understrukit att beloppet för denna betalning, som i det omtvistade beslutet endast betraktades som ett kompletterande incitament, var för lågt för att ha uppmuntrat Niche att ingå förlikning.
220 Kommissionen har bestritt dessa argument.
2) Domstolens bedömning
221 Servier har i sina inledande argument upprepat att tribunalen tillämpade felaktiga rättsliga kriterier vid bedömningen av huruvida det förelåg en konkurrensbegränsning genom syfte, genom att hänvisa till de argument som åberopats till stöd för den första grunden. Dessa inledande argument ska underkännas av de skäl som anges i punkterna 142–169 i förevarande dom.
222 Genom sin första anmärkning har Servier bestritt tribunalens bedömning att Serviers betalningar på 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) till Niche och Matrix gjordes i utbyte mot att de sistnämnda företagen avstod från att träda in på marknaden. Det kan emellertid konstateras att detta argument helt och hållet grundar sig på premissen att den ersättning som en tillverkare av generiska läkemedel kan bli skyldig att betala till tredje man på grund av den skada som de sistnämnda skulle ha lidit till följd av tillverkarens beslut att avstå från saluföring av det generiska läkemedel som är föremål för tvisten, i princip ingår bland de kostnader som är inneboende i uppgörelsen i en patenttvist. Av de skäl som angetts i punkt 167 i förevarande dom är detta antagande emellertid felaktigt. Den första anmärkningen kan således inte godtas.
223 Servier har genom sin andra anmärkning, med ett första argument, gjort gällande att tribunalen borde ha jämfört betalningarna på 11,8 miljoner brittiska pund (GBP) till Niche och Matrix med de vinster som Niche och Matrix kunde förvänta sig att göra på marknaden för perindopril. Detta argument kan emellertid inte godtas. Det är nämligen tillräckligt att erinra om att det, i enlighet med vad som slagits fast i punkt 165 i förevarande dom, för att kontrollera huruvida värdeöverföringarna från tillverkaren av originalläkemedel till tillverkaren av generiska läkemedel utgör en motprestation för den sistnämndes avstående från att träda in på den berörda marknaden, är nödvändigt att fastställa huruvida det positiva nettosaldot av dessa värdeöverföringar är tillräckligt stort för att faktiskt ge tillverkaren av generiska läkemedel ett sådant incitament, utan att det krävs att detta positiva nettosaldo med nödvändighet är högre än den vinst som tillverkaren skulle ha gjort om den hade vunnit patentmålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 87–94).
224 Genom ett andra argument har Servier kritiserat tribunalen för att ha kastat om bevisbördan vad gäller den jämförelse som avses i föregående punkt i förevarande dom. Det framgår emellertid av nämnda punkt att detta argument är verkningslöst, eftersom den påstådda omkastningen av bevisbördan hänför sig till en jämförelse som det inte var nödvändigt att göra.
225 Genom ett tredje argument har Servier kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat de hinder som Niche och Matrix ställdes inför. Servier har genom detta argument bestritt att syftet med Niche-, Matrix- och Biogaranavtalen var konkurrensbegränsande, genom att hävda att dessa företag önskade ingå förlikning inte på grund av incitamentet till följd av en omvänd betalning som erbjöds av Servier, utan på grund av de hinder som deras planer på att träda in på marknaden för perindopril mötte. Servier har således åberopat dessa företags avsikt och den omständigheten att de eftersträvade ett legitimt mål, inte konkurrensbegränsande sådant.
226 Det ska i detta hänseende erinras om att tribunalen, såsom framgår av punkterna 159–168 ovan, inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 277–280 i den överklagade domen som innebär att dess bedömning i punkterna 527–547 i den överklagade domen av Niches och Matrix situation var rättsstridig vad gäller frågan huruvida de värdeöverföringar som Servier och dess dotterbolag Biogaran gjort till dem utgjorde ett incitament. I övrigt, i den mån Servier försöker ifrågasätta kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna i detta avseende, kan dess invändningar inte tas upp till sakprövning.
227 När det gäller Serviers argument avseende patenthinder för Niches och Matrix inträde på marknaden, konstaterar domstolen att de sammanfaller med de argument som framförts i samband med den potentiella konkurrensen, vilka domstolen har underkänt i punkterna 184–211 i förevarande dom. Eftersom domstolen har slagit fast att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den fann att dessa hinder inte utgjorde ett oöverstigligt hinder för ett sådant inträde, finns det nämligen ingen anledning att, i avsaknad av ett sådant hinder, anse att dessa hinder skulle kunna påverka de konstaterade värdeöverföringarnas stimulanskaraktär genom att utgöra den verkliga orsaken till Niches och Matrix beslut att avstå från att inträda på marknaderna för perindopril i unionen.
228 I den mån Servier har gjort gällande att parterna i Niche- och Matrixavtalen inte hade någon konkurrensbegränsande avsikt, ska det erinras om att, såsom framgår av punkt 157 ovan, den omständigheten att dessa företag agerade utan att ha någon avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och den omständigheten att de eftersträvade vissa legitima mål inte är avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 167 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att en affärsstrategi som består i att företag som bedriver verksamhet på samma nivå i produktionskedjan förhandlar fram sådana avtal sinsemellan i syfte att avsluta en tvist avseende ett patents giltighet är ekonomiskt rationell ur dessa företags synvinkel, visar således inte på något sätt att det är motiverat ur konkurrensrättslig synvinkel att fullfölja denna strategi. Serviers tredje argument saknar således grund.
229 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.
2. Den sjätte grunden: Kvalificeringen av Niche- och Matrixavtalen som separata överträdelser
230 Genom den sjätte grunden för överklagandet har Servier bestritt skälen till att tribunalen inte ansåg att Niche- och Matrixavtalen utgjorde en enda överträdelse.
a) Parternas argument
231 Servier anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 1302 i den överklagade domen slog fast att Niche- och Matrixavtalen utgjorde två separata överträdelser, för vilka kommissionen kunde ålägga Niche och Matrix individuella böter.
232 Servier har för det första gjort gällande att ett fortlöpande beteende, som kännetecknas av flera ageranden med ett gemensamt syfte, utgör en enda överträdelse. Niche- och Matrixavtalen – som undertecknades samma dag, på samma plats och av samma företrädare för Servier – hade, såsom framgår av punkt 1296 i den överklagade domen, samma syfte. I motsats till vad tribunalen konstaterade i punkt 1280 i den överklagade domen, ledde dessa båda avtal till en samordning av Niches och Matrix beteende gentemot Servier. På grund av att dessa avtal kompletterar varandra borde tribunalen ha bifallit talan på den grund genom vilken Servier hade gjort gällande att nämnda avtal utgjorde en enda överträdelse.
233 Servier har för det andra gjort gällande att tribunalen underkände kvalificeringen som en enda överträdelse på grundval av rättsligt felaktiga kriterier. Kommissionen har i detta avseende påpekat att tribunalen, i punkterna 1296, 1297 och 1300 i den överklagade domen, inte tycks ha kvalificerat Niche och Matrix som en enda överträdelse med motiveringen att Niche och Matrix inte hade samma avsikt. Ett sådant subjektivt kriterium är emellertid främmande för tribunalens praxis, enligt vilken en sådan kvalificering inte ska grunda sig på parternas subjektiva avsikt, utan på objektiva omständigheter (dom av den 3 mars 2011, Siemens/kommissionen, T‑110/07, EU:T:2011:68, punkt 246). Eftersom tribunalen, på grundval av de omständigheter som avses i punkt 1296 i den överklagade domen, fann att Niche- och Matrixavtalen hade samma syfte, borde den av detta ha dragit slutsatsen att det förelåg en enda överträdelse, trots vissa skillnader i avsikter mellan dessa företag.
234 Servier har vidare påpekat att tribunalen i punkt 1298 i den överklagade domen hänvisade till den omständigheten att det mellan Niche och Matrix inte fanns någon ”intressegemenskap”. Detta kriterium är emellertid varken relevant eller nödvändigt enligt rättspraxis. Under alla omständigheter grundar sig tribunalens bedömning på en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, eftersom dessa företag hade ingått ett muntligt vinstdelningsavtal och ett avtal om ansvarsfördelning i förhållande till återförsäljarna, såsom framgår av punkt 1299 i den domen.
235 För det tredje kunde tribunalen, enligt Servier, inte grunda sig på de mindre skillnader mellan Niche- och Matrixavtalen som angavs i punkt 1298 i den överklagade domen för att ifrågasätta huruvida dessa företag eftersträvade ett gemensamt mål.
236 För det fjärde kunde tribunalen inte grunda sig på oenighet mellan Niche och Matrix vid genomförandet av deras avtal med Servier för att i punkt 1299 i den överklagade domen slå fast att det inte förelåg en enda överträdelse. Det rör sig nämligen om oenigheter som inträffat efter ingåendet av dessa avtal.
237 För det femte kan den omständigheten att Matrix inte var inblandat från det att förhandlingarna mellan Niche och Servier inleddes eller att företaget inte kände till Biogaranavtalets existens inte påverka bedömningen att det var fråga om en enda överträdelse.
238 Kommissionen har bestritt dessa argument.
b) Domstolens bedömning
239 Servier har genom sina argument gjort gällande att tribunalen tillämpade ett felaktigt rättsligt kriterium för att avgöra huruvida Niche och Matrix hade begått två separata överträdelser. Klaganden har gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna i den sjätte grunden och har i huvudsak bestritt den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna som tribunalen gjorde i den överklagade domen.
240 Enligt domstolens fasta praxis kan en överträdelse av artikel 101.1 FEUF följa inte bara av ett enstaka handlande utan även av en serie handlanden eller av ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och ensamt betraktat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika beteendena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte, som avser en snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden, får kommissionen således tillskriva företag ansvar för dessa beteenden utifrån deltagandet i överträdelsen som helhet betraktad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
241 Ett företag som har deltagit i en sådan enda, fortlöpande överträdelse genom egna beteenden, vilka omfattas av begreppet ”avtal” eller begreppet ”samordnat förfarande” med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF och vilka syftat till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även hållas ansvarigt, under hela den tid som företaget deltagit i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för denna överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
242 För att fastställa huruvida olika beteenden kan kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, är det inte nödvändigt att undersöka huruvida det föreligger ett komplementärt samband mellan dem i den meningen att varje enskilt beteende syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens och att beteendena genom ett samspel bidrar till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvas av aktörerna, inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte. Villkoret att det ska finnas ett enda syfte innebär däremot att det ska undersökas huruvida de olika beteenden som ingår i överträdelsen uppvisar kännetecken som kan tyda på att andra deltagande företags konkreta beteenden faktiskt inte har haft samma syfte eller samma konkurrensbegränsande verkan och således inte har ingått i en ”samlad plan” på grund av ett identiskt syfte som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden (dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑644/13 P, EU:C:2017:59, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
243 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 239 och 240 i sitt förslag till avgörande kan kommissionen inte, efter eget skön och av lämplighetsskäl, fritt välja att kvalificera beteenden som separata överträdelser snarare än som en enda överträdelse. Kommissionen ska således, under unionsdomstolens kontroll, visa att de kriterier som fastställts för att kvalificera ett beteende på det ena eller det andra sättet är uppfyllda. Såsom tribunalen slog fast i punkt 1294 i den överklagade domen ska, om det visas att kommissionen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, beslutet om överträdelse ogiltigförklaras och böterna räknas om.
244 I förevarande fall erinrade tribunalen i huvudsak om den rättspraxis som avses i punkt 242 ovan genom att i punkt 1295 i den överklagade domen ange att kommissionen ”för att fastställa att det föreligger en enda överträdelse ska styrka att de aktuella avtalen ingår i en samlad plan som de berörda företagen medvetet sätter i verket för att nå ett samlat konkurrensbegränsande mål och att den är skyldig att undersöka samtliga faktiska omständigheter som kan bevisa eller motbevisa nämnda samlade plan”. Domstolen konstaterar att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning vad gäller det rättsliga kriterium som är tillämpligt för att identifiera en enda överträdelse.
245 När det gäller bedömningen av de faktiska omständigheterna i målet fann tribunalen, i punkterna 1296 och 1297 i den överklagade domen, att även om Servier hade ett och samma syfte när Niche- och Matrixavtalen ingicks, gjorde denna omständighet det inte möjligt att fastställa att Niche och Matrix å sin sida, eftersträvade samma mål, som visade att det förelåg en gemensam plan, och än mindre att de delade denna plan med Servier. Därigenom gjorde tribunalen en korrekt tillämpning av de kriterier som anges i punkterna 240–242 i förevarande dom, enligt vilka kvalificeringen som en enda överträdelse kräver att vart och ett av de berörda konkurrensbegränsande beteendena ingår i en och samma samlade plan, på grund av att de har ett identiskt konkurrensbegränsande syfte.
246 I punkterna 1298 och 1299 i den överklagade domen fann tribunalen att den omständigheten att samma företrädare ingick Niche- och Matrixavtalen samma dag, på samma plats, inte var tillräcklig för att visa att det förelåg en gemensam plan mellan Niche och Matrix. Tribunalen påpekade att det fanns flera skillnader mellan bestämmelserna i dessa avtal och underkände indicierna på att det fanns ett muntligt avtal mellan Niche och Matrix om genomförandet av nämnda avtal och drog härav slutsatsen att dessa företag inte hade någon ”gemensam plan” som gjorde det möjligt att kvalificera deras beteende som en enda överträdelse.
247 När det gäller de faktiska omständigheterna kring ingåendet av Niche- och Matrixavtalen, fann tribunalen i punkt 1300 i den överklagade domen att de visade att Matrix snarare hade försökt att utnyttja en möjlighet som Servier erbjöd än att agera i samförstånd med Niche inom ramen för en gemensam plan som syftade till att avsluta deras projekt avseende perindopril. Matrix deltagande i de samtal som ledde fram till ingåendet av Niche- och Matrixavtalen, som Matrix informerades om först sent, var enligt tribunalens begränsat till förhandlingar om en värdeöverföring från Servier till Matrix. Tribunalen påpekade dessutom, i punkt 1301 i den överklagade domen, att Biogaranavtalet ingicks utan Matrix vetskap.
248 Servier har emellertid gjort gällande att tribunalen tillmätte parternas avsikt alltför stor betydelse, medan det enligt rättspraxis krävs en objektiv bedömning av sambandet mellan konkurrensbegränsande beteenden och en samlad plan.
249 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 248 i sitt förslag till avgörande måste det emellertid, för att det ska kunna konstateras att det föreligger en enda överträdelse, visas att företagens beteenden ingår i en samlad plan på grund av att de bidrar till att uppnå ett gemensamt ekonomiskt mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2022, Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea/kommissionen, C‑700/19 P, EU:C:2022:484, punkt 107 och där angiven rättspraxis). Bevis för ett sådant gemensamt syfte kan således fastställas bland annat på grundval av uppgifter som avser parternas avsikt, eftersom begreppet samlad plan innebär att parterna hade för avsikt att samarbeta för att genomföra planen, och deras avsikter i förhållande till detta samarbete är således relevanta, under förutsättning att de fastställs på grundval av objektiva och tillförlitliga uppgifter, för att avgöra huruvida deras beteende omfattas av en enda överträdelse.
250 Under dessa omständigheter kan Servier inte med framgång göra gällande att tribunalens rättsliga kvalificering av de faktiska omständigheterna grundar sig på ett felaktigt rättsligt kriterium. Klaganden har inte heller visat att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna.
251 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.
D. Den fjärde grunden: Tevaavtalet
252 Genom sin fjärde grund har Servier bestritt tribunalens bedömning av tillämpningen av artikel 101.1 FEUF på Tevaavtalet. Denna grund består av två delar.
1. Den första delgrunden: Potentiell konkurrens
a) Parternas argument
253 Genom den fjärde grundens första del har Servier gjort gällande att tribunalens bedömning av den potentiella konkurrensen innehåller flera fall av felaktig rättstillämpning. Servier har på grundval av de argument som utvecklats inom ramen för den andra grunden allmänt kritiserat tribunalen för att i punkterna 589, 592, 591, 600, 601 och 603 i den överklagade domen ha ålagt Servier att visa att Tevas inträde på marknaden stötte på oöverstigliga hinder för att visa att det inte förelåg någon potentiell konkurrens.
254 Genom en första anmärkning har Servier bestritt bedömningen i punkterna 589, 591, 592 och 596 i den överklagade domen, enligt vilken Serviers patent, liksom den uppfattning som parterna kunde ha om dem, och särskilt risken för att ett interimistiskt förbudsföreläggande skulle meddelas på grundval av dessa patent, inte utgjorde oöverstigliga hinder för ett sådant inträde.
255 Genom en andra anmärkning har Servier kritiserat tribunalen för att i punkt 599 i den överklagade domen ha slagit fast att förseningar i förfarandena för godkännande för försäljning inte räcker för att utesluta att en tillverkare av generiska läkemedel är en potentiell konkurrent. Tribunalen analyserade inte effekten av sådana förseningar, trots att Servier hade visat att de hade äventyrat Tevaprojektet. Tribunalen fann dessutom att det inte hade någon betydelse för tillverkarna av generiska läkemedel att de var bland de första att träda in på den berörda marknaden, trots att denna betydelse uttryckligen erkändes av kommissionen i skäl 1126 i det omtvistade beslutet.
256 Servier har genom en tredje anmärkning åberopat flera missuppfattningar.
257 För det första missuppfattade tribunalen, i punkterna 586 och 609–612 i den överklagade domen, den bevisning som Servier hade lagt fram och som visade att Teva inte hade något lager av perindopril som omfattades av ett godkännande för försäljning.
258 Servier har vidare gjort gällande att tribunalen, i punkt 594 i den överklagade domen, missuppfattade ansökan i första instans genom att hävda att Servier inte hade bestritt den förklaring genom vilken Teva sade sig vara berett att ta risken att bli föremål för en talan om patentintrång på grund av dess inträde på marknaden för perindopril.
259 Servier har genom en fjärde anmärkning kritiserat tribunalen för att, i punkt 610 i den överklagade domen, ha vägrat att beakta bevisningen avseende bristerna i generiskt perindopril som tillverkats av den aktiva ingrediens som Hetero Drugs Ltd (nedan kallat Hetero) tillhandahållit, med motiveringen att de inträffade efter ingåendet av Tevaavtalet. Eftersom dessa bevis härrör från tiden före kommissionens undersökning har de ett högt bevisvärde. Genom att i punkt 611 i den överklagade domen slå fast att det e‑postmeddelande som Teva skickade till Hetero den 15 oktober 2007 ”klart syftade till att genomföra” Tevaavtalet, missuppfattade tribunalen detta e‑postmeddelande.
260 Kommissionen har bestritt dessa argument.
b) Domstolens bedömning
261 De inledande argumenten och den första anmärkningen avseende bevisbördan för att det föreligger oöverstigliga hinder för ett marknadsinträde vilar på en felaktig uppfattning av de rättsliga kriterierna för bedömningen av den potentiella konkurrensen, såsom har slagits fast i punkterna 81 och 107–111 samt i punkterna 123, 124 och 125 i förevarande dom. Dessa argument och denna invändning kan således inte godtas av samma skäl som anges i dessa punkter.
262 På samma sätt, i den mån denna anmärkning närmare bestämt avser risken för att ett interimistiskt föreläggande meddelas på grundval av dessa patent, erinrar domstolen om att, såsom har slagits fast i punkt 112 i förevarande dom, beviljandet av dessa, och i än högre grad enbart risken för ett sådant beviljande, inte i sig gör det möjligt att utesluta att en sådan tillverkare av generiska läkemedel är en potentiell konkurrent.
263 Vad gäller den andra anmärkningen erinrar domstolen om att, i enlighet med vad som slagits fast i punkt 120 i förevarande dom, en försening i förfarandena för godkännande för försäljning inte i sig räcker för att påverka ställningen som potentiell konkurrent. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den anmärkningen av samma skäl som anges i punkt 120. När det gäller hänvisningen i skäl 1126 i det omtvistade beslutet till den fördel som den första tillverkaren av generiska läkemedel åtnjuter genom att lansera sin produkt, framgår det inte på något sätt av denna hänvisning att endast en tillverkare som kan lansera sin produkt kan betraktas som en potentiell konkurrent till tillverkaren av originalläkemedel. I övrigt räcker det att konstatera att Servier har bestritt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna avseende dessa förseningar och att Serviers argument således inte kan tas upp till sakprövning.
264 När det gäller den påstådda missuppfattningen av bevisningen avseende avsaknaden av lager av Tevas perindopril som omfattas av ett godkännande för försäljning, ska det påpekas, i likhet med kommissionen har angett, att eftersom Servier inte med precision har identifierat den bevisning som påstås ha missuppfattats, kan kommissionen inte bemöta denna anmärkning och domstolen kan inte göra sin prövning, varför den inte kan prövas.
265 Vad gäller den missuppfattning av Serviers ansökan i första instans som anges i punkt 594 i den överklagade domen, genom att tribunalen påpekade att Servier inte i faktiskt hänseende hade bestritt påståendet att Teva var berett att lansera sitt perindopril trots risken för talan om patentintrång, konstaterar domstolen att tribunalen under alla omständigheter bemötte Serviers argument i sak, genom att i punkt 591 i denna dom erinra om att riskerna för Teva att bli föremål för talan om patentintrång och interimistiska förelägganden till följd av inträdet på marknaden för perindopril inte gjorde det möjligt att ”utesluta att det fanns verkliga och konkreta möjligheter för Teva att övervinna de hinder som är förknippade med de aktuella patenten”. Det framgår vidare av punkt 594 i den överklagade domen att Teva kände till riskerna med patentintrång och interimistiska förelägganden åtminstone i februari 2006 trots att företaget, såsom framgår av punkt 598 i den överklagade domen, likväl fortsatte sina förberedelser.
266 Förekomsten av ett patent som skyddar framställningen av en aktiv ingrediens för vilken patentskyddet har upphört kan, i detta hänseende och såsom angetts i punkt 109 ovan, inte i sig anses utgöra ett oöverstigligt hinder och hindrar inte att en tillverkare av generiska läkemedel, som är fast besluten om och har den kapacitet som krävs för att inträda på marknaden och som, genom sina åtgärder, visat sig vara beredd på att angripa giltigheten av detta patent och riskera att, vid marknadsinträdet, stämmas för patentintrång av innehavaren av detta patent, kan betraktas som en ”potentiell konkurrent” till tillverkaren av det berörda originalläkemedlet. (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,/18, EU:C:2020:52, punkt 46).
267 Det framgår således av de omständigheter som det erinrats om i punkt 265 i förevarande dom att tribunalen, utan att behöva stödja sig på den omständigheten att Servier inte har bestritt Tevas avsikt att träda in på riskmarknaden, prövade Serviers argument i sak och i tillräcklig utsträckning, mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkt 266 i förevarande dom, motiverade sin slutsats att förekomsten av Serviers patent inte utgjorde ett oöverstigligt hinder för Tevas potentiella inträde på marknaden.
268 Härav följer att anmärkningen om missuppfattning av punkt 594 i den överklagade domen är verkningslös, eftersom den avser ett överflödigt domskäl i den överklagade domen.
269 Genom sin fjärde anmärkning har Servier bestritt bedömningen av Heteros e‑postmeddelande av den 15 oktober 2007 under sken av att det har missuppfattats. En sådan anmärkning omfattas emellertid inte, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 58 ovan, av domstolens behörighet i mål om överklagande.
270 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens första del.
2. Den andra delgrunden: Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte
271 Genom den fjärde grundens andra del har Servier kritiserat tribunalen för att i punkterna 698, 700 och 704 i den överklagade domen ha bekräftat kvalificeringen av Tevaavtalet som konkurrensbegränsning genom syfte. Samtidigt som Servier har upprepat de argument som anförts inom ramen för den första grunden, har Servier gjort gällande att den omständigheten att Tevaavtalet innehåller konkurrensbegränsande klausuler och en betalning som uppmuntrar Teva att underordna sig sådana klausuler inte räcker för att kvalificera detta avtal som en konkurrensbegränsning genom syfte, trots att detta avtal även gynnade Tevas förtida inträde på marknaden och således gav konkurrensfrämjande effekter.
272 Innan domstolen går in på de specifika anmärkningar som Servier har anfört i detta sammanhang, ska det inledningsvis erinras om att, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 73, 76 och 77 i förevarande dom, de eventuella konkurrensfrämjande effekterna av ett avtal saknar relevans vid prövningen av avtalets konkurrensbegränsande syfte, inbegripet för att kontrollera huruvida avtalet eventuellt är skadligt. Det ska även understrykas, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i bland annat punkt 83 ovan, att en senareläggning av inträdet på marknaden för generiska läkemedel i utbyte mot värdeöverföringar från tillverkaren av originalläkemedel till förmån för tillverkaren av dessa generiska läkemedel ska anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte om värdeöverföringarna endast förklaras av dessa läkemedelstillverkares kommersiella intresse av att inte konkurrera med priser och prestationer.
a) Tevaavtalets syften
1) Parternas argument
273 Servier har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underlåta att beakta de objektiva mål som eftersträvas med Tevaavtalet, av det enda skälet att detta avtal innehöll konkurrensbegränsande klausuler. Enligt Servier bortsåg tribunalen från att Tevas försörjning av perindopril var det huvudsakliga syftet med detta avtal. Patentuppgörelseavtalet avseende Serviers patent utgjorde endast ett ”sekundärt” mål, vars räckvidd var begränsad, eftersom den inte omfattade det förfarande som pågick vid EPO avseende giltigheten av patent 947. Enligt Servier är dessa syften inte i sig skadliga för konkurrensen.
274 Den analogi som tribunalen gjorde i punkt 704 i den överklagade domen mellan Tevaavtalet och omständigheterna i domen av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers (C‑209/07, EU:C:2008:643), är dessutom ogrundad, eftersom dessa omständigheter inte avsåg en ny konkurrents inträde på marknaden, utan den omständigheten att konkurrerande företag som redan var verksamma på denna marknad lämnade marknaden.
275 Kommissionen har bestritt dessa argument.
2) Domstolens bedömning
276 Servier har bestritt att det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte med hänvisning till att vissa av de mål som anges i Tevaavtalet och parternas avsikt i detta avseende är legitima. Servier anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, inom ramen för kvalificeringen av Tevaavtalet som en konkurrensbegränsning genom syfte, inte beakta dessa mål och denna avsikt.
277 Det ska emellertid erinras om att det, för att kvalificera ett beteende som konkurrensbegränsning genom syfte, är nödvändigt att fastställa de objektiva mål som eftersträvas med detta beteende i konkurrenshänseende. Såsom har slagits fast i punkt 87 ovan är däremot den omständigheten att företagen har agerat utan att ha för avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och den omständigheten att de har eftersträvat vissa legitima mål inte avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF. Det enda som är relevant är bedömningen av i vilken utsträckning detta förfarande är ekonomiskt skadligt för konkurrensen på den relevanta marknaden. Denna bedömning ska grunda sig på objektiva överväganden, vid behov efter en detaljerad analys av nämnda praxis, dess syften och det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 84 och 85, och dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 131).
278 I den mån Servier, genom att understryka att Tevaavtalet hade till ”huvudsakligt” syfte att förse Teva med perindopril och som ett ”underordnat” syfte förlikning , har åberopat rättspraxis avseende accessoriska begränsningar, är det tillräckligt att, av de skäl som anges i punkterna 148–151 i förevarande dom, konstatera att denna rättspraxis inte är tillämplig på en sådan situation som den som beskrivs i Tevaavtalet. För det första är nämligen klausulen i Tevaavtalet om leverans av perindopril till Teva inte neutral i konkurrenshänseende på grund av förekomsten av omvända betalningar som utgör värdeöverföringar. För det andra kan de konkurrensbegränsningar som följer av klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring, med hänsyn till förekomsten av dessa betalningar, inte anses vara objektivt nödvändiga vare sig för denna klausul eller för förlikningen i tvisten, och detta i än högre grad när dessa klausuler tolkas mot bakgrund av leveransklausulens exklusiva karaktär.
279 Serviers anmärkning ska således underkännas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida domen av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers (C‑209/07, EU:C:2008:643), är relevant.
b) De ambivalenta verkningarna av Tevaavtalet
1) Parternas argument
280 Servier har gjort gällande att de potentiella verkningarna av detta avtal, betraktade som en helhet och i den mån de kunde identifieras vid denna tidpunkt, var tvetydiga vid den tidpunkt då Tevaavtalet ingicks, vilket innebär att Tevaavtalet inte kan kvalificeras som konkurrensbegränsning genom syfte, såsom framgår av Serviers argument inom ramen för den första grunden. Tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna rörande detta avtals sammanhang, bland annat i punkterna 644 och 667 i den överklagade domen, och bortsåg från avtalets konkurrensfrämjande effekter.
281 Kommissionen har bestritt dessa argument.
2) Domstolens bedömning
282 Servier kan inte åberopa de positiva eller åtminstone tvetydiga effekter på konkurrensen som Tevaavtalet kan ge upphov till, eftersom det, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 73, 76 och 77 i förevarande dom, inte är nödvändigt att undersöka sådana effekter, oavsett om de är faktiska eller potentiella, negativa eller positiva, för att avgöra huruvida detta avtal kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte. Oavsett att det inte var säkert att de påstådda positiva effekterna av Tevas tidiga inträde på marknaden skulle uppstå, eftersom Servier enligt avtalet hade rätt att blockera ett sådant inträde mot en ytterligare omvänd betalning, kan detta argument således under alla omständigheter inte vinna framgång. Denna anmärkning kan således inte godtas.
c) Huruvida klausulerna i Tevaavtalet var skadliga.
1) Parternas argument
283 När det gäller klausulen om avstående från bestridande i Tevaavtalet har Servier upprepat de argument som framförts inom ramen för den första grunden, enligt vilka denna typ av sedvanlig klausul inte i sig är skadlig för konkurrensen. I punkterna 648 och 649 i den överklagade domen åsidosatte tribunalen den rättspraxis som följer av domen av den 25 februari 1986, Windsurfing International/kommissionen (193/83, EU:C:1986:75), och gjorde en felaktig bedömning när den fann att den omständigheten att denna klausul inte omfattade förfarandet vid EPO saknade betydelse.
284 Vad gäller klausulen om avstående från saluföring i Tevaavtalet bortsåg tribunalen, i punkterna 663 och 664 i den överklagade domen, från att tillämpningsområdet för denna klausul var begränsat till perindopril som gjorde intrång i Serviers patent, vilket gav Teva frihet att utveckla en form som inte utgjorde intrång i detta läkemedel. Tribunalen gjorde även fel när den i punkt 666 i den överklagade domen underkände bevis avseende Tevas utveckling av en version av nämnda läkemedel som inte utgjorde intrång. Tribunalen gjorde dessutom fel när den inte beaktade den omständigheten att leveranserna till Teva av generiskt perindopril mildrade, eller till och med undanröjde, de eventuella konkurrensbegränsande verkningarna av klausulen om avstående från saluföring. Tribunalen medgav emellertid i punkt 954 i den överklagade domen att den konkurrensbegränsande karaktären hos det patentuppgörelseavtal som ingåtts med Krka kunde kompenseras av de konkurrensbefrämjande effekterna av det licensavtal som ingåtts med Krka.
285 När det gäller klausulen om exklusiva leveranser har Servier anfört tre anmärkningar.
286 För det första missuppfattade tribunalen denna klausul. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 662 i den överklagade domen hindrade inte denna klausul Teva från att göra sina inköp från andra leverantörer. Det stod således Teva fritt att göra sina inköp hos tredje man som tillverkade ett annat perindopril än det som bestod av den alfa-kristallina formen av erbumin som skyddas av patent 947. Tribunalen drog i punkt 663 i den överklagade domen felaktigt slutsatsen att Tevaavtalet gick utöver Serviers patent.
287 Servier har vidare gjort gällande att tribunalen, i punkt 672 i den överklagade domen, felaktigt och utan motivering slog fast att klausulen om exklusiva leveranser var ovanlig. Denna typ av villkor är emellertid tillåtna och ofta används, bland annat av Teva.
288 Servier har slutligen gjort gällande att den exklusiva leveransklausulen borde ha bedömts i sitt sammanhang, med hänsyn till den konkurrens som skulle ha förelegat utan denna klausul. Eftersom Tevaavtalet tillät Teva att träda in på marknaden för perindopril, är det uteslutet att kvalificera den som konkurrensbegränsning genom syfte.
289 Kommissionen har bestritt såväl att denna argumentation kan tas upp till sakprövning som i sak.
2) Domstolens bedömning
290 Genom detta argument har Servier bestritt tribunalens bedömning av kvalificeringen av Tevaavtalet som en konkurrensbegränsning genom syfte och har i huvudsak gjort gällande att varken klausulen om avstående från bestridande, klausulen om avstående från saluföring eller klausulen om exklusiva leveranser kunde ha konkurrensbegränsande verkningar.
291 Såsom det har erinrats om i punkt 88 i förevarande dom ska, för att avgöra huruvida ett samordnat förfarande kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte, dess innehåll, dess tillkomsthistoria, samt dess ekonomiska och rättsliga sammanhang undersökas, i synnerhet de specifika egenskaperna hos den marknad där dess verkningar konkret kommer att ha verkan. Den omständigheten att ordalydelsen i ett avtal som syftar till att genomföra detta förfarande inte avslöjar ett konkurrensbegränsande syfte är inte i sig avgörande.
292 Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte är nämligen varken beroende av formen på de avtal eller andra rättsliga instrument som syftar till att genomföra ett sådant samordnat förfarande eller av den subjektiva uppfattning som parterna kan ha av utgången av tvisten mellan dem om ett patents giltighet. Det enda som är relevant är bedömningen av i vilken utsträckning detta förfarande är ekonomiskt skadligt för konkurrensen på den relevanta marknaden. Denna bedömning ska grunda sig på objektiva överväganden, vid behov efter en detaljerad analys av nämnda praxis, dess syften och det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 84 och 85, och dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 131).
293 Patentuppgörelseavtal genom vilka en tillverkare av generiska läkemedel som söker inträda på en marknad, åtminstone tillfälligt, erkänner giltigheten av ett patent som innehas av en tillverkare av originalläkemedel och därigenom åtar sig att inte bestrida patentet och inte heller att träda in på denna marknad, kan således medföra konkurrensbegränsande effekter, eftersom bestridandet av ett patents giltighet och räckvidd är en del av den normala konkurrensen inom de sektorer där ensamrätt till teknik föreligger (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 81).
294 Såsom tribunalen påpekade i punkt 305 i den överklagade domen ska, för att avgöra huruvida ett avtal kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte, var och en av klausulerna således inte bedömas separat, utan det ska bedömas huruvida detta avtal, betraktat som en helhet, uppvisar en sådan ekonomisk skadlighet för konkurrensen på den relevanta marknaden som motiverar en sådan kvalificering. På grund av det nära sambandet mellan klausulerna om avstående från bestridande, om avstående från saluföring och om exklusiva leveranser i Tevaavtalet var det således nödvändigt att pröva dessa klausuler som en helhet.
295 Serviers argument tar inte heller hänsyn till den rättspraxis som det erinrats om i punkt 83 ovan, av vilken det framgår att det kriterium som gör det möjligt att kontrollera huruvida ett sådant patentuppgörelseavtal som Tevaavtalet utgör en konkurrensbegränsning genom syfte består i att kontrollera huruvida värdeöverföringarna från tillverkaren av originalläkemedel till tillverkaren av generiska läkemedel utgör en motprestation för den sistnämndes avstående från att träda in på den berörda marknaden. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 87–94).
296 I förevarande fall fann tribunalen, i punkterna 644 och 645 i den överklagade domen, att Tevaavtalets potentiellt neutrala eller konkurrensfrämjande effekter inte var relevanta och att rättspraxis avseende accessoriska begränsningar inte var tillämplig, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning som kunde påverka den slutsats som dragits i dessa punkter, såsom framgår av de skäl som anges i punkterna 76 och 77 samt punkterna 148–151, 272 och 278 i förevarande dom.
297 Vad gäller de begränsningar som ålagts Teva med avseende på dess beteende på marknaden, bekräftade tribunalen i huvudsak de konstateranden som gjorts i det omtvistade beslutet. Av de skäl som anges i punkterna 647–678 i den överklagade domen konstaterade tribunalen för det första att klausulen om avstående från bestridande förbjöd Teva att söka fastställa att dess perindopril inte gjorde intrång i Serviers patent och att bestrida deras giltighet i Förenade kungariket. För det andra konstaterade tribunalen att klausulen om avstående från saluföring innebar en skyldighet för Teva att i Förenade kungariket avstå från all produktion eller saluföring av sitt eget perindopril som Servier ansåg utgjorde intrång eller från varje version som Servier kunde anse utgöra intrång. För det tredje konstaterade tribunalen att den exklusiva leveransklausulen, som hade ett nära samband med den ovannämnda, gav Teva möjlighet att antingen distribuera Serviers perindopril bestående av den alfa-kristallina formen av erbumin eller, för det fall Servier inte levererade, erhålla en schablonersättning på 500 000 GBP per månad. Den gemensamma effekten av detta alternativ och kombinationen av dessa klausuler var i praktiken att göra det möjligt för Servier att hindra Teva från att i Förenade kungariket, utan dess samtycke, saluföra en generisk version av perindopril som består av den alfa-kristallina formen av erbumin.
298 Servier har kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat klausulen om exklusiva leveranser och klausulen om avstående från saluföring. I motsats till vad som framgår av punkterna 662 och 663 i den överklagade domen omfattade dessa klausuler, för det första, endast den version av perindopril som bestod av den alfa-kristallina formen av erbumin, varför Teva förblev fritt att köpa andra former av perindopril från tredje man och saluföra dem, och för det andra gick räckvidden av dessa klausuler inte utöver tillämpningsområdet för Serviers patent.
299 Vad gäller punkt 663 i den överklagade domen framgår det av punkt 6 i denna dom att patent 947 specifikt avser den version av perindopril som består av den alfa-kristallina formen av erbumin och dess tillverkningsprocesser, utan att nämnda dom innehåller några andra förklaringar som ifrågasätter denna omständighet. Det framgår emellertid av ordalydelsen i Tevaavtalet att klausulen klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring även var tillämpliga på perindopril som bestod av den alfa-kristallina formen av erbumin, vilket således med nödvändighet omfattades av tillämpningsområdet för detta patent. Konstaterandet i punkt 666 i den överklagade domen att dessa klausuler gick utöver tillämpningsområdet för Serviers patent som avsågs i Tevaavtalet grundar sig således på en missuppfattning av detta avtal.
300 Tribunalen har emellertid, i punkterna 665 och 666 i den överklagade domen, beaktat begränsningen av dessa klausuler till perindopril som består av den alfa-kristallina formen av erbumin på ett korrekt och otvetydigt sätt inom ramen för sin bedömning av syftet med dessa klausuler ur konkurrenssynpunkt. Det framgår således av en samlad läsning av punkterna 662, 665 och 666 i den överklagade domen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon missuppfattning i detta avseende. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 175 i sitt förslag till avgörande, underkände tribunalen Serviers argument med motiveringen att den form av perindopril som Teva avsåg att saluföra vid tidpunkten för undertecknandet av Tevaavtalet var just den form som var föremål för dessa klausuler. Under dessa omständigheter påverkar inte den omständigheten att tillämpningsområdet för klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring var begränsat till denna form av perindopril deras konkurrensbegränsande karaktär, såsom den bedömts av tribunalen. Den missuppfattning av klausulerna om avstående från saluföring och om exklusiva leveranser som konstaterats i punkt 299 i förevarande dom påverkar således inte tribunalens slutsats att dessa klausuler är konkurrensbegränsande och avser slutligen ett överflödigt domskäl i den överklagade domen. Serviers argument att nämnda klausuler påstås vara vanligt förekommande kan inte heller godtas, eftersom det inte på något sätt ifrågasätter denna konkurrensbegränsande karaktär.
301 I övrigt underkänner domstolen Serviers övriga argument om att klausulerna om avstående från bestridande och om avstående från saluföring inte är skadliga, eftersom de, såsom kommissionen med rätta har gjort gällande, i själva verket syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av den bevisning som lagts fram för den och av de relevanta faktiska omständigheterna för tolkningen av Tevaavtalet.
d) Omvänd betalning
1) Parternas argument
302 Servier har inledningsvis upprepat att förekomsten av en omvänd betalning i ett patentuppgörelseavtal inte i sig är konkurrensbegränsande. Detsamma gäller i än högre grad när denna typ av betalning föreskrivs inom ramen för ett sådant leveransavtal som Tevaavtalet. Servier har i detta avseende hänvisat till sina argument inom ramen för den första grundens tredje del, vilka sammanfattas i punkterna 139 och 140 i förevarande dom.
303 När det gäller klausulen om schablonersättning i Tevaavtalet har Servier gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning i punkterna 660 och 699 i den överklagade domen när den fann att denna ersättning ingick i den omvända betalning på grundval av vilken Tevaavtalet kvalificerades som en konkurrensbegränsning genom syfte. Tribunalen fann i punkt 685 i den överklagade domen felaktigt att denna typ av klausul inte var sedvanlig. Även om denna ersättning var avsedd att kompensera Teva för dess avstående från att inträda på marknaden för perindopril, räcker inte detta för att kvalificera den som en omvänd betalning. Schablonersättningen är nämligen inte knuten till patenuppgörelseavtalet, utan till underlåtenheten att fullgöra den exklusiva inköpsskyldighet som föreskrivs i Tevaavtalet. Utbetalningen av denna schablonersättning var till sin natur osäker. Osäkerheten borde således inte ha beaktats vid jämförelsen med de kostnader som är inneboende i patentuppgörelseavtalet.
304 När det gäller betalningen av 5 miljoner brittiska pund (GBP) till Teva, har Servier hänvisat till sina argument inom ramen för den första grunden för att bestrida att denna betalning är relevant för kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte. Enligt Servier var syftet med betalningen att täcka Tevas kostnader till följd av uppsägningen av dess avtal med Hetero och Alembic Pharmaceuticals Ltd, för tillverkning av en generisk version av perindopril, förstöring av befintliga lager och rättegångskostnader. Dessa kostnader följer emellertid direkt av Tevaavtalet.
305 Servier har kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat dess argument avseende orsaken till betalningen på 5 miljoner brittiska pund, genom att i punkt 697 i den överklagade domen ange att Servier hade hävdat att denna betalning syftade till att ”säkra” den exklusiva leveransklausulen i Tevaavtalet, trots att Servier hade gjort gällande att Tevaavtalet, enligt dess mening, hade till syfte att försäkra sig om Tevas tjänster som distributör av generiska läkemedel i Förenade kungariket. Tribunalen underlät emellertid att kontrollera denna omständighet.
306 Kommissionen har bestritt såväl att denna argumentation kan tas upp till sakprövning som i sak.
2) Domstolens bedömning
307 Argumentet att Serviers betalningar till Teva inte ska likställas med en omvänd betalning på grund av att Tevaavtalet inte är ett patentuppgörelseavtal, utan ett exklusivt leveransavtal, kan inte godtas. Denna omständighet påverkar nämligen inte förhållandet att Tevaavtalet, såsom framgår av punkterna 290–300 i förevarande dom, innehöll konkurrensbegränsningar genom syfte och följaktligen, såsom domstolen har erinrat om i bland annat punkt 272 i förevarande dom, kan den omständigheten att Servier betalar pengar som vederlag för Tevas godkännande av dessa begränsningar utgöra en sådan betalning.
308 För att omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF ska ett samordnat förfarande dessutom uppfylla olika villkor som inte beror på den rättsliga arten av detta förfarande eller de rättsliga instrument som syftar till att genomföra det, utan på hur det förhåller sig till konkurrensen, såsom det har erinrats om i punkt 292 ovan. Eftersom tillämpningen av denna bestämmelse grundar sig på en bedömning av de ekonomiska återverkningarna av det aktuella förfarandet, kan nämnda bestämmelse inte tolkas så, att den skapar förutfattade meningar i förhållande till en grupp avtal som bestäms av dess rättsliga karaktär, eftersom varje avtal ska bedömas mot bakgrund av sitt specifika innehåll och sitt ekonomiska sammanhang, och särskilt mot bakgrund av situationen på den berörda marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 1966, LTM, 56/65, EU:C:1966:38, s. 358, och dom av den 17 november 1987, British American Tobacco och Reynolds Industries/kommissionen, 142/84 och 156/84, EU:C:1987:490, punkt 40). För övrigt skulle effektiviteten i unionens konkurrensrätt allvarligt äventyras om parterna i konkurrensbegränsande avtal kunde undandra sig tillämpningen av artikel 101 FEUF enbart genom att ge dessa avtal en viss form
309 Serviers argument att varken den ursprungliga betalningen på 5 miljoner brittiska pund (GBP) eller schablonersättningen på 5,5 miljoner GBP ska anses utgöra en del av en omvänd betalning kan inte heller godtas. Såsom framgår av punkterna 161–167 ovan ska det nämligen prövas huruvida det positiva nettosaldot av dessa överföringar kan motiveras fullt ut av behovet av att kompensera kostnader eller olägenheter i samband med denna tvist och, om så inte är fallet, huruvida det positiva nettosaldot från dessa värdeöverföringar var tillräckligt stort för att tillverkaren av generiska läkemedel verkligen skulle kunna avstå från att träda in på den berörda marknaden.
310 Det framgår emellertid av punkterna 687–699 i den överklagade domen att tribunalen ingående analyserade frågan huruvida de två aktuella betalningarna var nödvändiga, i enlighet med de villkor som följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 161–167 i förevarande dom, och frågan huruvida dessa betalningar, bland annat med hänsyn till deras betydelse, hade föranlett Teva att godta de konkurrensbegränsningar som Tevaavtalet innehöll. Eftersom Servier inte hade lyckats lägga fram några omständigheter som kunde påverka kommissionens konstateranden i det omtvistade beslutet, slog tribunalen, efter övervägandena i punkterna 687–699 i den överklagade domen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, fast att de 10,5 miljoner brittiska pund som Servier betalade till Teva uppmuntrade Teva att avstå från att inträda på marknaden.
311 Serviers argument avseende omvänd betalning kan inte godtas och talan kan inte vinna bifall såvitt avser någon del av den fjärde grunden.
E. Den femte grunden: Lupinavtalet
312 Genom sin femte grund har Servier bestritt tribunalens bedömning av tillämpningen av artikel 101.1 FEUF på Lupinavtalet. Grunden består av tre delar.
1. Den första delgrunden: Potentiell konkurrens
a) Parternas argument
313 Servier har genom den femte grundens första del kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av det rättsliga kriterium som gör det möjligt att kvalificera Lupin som potentiell konkurrent. Servier har i detta avseende hänvisat till de argument som Servier har utvecklat inom ramen för den andra grunden.
314 Servier har för det första gjort gällande att den överklagade domen innehåller flera missuppfattningar.
315 Vad gäller de faktiska omständigheterna angav tribunalen, i punkterna 729 och 730 i den överklagade domen, att handlingarna i målet, efter EPO:s beslut av den 27 juli 2006, varken nämner eller ens tyder på att Lupin hade för avsikt att avstå från att bestrida giltigheten av patent 947. Detta påstående är emellertid felaktigt, och tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna i detta avseende. Lupin överklagade detta avgörande och ingav en ansökan om ogiltigförklaring av patent 947 vid en domstol i Förenade kungariket som förenades med Apotex och Krkas ansökningar, men det var inte säkert att bolaget skulle lyckas, i motsats till vad som framgår av skäl 1016 i det omtvistade beslutet.
316 För det andra missuppfattade tribunalen de faktiska omständigheterna när den i punkterna 748 och 749 i den överklagade domen fann att Lupin, vid den tidpunkt då Lupinavtalet ingicks, förde långt gångna förhandlingar med handelspartner för distribution av en generisk version av perindopril. Servier anser emellertid att dessa förhandlingar var begränsade och aldrig har lett fram till något resultat.
317 Tribunalen missuppfattade även ansökan i första instans genom att i punkt 736 i den överklagade domen slå fast att Servier, vad gäller Lupin, inte bestred de bedömningskriterier som kommissionen använt för att fastställa förekomsten av potentiell konkurrens.
318 För det andra har Servier kritiserat tribunalen för att inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat Lupins patenträttsliga och kommersiella situation.
319 Vad gäller den patentsituationen gjorde tribunalen fel när den i punkt 728 i den överklagade domen slog fast att Lupins uppfattning av denna situation endast var relevant för bedömningen av företagets avsikt att träda in på marknaden.
320 När det gäller de affärsmässiga svårigheterna har Servier kritiserat tribunalen för att i punkt 749 i den överklagade domen ha funnit att Lupin hade verkliga och konkreta möjligheter att saluföra sin generiska version av perindopril i hela unionen, trots att Lupin endast var verksamt i Förenade kungariket. Servier har i detta avseende kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat dess argument genom att påstå att Servier endast åberopade oöverstigliga kommersiella hinder, trots att bolaget hade påpekat att Lupin, på grund av att det inte hade några handelspartner, inte inom kort kunde träda in på marknaden, vilket senare har bekräftats av de faktiska omständigheterna.
321 Kommissionen har bestritt dessa argument.
b) Domstolens bedömning
322 Domstolen konstaterar att Servier, under sken av att göra gällande att vissa faktiska omständigheter är materiellt oriktiga mot bakgrund av handlingarna i målet eller att bevisningen har missuppfattats, i själva verket har bestritt tribunalens bedömning av dessa faktiska omständigheter och denna bevisning i punkterna 730, 748 och 749 i den överklagade domen, vilket inte omfattas av domstolens behörighet i mål om överklagande, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 58 ovan.
323 När det gäller påståendet att tribunalen missuppfattade Serviers ansökan i första instans, ska det påpekas att det framgår av den klara och precisa ordalydelsen i punkt 108 i ansökan att Servier bestred de rättsliga kriterier som kommissionen tillämpade. Servier gjorde nämligen gällande att kommissionen hade gjort en felaktig tillämpning av rättspraxis avseende bedömningen av den potentiella konkurrensen. Genom att i det omtvistade beslutet slå fast att avsaknaden av oöverstigliga hinder för tillverkarna av generiska läkemedel innebär ett erkännande av verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden, urholkade kommissionen orden ”verkliga och konkreta” från sitt innehåll och ”fastställde ett rättsligt kriterium som strider mot rättspraxis”.
324 Bortsett från denna missuppfattning konstaterar domstolen emellertid att tribunalen inte endast prövade frågan huruvida det eventuellt förelåg oöverstigliga hinder för Lupins inträde på marknaden, utan den prövade även i detalj, särskilt i punkterna 718–724 i den överklagade domen, de förberedande åtgärder som detta företag hade vidtagit för att träda in på marknaden och som gjorde det möjligt att, i enlighet med vad som slagits fast i punkterna 79, 80 och 104–111 i förevarande dom, dra slutsatsen att Lupin hade för avsikt och förmåga, och därmed de verkliga och konkreta möjligheterna, att göra ett sådant inträde. I enlighet med vad som slagits fast i punkterna 118, 120 och 121 ovan gjorde sig tribunalen inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den, av de skäl som anges i punkterna 736–743 i den överklagade domen, slog fast att Serviers argument avseende de svårigheter som Lupin haft inom ramen för förfarandena för godkännande för utsläppande på marknaden inte kunde påverka dess egenskap av potentiell konkurrent. Den sålunda konstaterade missuppfattningen saknar således betydelse för giltigheten av domslutet i den överklagade domen.
325 Vidare kan det konstateras att Serviers argument avseende bedömningen av patentsituationen i förhållande till Lupin bortser från den omständigheten att tribunalen faktiskt beaktade patenthinder och i detta avseende grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Såsom har påpekats i punkt 108 i förevarande dom fann tribunalen nämligen inte, bland annat i punkt 728 i den överklagade domen, att en tillverkares uppfattning av ett patents styrka helt saknar relevans för bedömningen av huruvida det föreligger potentiell konkurrens mellan Servier och Lupin, utan att denna uppfattning kan vara relevant endast för att fastställa huruvida Lupin hade för avsikt att träda in på marknaden och inte för att bedöma dess förmåga att göra ett sådant inträde. Såsom slagits fast i punkterna 107–111 i förevarande dom gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende. Dessa argument kan därför inte godtas.
326 När det gäller Serviers invändningar avseende de rättsliga och kommersiella hinder som Lupin ställdes inför, särskilt de som rör behovet av att hitta handelspartner, samt den påstådda missuppfattningen av Serviers argumentation i första instans avseende dessa kommersiella svårigheter, försöker Servier i själva verket ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkterna 736–742 och 744–749 i den överklagade domen, vilka inte omfattas av domstolens behörighet inom ramen för överklagandeförfarandet, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 58 i förevarande dom.
327 Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den femte grundens första del.
2. Den andra delgrunden: Kvalificeringen som konkurrensbegränsning genom syfte
328 Genom den femte grundens andra del har Servier, genom att upprepa de argument som utvecklats inom ramen för den första grunden, kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att kvalificera Lupinavtalet som en konkurrensbegränsning genom syfte.
a) Omvänd betalning
1) Parternas argument
329 Servier har, med hänvisning till de argument som utvecklats inom ramen för den första grunden, bestritt tribunalens resonemang enligt vilket ett affärsavtal som är parallellt med ett patentuppgörelseavtal utgör en omvänd betalning som gör detta patentuppgörelseavtal konkurrensbegränsande genom syfte när nämnda affärsavtal inte har ingåtts på marknadsmässiga villkor.
330 Servier har invänt mot tribunalens konstaterande i punkt 827 i den överklagade domen att betalningen på 40 miljoner euro till Lupin utgör en omvänd betalning. Den jämförelse som tribunalen gjorde i punkt 816 i den överklagade domen mellan detta belopp och Lupins förväntade vinst är inte relevant, eftersom detta belopp utgör vederlag för patent och Lupin inte avstod från att inträda på marknaden, utan underställde detta inträde vissa villkor. Även om nämnda belopp skulle ha överstigit värdet av Lupins vinster under två år, har kommissionen inte visat att detta värde var tillräckligt för att få Lupin att på obestämd tid avstå från att inträda på marknaden för perindopril.
331 Kommissionen har bestritt dessa argument.
2) Domstolens bedömning
332 Det ska påpekas att Serviers argument i huvudsak består i att göra gällande att den betalning på 40 miljoner euro som Servier gjorde till Lupin i utbyte mot överlåtelsen av de immateriella rättigheterna avseende tre patentansökningar, till skillnad från vad tribunalen slog fast, inte utgör en omvänd betalning utan ett legitimt vederlag för förvärvet av dessa rättigheter.
333 Såsom framgår av punkterna 163 och 166 ovan kan belopp som motsvarar ersättning för tillhandahållande av varor eller tjänster till tillverkaren av originalläkemedel visa sig vara motiverade, men så är inte fallet om de är alltför höga och följaktligen inte nödvändiga för detta ändamål. I ett sådant fall ska det, såsom har slagits fast i punkt 165 i förevarande dom, prövas huruvida det positiva nettosaldot av dessa belopp, inklusive eventuella motiverade kostnader, är tillräckligt stort för att faktiskt förmå tillverkaren av generiska läkemedel att avstå från att ge sig in på den berörda marknaden, utan att det krävs att detta saldo med nödvändighet överstiger den vinst som denne skulle ha gjort om denne hade vunnit det patentförfarande som har lösts i godo.
334 I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkterna 814–824 i den överklagade domen, att Serviers betalning av 40 miljoner euro till Lupin som motprestation för överlåtelsen av tre patentansökningar som ingetts av Lupin skulle beaktas bland de värdeöverföringar som gjorde det möjligt att fastställa förekomsten av en omvänd betalning som utgjorde vederlag för Lupins avstående från att träda in på marknaden. I detta avseende konstaterade tribunalen, i punkt 825 i den överklagade domen, att Servier inte hade lyckats lägga fram uppgifter som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att denna betalning motsvarade en transaktion som genomförts på normala marknadsvillkor. Tribunalen fann således, i punkt 827 i den överklagade domen, att den teknik som överlåtits inte motiverade ett sådant belopp och drog i punkt i nämnda dom slutsatsen att denna betalning utgjorde ett incitament i samband med patentuppgörelsen mellan Servier och Lupin. Mot bakgrund av de kriterier som det erinrats om i föregående punkt är tribunalens bedömning i denna del inte behäftad med någon felaktig rättstillämpning.
335 Eftersom Servier inte har åberopat någon felaktig rättstillämpning som gör det möjligt att ifrågasätta giltigheten av tribunalens bedömning, kan Serviers argument i övrigt inte godtas, eftersom de i själva verket syftar till att begära att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilket inte omfattas av dess behörighet inom ramen för överklagandeförfarandet, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 58 ovan.
336 Serviers argument kan således inte godtas.
b) Huruvida bestämmelserna i Lupinavtalet är skadliga
1) Parternas argument
337 När det gäller klausulen om avstående från bestridande i Lupinavtalet har Servier kritiserat tribunalen för att, i punkt 836 i den överklagade domen, ha funnit att denna klausul utgjorde en uppenbar konkurrensbegränsning, utan att undersöka det sammanhang i vilket klausulen ingår. Enligt Serviers uppfattning hade Lupinavtalet ingen inverkan på tredje mans, såsom Apotex, ifrågasättande av giltigheten av patent 947, vilket tribunalen för övrigt påpekade med avseende på de avtal som ingåtts mellan Servier och Krka. När det gäller Serviers övriga patent har Servier hävdat att Lupin varken hade för avsikt eller förmåga att bestrida dem, vilket tribunalen underlät att pröva.
338 När det gäller klausulen om avstående från saluföring i Lupinavtalet har Servier bestritt att den skulle ha kunnat begränsa konkurrensen. Tribunalen underlät, i punkterna 843 och 844 i den överklagade domen, att beakta det sammanhang i vilket klausulen ingick, av vilket det framgår att Lupins inträde på marknaden i Förenade kungariket blockerades av patent 947 och de domstolsförelägganden som Servier hade erhållit samt av den omständigheten att Lupin i denna tidigare medlemsstat varken innehade godkännanden för försäljning eller handelspartner.
339 I Lupinavtalet föreskrevs däremot att Lupin behöll möjligheten att inträda på marknaden för perindopril som omfattades av Serviers patent, under förutsättning att Servier först hade tillåtit tredje man att inträda på denna marknad med hjälp av en licens för sina patent. En sådan möjlighet till förtida inträde utgör emellertid hinder för att kvalificera Lupinavtalet som en konkurrensbegränsning genom syfte. I punkt 954 i den överklagade domen medgav tribunalen uttryckligen att de konkurrensbegränsande verkningarna av en klausul om avstående från saluföring kan neutraliseras genom att en patentlicens beviljas.
340 Tribunalen uteslöt emellertid, i punkt 852 i den överklagade domen, en sådan möjlighet på grund av att ett sådant förtida inträde är osäkert. Något sådant skäl anges inte i det omtvistade beslutet. Servier har gjort gällande att tribunalen, genom att ersätta motiveringen i det omtvistade beslutet med sin egen motivering, åsidosatte gränserna för sin behörighet och åsidosatte den kontradiktoriska principen. Detta skäl är under alla omständigheter uppenbart felaktigt och utgör en missuppfattning av de faktiska omständigheterna.
341 När det gäller den klausul som avser ingåendet av ett avtal om leverans av perindopril, har Servier hävdat att den är konkurrensbefrämjande, i motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 858 och 859 i den överklagade domen, eftersom den gjorde det möjligt för Lupin att träda in på marknaden för perindopril. Denna konkurrensbefrämjande karaktär påverkas varken av den omständigheten att Serviers åtagande att ingå ett leveransavtal med Lupin var förenat med villkor, eller av den omständigheten att inget sådant avtal slutligen ingicks. När det gäller avsaknaden av en uttrycklig sanktion för det fall detta åtagande inte fullgörs, har Servier understrukit att ett sådant skäl saknades i det omtvistade beslutet. Servier har gjort gällande att det enda skälet till att något slutligt leveransavtal inte ingicks är att Lupin lyckades erhålla ett godkännande för försäljning för sin perindopril.
342 När det gäller klausulen om licensöverlåtelse i Lupinavtalet anser Servier att den kunde tolkas som en underförstådd licens för dess egna patent, en klausul vars effekter är konkurrensbefrämjande. Servier har kritiserat tribunalen för att den underkände detta argument med motiveringen att innehållet i denna klausul var oklart och osäkert. Det första av dessa skäl, avseende den aktuella klausulens otydlighet saknar emellertid grund och förekommer inte i det omtvistade beslutet. Det andra av dessa skäl, avseende osäkerheten om huruvida Servier kan bevilja Lupin en patentlicens på grund av de villkor som det erinrats om i punkt 339 i förevarande dom, påverkar inte den konkurrensfrämjande karaktären hos klausulen om överlåtelse av licenser.
343 Kommissionen har bestritt dessa argument.
2) Domstolens bedömning
344 Tribunalen konstaterade, i punkterna 836 och 837 i den överklagade domen, att det var ”uppenbart” klausulen om avstående från bestridande i Lupinavtalet var konkurrensbegränsande, eftersom det i denna klausul föreskrevs att Lupin var skyldigt att avstå från att i samtliga EES-medlemsstater bestrida giltigheten av Serviers patent som skyddar perindopril.
345 I punkterna 839–864 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att klausulen om avstående från saluföring i Lupinavtalet innebar ett förbud för Lupin att saluföra en generisk version av perindopril på alla nationella marknader som omfattades av Lupinavtalet, utom i följande tre fall: för det första, när Serviers patent löpte ut, ogiltigförklarades eller återkallades, för det andra, om Servier tillät tredje man att saluföra en generisk version som hade tillverkats av Servier eller, för det tredje, om Servier avstod från att begära eller inte lyckades erhålla ett föreläggande mot tredje man som saluförde en generisk version av perindopril som inte hade tillverkats av Servier.
346 Tribunalen fann att trots oklarheterna i vissa bestämmelser i Lupinavtalet om huruvida detta avtals räckvidd omfattade andra former av perindopril än den som bestod av den alfa-kristallina formen av erbumin som avses i patent 947, var den praktiska följden av dessa klausuler att Lupin förbjöds att inträda på marknaden för perindopril så länge Serviers patent fortfarande var i kraft, utan att Servier först hade godkänt tredje mans inträde på denna marknad eller att dessa patent inte gjorde det möjligt för Servier att motsätta sig ett sådant inträde.
347 I punkterna 858–860 i den överklagade domen fann tribunalen att den omständigheten att det i Lupinavtalet föreskrevs att ett leveransavtal skulle ingås mellan Servier och Lupin i framtiden inte var relevant, huvudsakligen därför att Servier inte var skyldig att ingå ett sådant avtal och att avsaknaden av ett sådant avtal inte skulle få några betydande rättsliga konsekvenser för parterna.
348 Av de skäl som anges i punkterna 865–887 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionen hade fog för att kvalificera begränsningarna av Lupins beteende som en konkurrensbegränsning genom syfte.
349 Servier har genom sina argument gjort gällande att Lupinavtalets klausuler om avstående från bestridande, om avstående från saluföring och om överlåtelse av licens, liksom de klausuler om ingående av ett leveransavtal som föreskrivs i Lupinavtalet, inte var konkurrensbegränsande. Domstolen konstaterar att denna argumentation inte tar hänsyn till den rättspraxis som det erinrats om i punkt 83 i förevarande dom, av vilken det framgår att det kriterium som gör det möjligt att kontrollera huruvida ett sådant avtal som Lupinavtalet utgör en konkurrensbegränsning genom syfte är att kontrollera huruvida värdeöverföringen från tillverkaren av originalläkemedel till tillverkaren av generiska läkemedel utgör en motprestation för den sistnämndes avstående från att inträda på den berörda marknaden. Såsom framgår av punkterna 332–336 ovan gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det i Lupinavtalet föreskrivs en omvänd betalning på 40 miljoner euro.
350 Det framgår dessutom av punkt 293 ovan att patentuppgörelseavtal genom vilka en tillverkare av generiska läkemedel som önskar inträda på en marknad, åtminstone tillfälligt, erkänner giltigheten av ett patent som innehas av en tillverkare av originalläkemedel och därigenom åtar sig att inte bestrida patentet och inte heller att träda in på denna marknad, kan medföra konkurrensbegränsande effekter, eftersom bestridandet av ett patents giltighet och räckvidd är en del av den normala konkurrensen inom de sektorer där ensamrätt till teknik finns (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 81). Den omständigheten att ett avtal begränsar möjligheterna för en potentiell konkurrent att konkurrera med patentinnehavaren utan att för den skull utesluta varje möjlighet till konkurrens från konkurrentens sida påverkar inte slutsatsen att ett sådant avtal utgör en konkurrensbegränsning genom syfte.
351 Eftersom tribunalen inte har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i de domskäl i den överklagade domen som sammanfattas i punkterna 344–348 i förevarande dom, kan detta argument inte godtas.
352 Vad i övrigt gäller Serviers argument som sammanfattas i punkterna 339–342 i förevarande dom, avseende Lupinavtalets påstådda konkurrensfrämjande effekter, räcker det att erinra om att sådana verkningar, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 73, 76 och 77 i förevarande dom, inte är relevanta vid prövningen av huruvida det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte.
c) Lupinavtalets tillämpningsområde
1) Parternas argument
353 Servier har bestritt tribunalens bedömning, i punkterna 875–877 i den överklagade domen, att kommissionen hade fog för att anse att tillämpningsområdet för de konkurrensbegränsande klausulerna i Lupinavtalet omfattade andra produkter än perindopril som består av den alfa-kristallina formen av erbumin som avses i patent 947, vilket var föremål för tvister som löstes i godo genom detta avtal, och följaktligen kunde motivera kvalificeringen av nämnda avtal som konkurrensbegränsning genom syfte.
354 Genom att på detta sätt godta den tolkning av Lupinavtalet som var mest ofördelaktig för Servier, åsidosatte tribunalen principen om oskuldspresumtion och den rättspraxis enligt vilken den omständigheten att domstolen anser att det föreligger tvivel ska gynna det företag till vilket beslutet i vilket en överträdelse konstateras riktar sig.
355 Servier har vidare gjort gällande att bedömningen i punkt 877 i den överklagade domen, enligt vilken klausuler om avstående från saluföring och om avstående från bestridande i ett patentuppgörelseavtal kan kvalificeras som konkurrensbegränsning genom syfte enbart på grund av att de överskrider tillämpningsområdet för ett ”patent som identifieras separat”, är felaktig i rättsligt hänseende. Ett sådant avtal skulle nämligen lagligen kunna omfatta en samling patent för att undvika framtida tvister. I förevarande fall hindrade Lupinavtalet inte Lupin från att saluföra versioner av perindopril som inte utgjorde intrång i patent 947.
356 Kommissionen har bestritt dessa argument.
2) Domstolens bedömning
357 I punkt 877 i den överklagade domen påpekade tribunalen att den omständigheten att ett patentuppgörelseavtal innehåller klausuler om avstående från bestridande och om avstående från saluföring, vars räckvidd går utöver tillämpningsområdet för detta patent, ”uppenbart [är] så pass skadlig för konkurrensen att införandet av dessa klausuler kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte, utan att det är nödvändigt att därutöver visa att det föreligger ett incitament”.
358 I punkt 878 i den överklagade domen angav tribunalen att även om det antas att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den ansåg att Lupinavtalets räckvidd gick utöver tillämpningsområdet för patent 947, skulle ett sådant fel inte kunna påverka kommissionens konstaterande att det förelåg en konkurrensbegränsning genom syfte, eftersom detta konstaterande huvudsakligen grundar sig på förekomsten av en omvänd betalning som uppmuntrat Lupin att avstå från att inträda på den berörda marknaden. Det följer således av denna bedömning, och av den omständigheten att Serviers invändningar som syftar till att bestrida förekomsten av en sådan betalning i förevarande fall underkändes i punkterna 329–336 i förevarande dom, att övervägandena i punkt 877 i den överklagade domen är överflödiga. Av detta följer att Serviers anmärkningar avseende punkt 877 är verkningslösa och ska underkännas.
359 Överklagandet ska således inte bifallas på den tredje grundens andra del.
3. Den tredje delgrunden: Det datum då överträdelsen upphörde
a) Parternas argument
360 Genom den femte grundens tredje del har Servier gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av det datum då överträdelsen avseende Lupinavtalet upphörde.
361 Servier har erinrat om att bolaget, inom ramen för sin talan i första instans, bestred fastställandet av detta datum och gjorde gällande att det omtvistade beslutet var inkonsekvent och bristfälligt motiverat i detta avseende. När det gäller Frankrike fastställde kommissionen att överträdelsen upphörde den dag då en annan tillverkare av generiska läkemedel, Sandoz AG, trädde in på denna marknad i september 2008. Kommissionen bortsåg däremot från datumet för Sandoz inträde på marknaderna i Belgien, Republiken Tjeckien, Irland och Ungern och ansåg att överträdelsen hade upphört i och med att EPO:s beslut av den 6 maj 2009 antogs.
362 Genom att inte underkänna denna inkonsekvens och den uppenbart oriktiga bedömningen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Tribunalen grundade sig i punkt 898 i den överklagade domen på den tvetydiga ordalydelsen i Lupinavtalet, och särskilt i punkterna 899 och 903 i den domen, på den omständigheten att parterna fortsatte att tillämpa Lupinavtalet efter Sandoz inträde på marknaden för perindopril. Dessa skäl återfinns emellertid inte i det omtvistade beslutet. Tribunalen ersatte således kommissionens motivering med sin egen. Enligt Serviers uppfattning är tribunalens motivering emellertid felaktig. Att Lupin inte inträdde på marknaden berodde på att det inte hade de godkännanden som krävdes för detta ändamål.
363 Servier har gjort gällande att Sandoz inträde på marknaden, i enlighet med Lupinavtalet, fick till följd att Lupin befriades från sin skyldighet att avstå från saluföring, såsom framgår av skäl 2127 i det omtvistade beslutet avseende marknaden i Frankrike. Av samma skäl borde tribunalen ha medgett att Sandoz inträde även fick till följd att överträdelsen avseende Lupinavtalet upphörde i Belgien i juli 2008, i Tjeckien i januari 2009, i Irland i juni 2008 och i Ungern i december 2008.
364 Servier har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara artikel 7.5 b i det omtvistade beslutet och sätta ned de böter som bolaget ålagts från 37 102 100 euro till 34 745 100 euro i enlighet därmed.
365 Kommissionen har bestritt dessa argument.
366 Enligt kommissionen grundar sig tolkningen av klausulen om avstående från saluföring i Lupinavtalet, som anges i skäl 1039 i det omtvistade beslutet, på Serviers förklaringar. I enlighet med denna tolkning fortsatte denna klausul att ha verkningar efter inträdet på marknaden i Belgien, Republiken Tjeckien, Irland och Ungern av en generisk version av perindopril som tillverkats av Sandoz.
367 Efter det att Sandoz den 17 september 2008 hade lanserat detta läkemedel, som inte innehöll någon av de kristaller som skyddades av patent 947, begärde Lupin att Servier skulle bekräfta huruvida det kunde lansera sitt generiska läkemedel. Servier besvarade inte denna begäran i sitt svar av den 31 mars 2009. Under dessa omständigheter blev Lupins inträde på marknaden inte möjligt förrän EPO:s beslut av den 6 maj 2009.
b) Domstolens bedömning
368 Servier har i huvudsak gjort gällande att kommissionen har lämnat en inkonsekvent motivering och gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att inte anse att överträdelsen avseende Lupinavtalet hade upphört på marknaderna i Belgien, Tjeckien, Irland och Ungern vid tidpunkten för inträdet på dessa marknader av en generisk version av perindopril som Sandoz tillverkade, såsom den hade gjort för den franska marknaden. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte kritisera denna inkonsekvens i motiveringen och den uppenbart oriktiga bedömningen.
369 Det framgår härvidlag av skäl 3136 i det omtvistade beslutet att kommissionen ansåg att överträdelserna av artikel 101 FEUF inleddes ”när de omtvistade avtalen slöts och upphörde ”när konkurrenterna med generiska läkemedel själva kunde börja konkurrera.” Enligt artikel 5 i nämnda beslut inleddes överträdelsen vad avser Lupinavtalet den 30 januari 2007 och den upphörde den 6 maj 2009, det datum då EPO upphävde patent 947, dock med undantag för fem nationella marknader. Ett av dessa undantag är fallet med marknaden i Frankrike där kommissionen ansåg att denna överträdelse upphörde den 16 september 2008, då en generisk version av perindopril som tillverkats av Sandoz släpptes på marknaden.
370 I skäl 410 i det omtvistade beslutet påpekade kommissionen att Sandoz hade lanserat sitt generiska perindopril i Belgien i juli 2008, i Republiken Tjeckien i januari 2009, i Irland i juni 2008 och i Ungern i december 2008.
371 Servier bestred varaktigheten av överträdelsen avseende Lupinavtalet inom ramen för en grund i första instans avseende de böter som ålagts bolaget med stöd av artikel 101 FEUF. Bolaget gjorde gällande att kommissionen, såsom den gjorde med avseende på den franska marknaden, borde ha dragit slutsatsen att överträdelsen hade upphört i Belgien, Republiken Tjeckien, Irland och Ungern vid tidpunkten för Sandoz inträde på dessa marknader.
372 Tribunalen fann i punkt 894 i den överklagade domen att detta avtal kunde tolkas så, att det möjliggjorde ”för Lupin att inträda på marknaden med sina egna produkter när en generisk ’produkt’ som inte har tillverkats av Servier har inträtt på marknaden, utan att ett förbudsföreläggande åsidosatts och utan att en ansökan om förbudsföreläggande som ingetts av Servier ännu har avslagits”.
373 På grund av den tvetydiga ordalydelsen i den definition av begreppet produkt som används i Lupinavtalet ansåg tribunalen emellertid att det inte fanns något klart svar på frågan huruvida Sandoz inträde på en marknad med en produkt som inte bestod av den alfa-kristallina formen av erbumin som skyddas av patent 947 kunde få till följd att verkningarna av klausulen om avstående från saluföring upphörde. Enligt tribunalen kunde denna osäkerhet avskräcka Lupin från att träda in på de berörda marknaderna, trots Sandoz och dess generiska version av perindopril på dessa marknader.
374 Tribunalen fann i punkt 902 i den överklagade domen följande: ”Det förhållandet att klausulen om avstående från [saluföring] … vilket således markerar bibehållandet av en överenskommelse mellan parterna, eventuellt i strid med den tolkning av villkoren för tillämpning av klausulen som senare kan göras av bland annat en behörig domstol, räcker för att kommissionen ska kunna konstatera att överenskommelsen mellan Servier och Lupin och således överträdelsen fortsatte, trots Sandoz inträden på marknaden.”
375 Slutligen angav tribunalen i punkt 903 i den överklagade domen att ”under alla omständigheter … [Ska] slutsatsen dras att klausulen om avstående från [saluföring] fortsatte att tillämpas av Servier och Lupin efter Sandoz successiva inträden på de fyra berörda marknaderna. Det kan emellertid konstateras att en överträdelse kan konstateras även efter den period så ett avtal formellt är i kraft när de berörda företagen fortsätter med ett förbjudet beteende. Tribunalen underkände därför, av de skäl som angavs i punkterna 905 och 906 i den överklagade domen, Serviers argument.”
376 I förevarande fall har kommissionen, såsom det erinrats om i punkt 369 i förevarande dom, i det omtvistade beslutet som kriterium för att fastställa slutet på överträdelseperioden inte använt den tidpunkt från och med vilken överträdelserna som sådana upphörde, utan ”den dag från och med vilken de generiska konkurrenterna kunde bete sig på ett konkurrensinriktat sätt”. I avsaknad av uppgifter om motsatsen i domskälen i den överklagade domen, finner domstolen följaktligen att den situation som följer av att den generiska version av perindopril som Sandoz tillverkar kom in på de nationella marknaderna gav upphov till frågan huruvida klausulen om avstående från saluföring fortfarande hade verkningar på alla berörda marknader.
377 Tribunalen lämnade emellertid inte någon förklaring i den överklagade domen till varför den franska marknaden, i skäl 2127 i det omtvistade beslutet, hade behandlats annorlunda än den belgiska, den tjeckiska, den irländska och den ungerska marknaden. Tribunalen påpekade visserligen i punkt 900 i den överklagade domen att det rådde osäkerhet även i fråga om den franska marknaden när Lupin fritt kunde komma in på denna marknad på grund av Sandoz inträde på denna marknad. Tribunalen drog emellertid inte några slutsatser härav vad gäller det datum då överträdelsen upphörde på denna marknad. Den överklagade domen gör det således inte möjligt att förstå varför kommissionen, enligt tribunalen, inte skulle ha gjort sig skyldig till någon rättsstridighet när den behandlade den franska marknaden annorlunda än de övriga fyra ovannämnda marknaderna.
378 Denna fråga, som hänger samman med den situation som följer av Sandoz inträde på marknaden, uppkom nämligen i jämförbara uttryck i Frankrike, såsom i Belgien, Tjeckien, Irland och Ungern, men tribunalen godtog inte Serviers grund för ogiltigförklaring avseende motsägelsefull motivering av det omtvistade beslutet.
379 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den överklagade domen är behäftad med en felaktig rättstillämpning och att överklagandet ska bifallas såvitt avser den femte grundens tredje del.
F. Den sjunde grunden: Böterna
380 Genom sin sjunde grund har Servier bestritt tribunalens bedömning av dess yrkande om ogiltigförklaring av de böter som ålagts bolaget och beräkningen av deras belopp. Denna grund består av två delar.
1. Den första delgrunden: Åsidosättande av den straffrättsliga legalitetsprincipen
a) Parternas argument
381 Servier anser att tribunalen, genom att i punkt 1660 i den överklagade domen slå fast att ”Servier borde … ha förväntat sig – vid behov efter att ha anlitat kvalificerade rådgivare – att företagets beteende, kunde anses oförenligt med unionens konkurrensregler”, åsidosatte den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, åsidosatte sin motiveringsskyldighet och avgjorde målet med ett skäl som strider mot det skäl som anges i punkt 1666 i den domen, enligt vilket ”[det visserligen] kunde … hända att det inte stod klart för en sådan extern iakttagare som kommissionen eller för jurister med specialkompetens på det berörda området att avtalen [som avses i det omtvistade beslutet] utgjorde en överträdelse”.
382 Servier anser nämligen att kommissionen enligt denna princip inte kan ålägga böter i en ny situation som kännetecknas av att det saknas tidigare beslut eller rättspraxis, och som är komplex. Enligt Servier var förevarande mål emellertid både nytt och komplext. Att situationen var ny styrks av ett uttalande från den enhetschef som var ansvarig för kommissionens utredning och som ledde till att det omtvistade beslutet antogs, av skälen 3091, 3092 och 3107 i detta beslut och av tribunalens bedömning i punkt 1660 i den överklagade domen.
383 De ekonomiska och juridiska frågornas komplexitet framgår bland annat av det omtvistade beslutets ovanliga längd och av de uttalanden med denna innebörd som kommissionen gjorde inför tribunalens justitiesekreterare i förfarandet i första instans. Denna komplexitet föranledde kommissionen att under år 2014 ändra sina riktlinjer för avtal om tekniköverföring från år 2004 för att klargöra att patentuppgörelseavtal kan vara förbjudna enligt artikel 1 FEUF.
384 Servier har kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna genom att antyda att det hade räckt med kvalificerade rådgivare för att fastställa huruvida dess beteende utgjorde en överträdelse mot bakgrund av artikel 101 FEUF.
385 Kommissionen har bestritt dessa argument.
b) Domstolens bedömning
386 Det framgår av domstolens praxis att den straffrättsliga legalitetsprincipen fordrar att överträdelser och de påföljder som de leder till är tydligt definierade i lag. Det villkoret är uppfyllt när en enskild kan utläsa av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, vilka handlingar och vilken underlåtenhet som leder till ansvar (se dom av den 22 maj 2008, Evonik Degussa/kommissionen, C‑266/06 P, EU:C:2008:295, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
387 Den straffrättsliga legalitetsprincipen kan således inte tolkas så, att den utgör hinder för att bestämmelserna om straffrättsligt ansvar gradvis förtydligas genom domstolstolkning från ett fall till ett annat, under förutsättning att resultatet rimligen kunde förutses vid den tidpunkt då brottet begicks, särskilt mot bakgrund av den tolkning som då gjordes i rättspraxis avseende den aktuella bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen, C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
388 Räckvidden av begreppet förutsebarhet beror i hög grad på innehållet i den författningstext som det är fråga om, vilket område den omfattar och hur många och vilka dess adressater är. Att lagen är förutsebar innebär inte att den berörda personen inte kan se sig nödsakad att anlita kvalificerade rådgivare för att bedöma, i rimlig grad under omständigheterna i fallet, vilka konsekvenser ett visst handlande kan få. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att behöva vara mycket försiktiga vid utövandet av sitt yrke. Det kan förväntas av dem att de låter bedöma riskerna med yrkesutövningen extra noga (se dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen, C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
389 I förevarande fall erinrade tribunalen i punkterna 1656–1658 i den överklagade domen om domstolens praxis. I punkterna 1659–1665 i den överklagade domen underströk tribunalen i huvudsak att Servier, med hänsyn till räckvidden av förbudet i artikel 101.1 FEUF, inte kunde vara ovetande om att Servier, genom att betala tillverkarna av generiska läkemedel för att de inte skulle träda in på marknaden för perindopril, agerade på ett sätt som var förbjudet enligt denna bestämmelse. Det ska i detta hänseende, av de skäl som anges i punkt 144 i förevarande dom, understrykas att den påstått nya karaktären av det tillvägagångssätt som består i att de beteenden som ligger till grund för de konstaterade överträdelserna kvalificeras som konkurrensbegränsningar genom syfte inte kan föranleda någon annan bedömning.
390 Såsom tribunalen påpekade i punkterna 1666 och 1667 i den överklagade domen kan den omständigheten att de omtvistade avtalen och deras sammanhang var komplexa och kunde ha gett upphov till vissa svårigheter under det administrativa förfarandet, vilket således motiverade att förfarandet och det omtvistade beslutet tog lång tid, inte påverka den omständigheten att de berörda företagen inte kunde vara ovetande om att dessa avtal utgjorde en överträdelse. Såsom framgår av en läsning av hela den överklagade domen var själva syftet med dessa avtal att utestänga Serviers potentiella konkurrenter, det vill säga tillverkarna av generiska läkemedel, från marknaden för perindopril genom omvända betalningar, ett medel som är främmande för den fria konkurrensen.
391 Överklagandet kan under dessa omständigheter inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grundens första del.
2. Den andra delgrunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen
a) Parternas argument
392 Genom den sjunde grundens andra del har Servier kritiserat den överklagade domen i den del tribunalen underkände Serviers grund avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen för böterna, genom vilken Servier bestred fastställandet av grundbeloppet för böterna för överträdelsen av artikel 101 FEUF till 11 procent av försäljningsvärdet.
393 Tribunalen underlät att beakta den aktuella situationens komplexa och nya karaktär samt flera andra omständigheter i sammanhanget som motiverade en nedsättning av det bötesbelopp som ålagts Servier.
394 Genom att i punkt 1797 i den överklagade domen slå fast att de domstolsavgöranden i vilka giltigheten av patent 947 erkändes saknade relevans, bortsåg tribunalen från det patenträttsliga sammanhanget i målet. Servier bestraffades paradoxalt nog hårdare på grund av att Serviers talan bifölls genom EPO:s beslut av den 27 juli 2006, varigenom handläggningstiden avseende giltigheten av patent 947 förlängdes. Servier anser att bolaget inte borde ha ålagts lika stränga påföljder som om det hade varit ett ogiltigt patent.
395 För att bedöma överträdelsernas allvar grundade sig kommissionen i skäl 3130 i det omtvistade beslutet på storleken av Serviers marknadsandelar, vilka kommissionen uppskattade till mer än 90 procent. Tribunalen fann i punkt 1602 i den överklagade domen att denna uppskattning, som grundade sig på en felaktig definition av den relevanta marknaden, var felaktig. Den underlät emellertid att beakta följderna av detta fel för beräkningen av böterna. I punkt 1954 i den överklagade domen hänvisade tribunalen endast till punkterna 1948–1953 i nämnda dom, dock utan att ange skälen till varför den inte satte ned bötesbeloppet. Tribunalen åsidosatte därigenom proportionalitetsprincipen och sin motiveringsskyldighet.
396 Tribunalen underlät även att beakta den omständigheten att de omtvistade avtalen inte var hemliga. I andra mål har denna omständighet föranlett kommissionen att tillämpa en lägre koefficient för överträdelsens allvar än den som använts i förevarande fall.
397 Förutom att dessa avtal inte försenade inträdet av generiska läkemedel på marknaden, har Servier påpekat att de, i punkt 1883 i den överklagade domen, inte kunde anses utgöra en extrem form av marknadsuppdelning och produktionsbegränsning. En sådan bedömning strider mot den bedömning som gjordes i punkt 1666 i den domen, enligt vilken det var möjligt att det inte klart framgick att avtalen utgjorde överträdelser.
398 Kommissionen har bestritt dessa argument.
b) Domstolens bedömning
399 Domstolen underkänner inledningsvis argumentet att tribunalen vid bedömningen av överträdelsernas allvar underlät att beakta att de var nya. Det ska i detta hänseende, av de skäl som anges i punkt 144 i förevarande dom, erinras om att denna omständighet inte påverkar kvalificeringen av de omtvistade avtalen som en konkurrensbegränsning genom syfte. Såsom har påpekats i punkt 390 i förevarande dom var själva syftet med dessa avtal att utestänga Serviers potentiella konkurrenter från marknaden.
400 Servier har dessutom, genom att åberopa betydelsen av de rättigheter som följer av patent för att bestrida punkt 1797 i den överklagade domen, endast upprepat att tribunalen underlät att beakta parternas påstådda erkännande av giltigheten av patent 947. Tribunalen gjorde sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde kommissionens bedömning att de omtvistade avtalen, förutom att lösa patenttvister, även hade till syfte att utestänga konkurrenter från marknaden, vilket utgör en extrem form av uppdelning av marknaden och begränsning av produktionen.
401 I motsats till vad Servier har gjort gällande, och mot bakgrund av syftet med de omtvistade avtalen, gjorde tribunalen inte heller någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 1786–1791 i den överklagade domen slog fast att kommissionen vid beräkningen av bötesbeloppet hade kunnat anse att Servier uppsåtligen hade överträtt artikel 101 FEUF.
402 När det gäller bedömningen av Serviers marknadsandelar konstaterar domstolen att tribunalen varken gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller missuppfattade det omtvistade beslutet när den i punkt 1951 i den överklagade domen konstaterade att kommissionen hade beaktat den omständigheten att Servier hade begått flera överträdelser avseende en och samma produkt, i samma geografiska områden och under samma perioder. För att undvika att komma fram till en oproportionerlig påföljd beslutade kommissionen att, för varje överträdelse, begränsa den andel av försäljningsvärdet som Servier realiserat som beaktades vid fastställandet av grundbeloppet för böterna. Korrigeringen ledde till en genomsnittlig minskning på 54,5 procent av samtliga försäljningsvärden som beaktades vid de olika överträdelserna av artikel 101 FEUF.
403 Mot bakgrund av dessa nedsättningar kunde tribunalen, i punkt 1954 i den överklagade domen, slå fast att bötesbeloppen inte var oproportionerliga och detta trots att kommissionen hade funnit att Servier hade mycket stora marknadsandelar, på grundval av en definition av den relevanta marknaden som tribunalen ansåg vara felaktig.
404 När det gäller Serviers påstående att böterna borde ha satts ned med hänsyn till att de omtvistade avtalen inte var hemliga och inte försenade inträdet på marknaden för generiska versioner av perindopril, räcker det att konstatera att Servier i själva verket har yrkat att domstolen ska göra en ny bedömning av omständigheterna i tvisten i första instans. Ett sådant yrkande omfattas inte av domstolens behörighet i mål om överklagande. Det ankommer nämligen inte på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt unionsrätten (dom av den 22 november 2012, E.ON Energie/kommissionen, C‑89/11 P, EU:C:2012:738, punkt 125 och där angiven rättspraxis).
405 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden och följaktligen inte såvitt avser någon del av den sjunde grunden.
G. Slutsatser om överklagandet
406 Eftersom talan har bifallits såvitt avser den tredje delen av den femte grunden ska, i enlighet med Serviers yrkanden, punkt 5 i domslutet i den överklagade domen upphävas, i den del tribunalen underkänner invändningarna i första instans som Servier åberopat i andra hand avseende den påstådda överträdelsens varaktighet och beräkningen av böterna för överträdelsen avseende Lupinavtalet. Överklagandet ogillas i övrigt.
VII. Prövning av den talan som väckts vid tribunalen
407 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
408 Såsom framgår av punkt 891 i den överklagade domen utvecklade Servier, inom ramen för sin talan i första instans, genom en andrahandsgrund, anmärkningar som syftade till att bestrida varaktigheten av överträdelsen avseende Lupinavtalet, med motiveringen att kommissionen, såsom den hade gjort med avseende på den franska marknaden, borde ha dragit slutsatsen att denna överträdelse hade upphört i Belgien, Tjeckien, Irland och Ungern vid tidpunkten för Sandoz inträde på dessa marknader.
409 Dessa invändningar har varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen och vid prövningen av dem är det inte nödvändigt att vidta någon ytterligare åtgärd för processledning eller bevisupptagning. Domstolen anser att talan i mål T‑691/14 är färdig för avgörande vad gäller dessa anmärkningar och att det finns anledning att slutligt avgöra dessa.
410 Av de skäl som anges i punkterna 369–378 i förevarande dom finner domstolen att det finns grund för anmärkningen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att motiveringen avseende upphörandet av den överträdelse som följer av Lupinavtalet på den franska marknaden och den belgiska, den tjeckiska, den irländska och den ungerska marknaden var motsägelsefull.
411 Följaktligen ska artikel 5 i det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den del det däri föreskrivs att överträdelsen avseende Lupinavtalet upphörde den 6 maj 2009 vad gäller Belgien, Tjeckien, Irland och Ungern. Artikel 7.5 b i detta beslut ska även ogiltigförklaras i den del Serviers bötesbelopp för dess deltagande i Lupinavtalet fastställs till 37 102 100 euro.
412 Eftersom domstolen har fastställt att det omtvistade beslutet är rättsstridigt, kan den inom ramen för sin fulla prövningsrätt ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och följaktligen upphäva, sätta ned eller höja böterna. Denna behörighet utövas med beaktande av samtliga faktiska omständigheter (dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 78 och där angiven rättspraxis).
413 Med hänsyn till att lagenligheten av artikel 5 i det omtvistade beslutet inte har ifrågasatts vid unionsdomstolen i den mån det däri slås fast att den överträdelse som följer av Lupinavtalet upphörde den 16 september 2008 i Frankrike, på grund av Sandoz inträde på marknaden i denna medlemsstat vid denna tidpunkt, kan det konstateras att denna faktiska omständighet är slutgiltigt fastställd. Härav följer att de motsägelsefulla skäl i det omtvistade beslutet som föranleder domstolen att ogiltigförklara artikel 5 i detta beslut, i den del det däri föreskrivs att den överträdelse som fastställs i denna artikel upphörde den 6 maj 2009 vad gäller Belgien, Tjeckien, Irland och Ungern, endast kan rättas till genom att tillämpa samma resonemang som på den franska marknaden, i syfte att fastställa bötesbeloppet för den överträdelse som följer av Lupinavtalet.
414 Vid fastställandet av bötesbeloppet ska det således, i enlighet med vad som anges i skäl 410 i det omtvistade beslutet, anses att överträdelsen avseende Lupinavtalet upphörde i Belgien i juli 2008, i Tjeckien i januari 2009, i Irland i juni 2008 och i Ungern i december 2008.
415 Av detta följer att den varaktighet som ska beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet ska fastställas till 1,4 år för Belgien, 1,9 år för Tjeckien, 1,3 år för Irland och 1,8 år för Ungern.
416 Servier har inom ramen för förevarande förfarande ingett en beräkning i form av en tabell till domstolen, i vilken vart och ett av stegen i den metod som kommissionen använt för att fastställa bötesbeloppet för överträdelsen avseende Lupinavtalet återges. Denna beräkning inbegriper de ändrade överträdelseperioder som nämns i föregående punkt och grundar sig på de uppgifter som kommissionen lämnat i förfarandet i första instans. Denna beräkning leder till att det på så sätt korrigerade bötesbeloppet fastställs till 34 745 100 euro.
417 Eftersom kommissionen inte har bestritt vare sig detta belopp eller denna beräkningsmetod, som för övrigt motsvarar den metod som den själv använt i det omtvistade beslutet, ska det bötesbelopp som ålagts Servier i artikel 7.5 b i det omtvistade beslutet, mot bakgrund av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i förevarande fall, fastställas till 34 745 100 euro.
Rättegångskostnader
418 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.
419 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
420 Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.
421 I förevarande fall har Servier yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande och kommissionen har delvis tappat målet om överklagande och delvis sina yrkanden i första instans.
422 Eftersom Serviers överklagande delvis bifalls, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader såväl i första instans som i målet om överklagande.
423 Enligt artikel 184.4 i rättegångsreglerna får en intervenient i första instans som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande, annat än om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader.
424 EFPIA har deltagit i rättegången vid domstolen. EFPIA ska därför, under de omständigheter som föreligger i förevarande fall, förpliktas att bära sina rättegångskostnader.
425 I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.
426 I förevarande fall ska Förenade kungariket bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Punkt 5 i domslutet i den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 12 december 2018, Servier m.fl./kommissionen (T‑691/14, EU:T:2018:922), upphävs i den del de yrkanden i första instans som framställts i andra hand av Servier SAS, Servier Laboratories Ltd och Les Laboratoires Servier SAS, avseende överträdelsens varaktighet och beräkningen av böterna som avses i artikel 5 i kommissionens beslut nr C(2014) 4955 final av den 9 juli 2014 angående ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF (ärende AT.39612-Perindopril (Servier)), ogillades.
2) Artikel 5 i det beslut C(2014) 4955 final ogiltigförklaras i den del det däri föreskrivs att överträdelsen avseende Lupinavtalet upphörde den 6 maj 2009 vad gäller Belgien, Tjeckien, Irland och Ungern.
3) Artikel 7.5 b i beslut C(2014) 4955 final ogiltigförklaras i den del det böter som ålagts solidariskt ålagts Servier SAS och Les Laboratoires Servier SAS för dess deltagande i Lupinavtalet fastställs till 37 102 100 euro.
4) Det bötesbelopp som solidariskt åläggs Servier SAS och Les Laboratoires Servier SAS på grund av den överträdelse som slagits fast i artikel 5 i beslut C(2014) 4955 final fastställs till 34 745 100 euro.
5) Överklagandet ogillas i övrigt.
6) Servier SAS, Servier Laboratories Ltd och Les Laboratoires Servier SAS ska solidariskt bära sina rättegångskostnader såväl vad gäller förfarandet i första instans som i överklagandet.
7) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader såväl i förfarandet i första instans som i överklagandet.
8) European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA) ska bära sina rättegångskostnader såväl i förfarandet i första instans som i överklagandet.
9) Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter