Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 27 juni 2024(1)
Mål C‑236/23
Mutuelle assurance des travailleurs mutualistes (Matmut)
mot
TN,
Société MAAF assurances,
Fonds de garantie des assurances obligatoires de dommages (FGAO),
PQ
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2009/103/EG – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Omfattningen av den garanti till förmån för tredje man som den obligatoriska försäkringen innebär – Nationell lagstiftning enligt vilken det gentemot en skadelidande passagerare kan göras gällande att försäkringsavtalet är ogiltigt på grund av denna passagerare avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter vid tidpunkten för avtalets ingående”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande i förevarande mål är som en uppföljning av domen Fidelidade-Companhia de Seguros(2), genom vilken domstolen förklarade att direktiven om ansvarsförsäkring för motorfordon utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att den omständigheten att ett avtal om ansvarsförsäkring för motorfordon är ogiltigt till följd av att försäkringstagaren från början lämnat oriktiga uppgifter kan göras gällande mot skadelidande tredje man.
2. I förevarande mål söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida samma tolkning ska tillämpas i en situation där det är den skadelidande passageraren mot vilken försäkringsavtalets ogiltighet görs gällande som, i egenskap av försäkringstagare, är den person som från början lämnat de oriktiga uppgifterna. Om svaret är jakande, uppkommer även frågan huruvida försäkringsgivaren, trots att avtalets ogiltighet inte kan göras gällande mot tredje man som orsakats skador, kan väcka talan mot denne för att erhålla återbetalning av de belopp som betalats i enlighet med försäkringsavtalet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. I artikel 1.2 i direktiv 2009/103/EG(3) definieras begreppet ”skadelidande” som ”personer som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon”.
4. I artikel 3 i detta direktiv föreskrivs följande:
”Om inte annat följer av artikel 5 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring.
Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för de åtgärder som avses i första stycket.
…
Den försäkring som avses i första stycket ska obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.”
5. I artikel 12.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 13.1 andra stycket, ska den försäkring som avses i artikel 3 omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren.”
6. I artikel 13 i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat ska vidta alla de åtgärder som är lämpliga för att bestämmelser eller villkor i försäkringsavtal som utfärdats i enlighet med artikel 3 inte, såvitt avser tillämpningen av den artikeln, ska tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka, om dessa föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av
a) personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill,
b) personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet,
c) personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet.
Bestämmelser eller villkor som avses i första stycket a får dock göras gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet.
Medlemsstaterna ska kunna avstå från att tillämpa bestämmelserna i första stycket beträffande olyckshändelser som inträffar inom deras territorium, om och i den utsträckning den skadelidande kan erhålla ersättning för skadan från ett socialförsäkringsorgan.
2. Om ett fordon har stulits eller tillgripits med våld, får medlemsstaterna föreskriva att det organ som avses i artikel 10.1 ska betala ersättning i försäkringsgivarens ställe under de förutsättningar som anges i punkt 1 i denna artikel. Om fordonet är normalt hemmahörande i en annan medlemsstat, kan detta organ inte framställa krav mot något organ i den medlemsstaten.
Medlemsstater som föreskriver att det organ som avses i artikel 10.1 ska betala ersättning i de fall där fordonet har stulits eller tillgripits med våld, får beträffande sakskador bestämma en självrisk om högst 250 EUR, som den skadelidande har att svara för.
3. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagbestämmelser eller villkor i ett försäkringsavtal, som undantar en passagerare från ett sådant försäkringsskydd med hänvisning till att han eller hon visste eller borde ha vetat att föraren vid olyckstillfället var påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel, ska anses ogiltiga när det gäller skadeståndskrav från en sådan passagerare.”
B. Fransk rätt
7. Enligt artikel L. 113‑8 i code des assurances (försäkringslagen) ska ett försäkringsavtal anses vara ogiltigt om försäkringstagaren utelämnar obligatoriska uppgifter eller avsiktligt lämnar oriktiga uppgifter, om detta utelämnande eller denna uppgift ändrar föremålet för försäkringsrisken eller sänker risken enligt försäkringsgivarens bedömning, även om den risk som dolts eller förvrängts av försäkringstagaren inte inverkar på en viss skadevållande händelse.
III. Bakgrunden till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen
8. PQ tecknade den 5 oktober 2012 ett avtal om motorfordonsförsäkring hos bolaget Société Mutuelle assurance des travailleurs mutualistes (Matmut). Vid avtalets ingående uppgav PQ att han var ensam förare av det försäkrade fordonet.
9. Den 28 september 2013 var detta fordon, som framfördes av TN, som var berusad, inblandat i en trafikolycka med ett annat fordon som var försäkrat hos Mutuelle d’assurance des artisans de France (Maaf). PQ, som var passagerare i det första fordonet, skadades vid denna olycka.
10. En brottmålsdomstol i första instans (Frankrike) förklarade TN skyldig till bland annat vållande till kroppsskada, orsakad av föraren av ett vägtrafikfordon under påverkan av alkohol och med åtföljande arbetsoförmåga för PQ i över tre månader.
11. PQ yrkade civilrättsligt skadestånd. Under en brottmålsförhandling gjorde Matmut, i samband med detta yrkande, gällande att försäkringsavtalet var ogiltigt på grund av att PQ lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis kör det aktuella fordonet. Matmut framställde ett yrkande om att befrias från betalningsskyldighet och begärde att PQ skulle erhålla ersättning från Fonds de garantie des assurances obligatoires de dommages (garantifonden för obligatoriska skadeförsäkringar, FGAO), som är det organ som ska utbetala ersättning till bland annat personer som lider skada till följd av trafikolyckor i fall där den vållande saknar försäkring.
12. Genom dom av den 17 december 2018 ogiltigförklarade brottmålsdomstolen i första instans försäkringsavtalet på grund av att försäkringstagaren avsiktligt hade lämnat oriktiga uppgifter. Nämnda domstol beslutade att Matmut skulle befrias från sin betalningsskyldighet, förpliktade TN att gottgöra de skadelidande och förklarade att domen kunde göras gällande gentemot FGAO(4).
13. TN, FGAO och MAAF överklagade denna dom till appellationsdomstolen (Frankrike), som fastställde domen i den del försäkringsavtalet mellan PQ och Matmut ogiltigförklarades.
14. Appellationsdomstolen ansåg att vid den tidpunkt då PQ tecknade försäkringsavtalet var det TN som ägde det aktuella fordonet och den som vanligtvis körde fordonet. Appellationsdomstolen slog därför fast att PQ avsiktligt hade lämnat oriktiga uppgifter angående vem eller vilka som vanligtvis körde fordonet, vilket på ett uppenbart sätt ändrade riskbedömningen för försäkringsgivaren, eftersom TN tidigare hade dömts för rattfylleri.
15. Till skillnad från brottmålsdomstolen i första instans ansåg appellationsdomstolen emellertid att Matmut kunde hållas ansvarigt och befriade därför FGAO från betalningsskyldighet. Med hänsyn till att unionsrätten har företräde framför nationell rätt anser den hänskjutande domstolen att ogiltighet på grund av avsiktligt lämnade oriktiga uppgifter, som föreskrivs i artikel L. 113‑8 i code des assurances (försäkringslagen), inte kan göras gällande mot personer som lidit skada i en trafikolycka eller mot andra som är berättigade till ersättning. Den skadelidandes egenskap av passagerare i det fordon som vållade olyckan, försäkringstagare eller ägare av fordonet, innebar enligt den hänskjutande domstolen inte att denna person kan frånkännas egenskapen av ”tredje man som orsakats skador”.
16. Matmut överklagade appellationsdomstolens dom till avdelningen för brottmål vid Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) och gjorde gällande att appellationsdomstolen, i strid med artiklarna L. 113‑8 och R. 211‑13 i code des assurances (försäkringslagen)(5), felaktigt hade förklarat att försäkringsavtalets ogiltighet inte kunde göras gällande mot PQ.
17. Brottmålsavdelningen, som ansåg att prövningen av överklagandet krävde ett utlåtande från den särskilda avdelningen för försäkringsmål, rådfrågade denna om frågan huruvida försäkringsavtalets ogiltighet till följd av avsiktligt lämnade oriktiga uppgifter kan göras gällande mot en skadelidande som både är passagerare i det fordon som orsakat olyckan och försäkringstagare.
18. Andra tvistemålsavdelningen vid Cour de cassation (Högsta domstolen), som haft att pröva denna fråga, har i detalj förklarat ställningstagandet i fransk rätt vad gäller frågan huruvida försäkringsavtalets ogiltighet kan göras gällande mot personer som lidit skada i en olycka för vilken en försäkringsgivare kan göras betalningsansvarig. Det framgår härvidlag av praxis från Cour de cassation (Högsta domstolen) att försäkringstagarens onda tro, som medför att försäkringsavtalet blir ogiltigt, kännetecknas av avsikten att vilseleda försäkringsgivaren. Det saknar betydelse vilken inverkan denna oriktiga uppgift har haft på skadan. Dessutom påverkar ogiltigheten försäkringsavtalet retroaktivt såtillvida att det aldrig anses ha förelegat.
19. Cour de cassation (Högsta domstolen) ansåg i allmänhet att ett avtals ogiltighet till följd av en oriktig uppgift som lämnats av försäkringstagaren kunde göras gällande mot den skadelidande, om den försäkringsgivare som vägrat inträda i behörig ordning hade riktat ett anspråk mot FGAO.
20. Sedan sin dom av den 29 augusti 2019(6) har denna domstol ansett att den ogiltighet som föreskrivs i bestämmelserna i code des assurances (försäkringslagen) saknar verkan gentemot personer som lidit skada till följd av en trafikolycka eller gentemot andra personer som är berättigade till ersättning, och att FGAO i ett sådant fall inte ska ersätta den skadelidande. Denna vändning i rättspraxis är en följd av tolkningen av dessa bestämmelser mot bakgrund av direktiven på försäkringsområdet.
21. Den hänskjutande domstolen har tillagt att den franska lagstiftaren därefter införde artikel L. 211‑7-1 i code des assurances (försäkringslagen) för att bringa den i överensstämmelse med unionsrätten. Den har förklarat att enligt denna bestämmelse kan ett försäkringsavtals ogiltighet inte göras gällande mot dem som lidit skada av en trafikolycka eller andra personer som är berättigade till ersättning och att skadeståndsansvaret med avseende på det iblandade fordonet omfattas av garantin hos försäkringsgivaren, vilken är skyldig att ersätta dessa personer. I denna bestämmelse preciseras att de fordringar som den ersättningsberättigade har gentemot den person som varit vållande till olyckan övergår till försäkringsgivaren upp till summan av de belopp som den ersättningsberättigade har betalt.
22. Samma bestämmelse, som nu är i kraft, förefaller inte vara tillämplig i tiden (ratione temporis) på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, det vill säga ingåendet av avtalet och olyckan, vilka ägde rum år 2012 respektive 2013.
23. Dock har den hänskjutande domstolen angett att sedan rättspraxis ändrats till följd av domen av den 29 augusti 2019 och av att artikel L. 211‑7-1 i code des assurances (försäkringslagen) trätt i kraft har Cour de cassation (Högsta domstolen) inte uttalat sig om huruvida ogiltigheten av ett försäkringsavtal får göras gällande mot en skadelidande person som är passagerare i fordonet, om denne också är den försäkringstagare som avsiktligt lämnat de oriktiga uppgifter som medfört att försäkringsavtalet blivit ogiltigt. Den hänskjutande domstolen har angett att ingen av EU-domstolens domar rör en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.
24. Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen), genom beslut av den 30 mars 2023, som inkom till domstolens kansli den 7 april 2023, att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Ska artiklarna 3 och 13 i … direktiv nr 2009/103 … tolkas så, att de utgör hinder mot att ogiltigheten av ett trafikförsäkringsavtal får göras gällande mot en skadelidande passagerare, när denne även är försäkringstagare och avsiktligen har lämnat oriktiga uppgifter vid den tidpunkt då avtalet ingicks och dessa oriktiga uppgifter ligger till grund för avtalets ogiltighet?”
25. Skriftliga yttranden har ingivits till domstolen av Matmut, TN, Maaf, FGAO, PQ och den franska regeringen samt av Europeiska kommissionen. Domstolen har beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling i förevarande mål.
IV. Bedömning
A. Innebörden av tolkningsfrågan och omformulering av frågan
26. Den hänskjutande domstolen har ställt en enda fråga för att få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för att den omständigheten att ett försäkringsavtal är ogiltigt kan göras gällande mot en skadelidande passagerare när denne även är den försäkringstagare vars oriktiga uppgifter gett upphov till denna ogiltighet.
27. Det framgår emellertid av förevarande begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, för det fall det slås fast att försäkringsavtalets ogiltighet inte kan göras gällande mot den skadelidande försäkringstagaren, även hyser tvivel om huruvida försäkringsgivaren får väcka talan mot försäkringstagaren på grund av ett avsiktligt fel som begåtts vid tecknandet av avtalet för att erhålla återbetalning av samtliga belopp som betalats i enlighet med avtalet.
28. Jag konstaterar att det i begäran om förhandsavgörande inte preciseras huruvida Matmut har väckt en sådan talan i det nationella målet eller ens huruvida det är möjligt att väcka en sådan talan i ett sådant förfarande som det i det nationella målet.
29. Det bör härvidlag inledningsvis erinras om att de frågor som gäller unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan endast avvisas av EU-domstolen om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(7)
30. Vidare följer det av fast rättspraxis(8) att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte åligger det domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvidlag, av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka delar av unionsrätten som påkallar en tolkning, med hänsyn tagen till saken i målet.
31. Domstolen kan således, vid fullgörandet av sina uppgifter i mål om förhandsavgörande, behöva omformulera tolkningsfrågor som, även efter att ha omformulerats i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 29 ovan, fortfarande presumeras vara relevanta.(9)
32. Trots att det i begäran om förhandsavgörande saknas information om möjligheten för en försäkringsgivare att väcka talan mot en skadelidande försäkringstagare, är det i förevarande fall inte uppenbart att frågan huruvida en sådan talan är förenlig med unionsrätten saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller rör ett hypotetiskt problem. Även om det nationella målet avser det straffrättsliga ansvaret hos den som har orsakat en olycka, prövas nämligen yrkandena om civilrättsligt skadestånd inom ramen för detta förfarande. Såsom framgår av parternas skriftliga yttranden, inom ramen för vilka denna problematik diskuteras ingående, innehåller dessutom förevarande begäran om förhandsavgörande alla uppgifter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på frågan huruvida en sådan talan är förenlig med unionsrätten.
33. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen omformulerar tolkningsfrågan på så sätt att den hänskjutande domstolen genom denna fråga först vill få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att gentemot en skadelidande passagerare, tillika försäkringstagare, göra gällande att avtalet om ansvarsförsäkring för motorfordon är ogiltigt på grund av att försäkringstagaren avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis framför det aktuella fordonet.
34. Enligt mitt förslag till omformulering vill den hänskjutande domstolen, för det fall denna fråga besvaras jakande, därefter få klarhet i huruvida dessa bestämmelser ska tolkas så, att de även utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger försäkringsgivaren rätt att väcka talan mot den skadelidande passageraren, när denne även är försäkringstagare, på den grunden att denne avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis kör det ifrågavarande fordonet, för att få ersättning för samtliga belopp som denna skadelidande passagerare har erhållit i enlighet med avtalet.
B. Huruvida ett försäkringsavtals ogiltighet kan göras gällande
35. De lagstadgade kraven för ett försäkringsavtals giltighet regleras inte av unionsrätten utan av den nationella rätten i medlemsstaterna.(10) Medlemsstaterna är dock skyldiga att garantera att samtliga passagerare kan erhålla ersättning från den obligatoriska trafikförsäkringen för de skador de har lidit. Det framgår också av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna ska utöva sin behörighet på detta område med iakttagande av unionsrätten och att de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor inte får medföra att direktiv 2009/103 förlorar sin ändamålsenliga verkan.(11)
36. För att besvara tolkningsfrågans första del ska det således först fastställas huruvida en skadelidande passagerare, som även är försäkringstagare och den som lämnat oriktiga uppgifter vid tecknandet av försäkringsavtalet, ingår bland de personer som direktiv 2009/103 syftar till att skydda. Det är nämligen endast om så är fallet som den omständigheten att försäkringsavtalets ogiltighet kan göras gällande mot den skadelidande passageraren skulle kunna frånta passageraren hans eller hennes rätt till ersättning och därmed äventyra direktivets ändamålsenliga verkan. Om så är fallet kommer jag således sedan att pröva huruvida den omständigheten att denna ogiltighet kan göras gällande mot den berörda personen strider mot direktivet och dess ändamålsenliga verkan.
1. Om skyddet för tredje man som orsakats skada
a) Den allmänna regeln om skydd för skadelidande
37. Direktiv 2009/103 syftar bland annat till att säkerställa att personer som lider förlust eller skada vid olyckor som orsakas av dessa fordon behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett var inom unionen olyckan inträffat, och att på samma sätt säkerställa skyddet för de skadelidande vid olyckor som orsakats av motorfordon.(12) Bestämmelserna i detta direktiv är nämligen ett resultat av en utveckling av unionens lagstiftning om obligatorisk försäkring som ständigt eftersträvat och gett en allt större vikt åt syftet att skydda de skadelidande vid olyckor som orsakats av motorfordon.(13)
38. Såsom framgår av skäl 1 i direktiv 2009/103 kodifierade detta direktiv de tidigare direktiven om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, utan att ändra dem i sak. Rättspraxis avseende dessa tidigare direktiv kan således överföras på tolkningen av motsvarande bestämmelser i direktiv 2009/103.(14)
39. I syfte att uppnå målet om ett ”jämförbart” skydd för skadelidande inom unionen fastställs i direktiv 2009/103 den allmänna regeln att skadelidande har rätt till ersättning från försäkringsgivaren samt undantagen från denna regel. Mot denna bakgrund är dessa undantag uttömmande och ska tolkas restriktivt.(15)
40. Det framgår av artikel 1 led 2 jämförd med artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 att det skydd som ska säkerställas enligt detta direktiv omfattar alla personer som enligt det civilrättsliga ansvar som följer av nationell rätt har rätt till ersättning för skada som har orsakats av motorfordon.(16)
41. Närmare bestämt medför artikel 3 i direktiv 2009/103 skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att fordon som normalt är hemmahörande inom deras territorium omfattas av ansvarsförsäkring, och preciserar bland annat vilka typer av skador och vilka fall där tredje man orsakats skada som denna försäkring ska omfatta. Vad beträffar tredje mans rättigheter utgör artikel 3 första stycket i direktivet hinder mot att ett försäkringsbolag gör gällande lagregler eller avtalsvillkor för att vägra ersätta en sådan tredje man till följd av en olycka som har orsakats av det försäkrade fordonet. I artikel 13.1 i direktivet upprepas endast denna skyldighet för vissa särskilda fall som anges i bestämmelsen.(17)
42. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska avgöras huruvida den skadelidande passageraren, som även är försäkringstagare och den som har lämnat oriktiga uppgifter, i förevarande fall omfattas av begreppet ”tredje man som orsakats skador” som direktiv 2009/103 syftar till att skydda.
b) Passageraren som skadelidande
43. Den obligatoriska ansvarsförsäkring för fordon som regleras i direktiv 2009/103 omfattar, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 12.1 i detta direktiv, bland annat personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren.
44. Domstolen har redan klargjort att syftet med de bestämmelser i de tidigare direktiven som motsvarar dem i direktiv 2009/103 var att, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i dessa direktiv, garantera att samtliga passagerare som råkat ut för en olycka som har orsakats av ett fordon kan erhålla ersättning för de skador de har lidit.(18)
45. Det är riktigt att ett undantag som kan påverka situationen för andra passagerare än föraren föreskrivs i artikel 13.1 a i direktiv 2009/103. Enligt denna bestämmelse får en medlemsstat nämligen besluta att en undantagsklausul (i avtal eller lag) ska kunna göras gällande mot personer som frivilligt färdats i fordonet, om försäkringsgivaren kan bevisa att de kände till att fordonet var stulet. Det är emellertid utrett att så inte var fallet i förevarande mål.
46. När det gäller den obligatoriska försäkring som regleras i direktiv 2009/103 kan den omständigheten att en skadelidande var passagerare i ett fordon som orsakat personen skada således inte medföra att den skadelidande fråntas sin rätt till ersättning för skador som orsakats av en trafikolycka.
c) Försäkringstagaren som skadelidande
47. I förevarande mål är det en av parterna i försäkringsavtalet, nämligen försäkringstagaren, som gör gällande att han är ”skadelidande” för att erhålla ersättning från försäkringsbolaget.
48. Såsom jag har påpekat(19) används begreppet ”tredje man som orsakats skador” i såväl direktiv 2009/103 som i domstolens praxis för att fastställa vilka som omfattas av det skydd som följer av unionsrätten. Användningen av detta begrepp kan antyda att det skydd som direktivet ger endast är tillämpligt på personer som inte har ett avtalsförhållande (”tredje man”) till den försäkringsgivare vars ansvar kan komma att göras gällande.
49. För det första förekommer dock begreppet ”tredje man som orsakats skador” endast i artikel 13 i direktiv 2009/103. Denna bestämmelse, som har rubriken ”Uteslutningsklausuler”, innebär en skyldighet för medlemsstaterna att vidta alla de åtgärder som är lämpliga för att, ”såvitt avser tillämpningen av [artikel 3]”, bestämmelser eller avtalsvillkor som utesluter användning eller framförande av fordon i vissa specifika situationer som preciseras i denna första bestämmelse, inte ska tillämpas vad gäller talan som väcks av tredje man som orsakats skador.
50. I skäl 15 i direktiv 2009/103 klargörs syftet med artikel 13 i direktivet och det anges att verkningarna av vissa uteslutningsklausuler, i de skadelidandes intresse, bör begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den som är ansvarig för olyckan. E contrario framgår det av detta skäl att sådana uteslutningsklausuler (i lag eller avtal), enligt artikel 13 i direktivet och med förbehåll för de undantag som föreskrivs i direktivet, saknar verkan beträffande förhållandet mellan försäkringsgivaren och varje annan skadelidande än den som är ansvarig för olyckan. Enligt nämnda skäl ska hänvisningen till ”tredje man som orsakats skador” i denna bestämmelse följaktligen förstås så, att detta begrepp avser andra skadelidande vid en trafikolycka än den som orsakat olyckan. Mer allmänt kan begreppet ”tredje man som orsakats skador” i den mening som avses i nämnda bestämmelse även omfatta personer som har ett avtalsförhållande med försäkringsgivaren.
51. För det andra överensstämmer en sådan tolkning av direktiv 2009/103 med den tolkning som gjordes av generaladvokaten Mengozzi, som i sitt förslag till avgörande i målet Churchill Insurance Company och Evans föreslog att man vid en olycka skulle anse att alla andra personer än den förare som orsakat olyckan ska betraktas som ”tredje man”.(20)
52. För det tredje har domstolen redan slagit fast att den omständigheten enligt vilken den skadelidande i en trafikolycka är försäkringstagare inte gör det möjligt att utesluta denna person från begreppet ”tredje man som orsakats skada”, i den mening som avses i bestämmelserna i de direktiv som föregick direktiv 2009/103 vilka motsvarar artikel 12.3 och artikel 13.1 i direktiv 2009/103.(21)
53. Den omständigheten att den skadelidande passageraren är försäkringstagare gör det således inte heller möjligt att undanta denne från det skydd som direktiv 2009/103 ger skadelidande vid trafikolyckor.
d) Den som lämnat de oriktiga uppgifterna är skadelidande
54. Det som utmärker förevarande mål är att den berörda personen inte bara är den passagerare som råkat ut för trafikolycka och som är avtalsmässigt bunden till den försäkringsgivare vars ansvar är i fråga, utan även är den som har lämnat de oriktiga uppgifter som har medfört att försäkringsavtalet är ogiltigt.
55. Som jag har påpekat ovan(22) innehåller direktiv 2009/103 ett undantag som gör det möjligt att inte ersätta skadelidande med hänsyn till den situation som de själva har skapat, det vill säga personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsbolaget kan bevisa att de kände till att fordonet var stulet. I direktivet föreskrivs däremot inte något sådant undantag när försäkringsavtalet har ingåtts på grundval av oriktiga uppgifter från försäkringstagaren.
56. Domstolen har således slagit fast(23) att den omständigheten att försäkringsbolaget har ingått avtalet på grundval av utelämnanden eller oriktiga uppgifter från försäkringstagarens sida inte kan ge bolaget rätt att göra gällande lagbestämmelser om avtals ogiltighet och åberopa denna ogiltighet mot en skadelidande tredje man i syfte att undgå sin skyldighet att ersätta den skadelidande tredje mannen till följd av en olycka som har orsakats av det försäkrade fordonet. Mot bakgrund av direktiv 2009/103 påverkar med andra ord den omständigheten att den skadelidande passageraren är den försäkringstagare som lämnat oriktiga uppgifter när försäkringsavtalet ingicks inte på något sätt dennes egenskap av ”tredje man som orsakats skador”, i den mening som avses i direktivet, och det skydd som ges personer med denna ställning.
57. Det ska nu prövas huruvida denna slutsats påverkas av ett argument som grundar sig på principen om förbud mot bedrägeri och missbruk. Matmut har nämligen i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att man mot bakgrund av denna princip inte kan godta att den som lämnat oriktiga uppgifter kan åberopa försäkringen och på så sätt dra fördel av sitt bedrägeri.
e) Principen om förbud mot bedrägeri och missbruk
1) Problemframställning
58. Direktiv 2009/103 reglerar inte frågan om försäkringstagarens missbruk av sina rättigheter enligt direktivet. Det finns emellertid i unionsrätten en allmän princip enligt vilken tillämpningen av unionsrättens bestämmelser inte kan förstås så, att den omfattar transaktioner som utgör missbruk eller bedrägeri. Vidare anser jag att domstolen i det nyligen meddelade beslutet Liberty Seguros avsåg att tillämpa denna princip i samband med möjligheten att göra gällande ogiltighet av ett försäkringsavtal.
59. Den tolkningsfråga som domstolen prövade i detta beslut hade sitt ursprung i försäkringsgivarens talan om fastställelse av att försäkringsavtalet var ogiltigt på grund av att försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter om den verksamhet som bedrevs med det aktuella fordonet. Den domstol som prövade målet hade att avgöra huruvida denna ogiltighet kunde åberopas mot tredje man som lidit skada vid en trafikolycka.
60. Domstolen besvarade frågan nekande och fann bland annat att det inte kunde hävdas att unionsrätten åberopas i syfte att kringgå nationell rätt i syfte att uppnå en fördel som strider mot unionsrättens syften och mål, i en situation där försäkringstagaren har undanhållit den verkliga verksamhet som han eller hon avsåg att bedriva med det aktuella fordonet och passagerarna inte kunde vara omedvetna om att den tjänst som tillhandahölls av försäkringstagaren var rättsstridig.(24)
61. I detta avsnitt tycks domstolen vilja ange att den aktuella situationen inte motsvarade de två huvudsakliga sammanhang inom vilka begreppet missbruk kan bedömas, nämligen när unionsrätten åberopas för att kringgå nationell rätt och när bestämmelserna i unionsrätten åberopas för att dra fördelar av denna på ett sätt som strider mot dessa bestämmelsers syften och mål.(25)
62. Om min tolkning av detta avsnitt emellertid är korrekt, med hänsyn till det sammanhang i vilket det ingår, motsvarar dock den situation som domstolen har prövat det andra sammanhanget, nämligen den situation där unionsrätten åberopades av personer som skadats i en trafikolycka och som försökte åberopa sin ställning som ”tredje man som orsakats skador” för att inte berövas sin rätt till ersättning på grund av att försäkringsavtalet var ogiltigt till följd av oriktiga uppgifter från försäkringstagarens sida.
63. I förevarande fall är det däremot, om man följer Matmuts resonemang, försäkringstagaren som vill åberopa sin egenskap av ”tredje man som orsakats skador” för att uppnå samma mål. I en sådan situation skulle unionsrätten, och närmare bestämt artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103, ha åberopats för att kringgå tillämpningen av en nationell bestämmelse om ogiltighet av ett försäkringsavtal som annars hade kunnat göras gällande mot den som lämnat oriktiga uppgifter.
64. Det ankommer under dessa omständigheter på den nationella domstolen att pröva huruvida rekvisiten för ett handlande som utgör missbruk eller bedrägeri är uppfyllda i tvisten vid den nationella domstolen. Prövningen ska ske i enlighet med nationella bestämmelser om bevisning, i den mån unionsrättens verkan inte hotas.(26) EU-domstolen kan, när den meddelar ett förhandsavgörande, i förekommande fall, som vägledning för de nationella domstolarna upplysa dem om vilka omständigheter som kan utgöra indicier vid bedömningen av de mål de har att avgöra.(27) Jag kommer därför att formulera några anmärkningar om genomförandet av principen om förbud mot bedrägeri och missbruk för det fall domstolen skulle besluta att ge den hänskjutande domstolen sådan vägledning.
2) Anmärkningar om tillämpningen av principen om förbud mot bedrägeri och missbruk
65. Ett objektivt och ett subjektivt rekvisit ska vara uppfyllt för att det ska anses föreligga ett förfarande som utgör missbruk.
66. Det framgår av domstolens fasta praxis(28) att för att ett förfarandemissbruk ska anses vara styrkt krävs det dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen.
67. Eftersom det mål som eftersträvas med unionslagstiftningen i förevarande fall vid första påseendet förefaller vara uppnått, anser jag att det är lämpligt att inleda bedömningen inte med det objektiva rekvisitet utan med det subjektiva rekvisitet för att fastställa den berörda personens avsikt och kontrollera huruvida denna avsikt utgör missbruk och, i förekommande fall, huruvida det önskade resultatet kan äventyra unionsrättens syfte.(29)
68. Syftet med artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 är nämligen att, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i direktivet, säkerställa att varje skadelidande i en trafikolycka har rätt till ersättning och att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser och avtalsvillkor som kan begränsa denna rätt.
69. Det är utrett att PQ skadades i samband med den olycka som är aktuell i det nationella målet och att han enligt tillämplig lag har rätt till ersättning för den skada han lidit. Det finns inte heller något som tyder på att denna olycka inträffade under konstlade omständigheter eller att PQ, med hänsyn till att föraren inte ingår i den personkrets som omfattas av försäkringen,(30) i stället för att själv köra fordonet tog passagerarens plats för att kunna få ersättning från försäkringsgivaren vid en olycka.
70. Dessutom ska man inte glömma bort att Matmut genom sin argumentation inte har hävdat att TN framförde det berörda fordonet vid tidpunkten för olyckan, utan att han inte var identifierad som den som vanligtvis kör fordonet när försäkringsavtalet ingicks. Om PQ var den som vanligtvis körde fordonet och TN ibland körde fordonet, skulle inte frågan om försäkringsavtalets ogiltighet vara aktuell. Direktiv 2009/103 utgör hinder för att försäkringsgivarens skyldighet att ersätta en person som skadats i en trafikolycka där ett försäkrat fordon är inblandat utesluts om olyckan orsakats av en annan person än den som omfattas av försäkringsavtalet.(31)
71. Matmuts argumentation grundar sig således på den omständigheten att PQ lämnade oriktiga uppgifter vid tecknandet av försäkringsavtalet och att han, inte till förmån för vilken skadelidande som helst utan för egen del, försöker undgå tillämpningen av en nationell bestämmelse enligt vilken försäkringsavtalet är behäftat med ogiltighet på grund av dessa oriktiga uppgifter.
72. Det ska här påpekas att domstolen har använt olika formuleringar för att beskriva det subjektiva rekvisitet för ett förfarande som utgör missbruk eller bedrägeri.
73. I vissa av sina domar har domstolen nämligen angett att det subjektiva rekvisitet består i en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att få förmånen,(32) medan den i andra domar har understrukit att detta rekvisit endast uppfylls om det huvudsakliga syftet med handlandet i fråga är endast att erhålla en sådan förmån.(33)
74. Vad gäller kringgående av nationell rätt genom sekundärrätten är under alla omständigheter förbudet mot sådana förfaranden inte relevant när de berörda transaktionerna kan motiveras på ett annat sätt än att endast erhålla en otillbörlig fördel.(34)
75. Det ska således prövas huruvida det huvudsakliga syftet med PQ:s aktuella agerande var begränsat till att kringgå nationella bestämmelser som annars hade varit tillämpliga. För att fastställa att det föreligger missbruk fordras det att den nationella domstolen beaktar samtliga omständigheter i det aktuella fallet, däribland omständigheter som uppkommit före och efter den transaktion som påstås ha utgjort missbruk.(35)
76. Som jag förstår begäran om förhandsavgörande har PQ lämnat oriktiga uppgifter för att uppfylla skyldigheten att försäkra fordonet i fråga och erhålla en försäkringspremie som är mer förmånlig än den som skulle ha gällt om försäkringsgivaren hade känt till vem som vanligtvis körde fordonet. Det förefaller nämligen framgå av beslutet om hänskjutande att skälet till dessa oriktiga uppgifter var att TN inte angavs som den som vanligtvis körde nämnda fordon, med hänsyn till att han tidigare hade dömts för rattfylleri. Det är uppenbart att denna omständighet ändrade riskbedömningen för försäkringsgivaren.
77. Med förbehåll för den prövning som den hänskjutande domstolen ska göra kan det således inte anses att PQ har lämnat oriktiga uppgifter i det huvudsakliga syftet att själv åberopa artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 och att kringgå en nationell bestämmelse om de lagstadgade villkoren för ogiltighet av försäkringsavtal. Mot bakgrund av det ovan anförda ska PQ, med avseende på bestämmelserna i detta direktiv, betraktas som en ”tredje man som orsakats skador” i en olycka.
78. När det gäller dessa kontroller ska det tilläggas att den person som anklagas för att ha använt sig av bedrägeri eller missbruk ska få möjlighet att motbevisa de uppgifter som ligger till grund för denna anklagelse, i enlighet med de garantier som följer av rätten till en rättvis rättegång.(36)
79. För fullständighetens skull kan man fråga sig om artikel L. 113‑8 i code des assurances (försäkringslagen) inte ska betraktas som en nationell bestämmelse genom vilken den franska lagstiftaren försöker komma till rätta med bedrägerier och missbruk från försäkringstagarnas sida. Det är emellertid endast möjligt att tillämpa en sådan nationell bestämmelse i en situation där den berörda personens beteende under alla omständigheter, enligt den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot bedrägeri och missbruk, anses utgöra bedrägeri eller missbruk.(37) Genomförandet av en sådan nationell bestämmelse får nämligen inte hindra att artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 ges full verkan och tillämpas enhetligt.(38) Det får således inte ändra räckvidden av dessa bestämmelser,(39) vilket skulle vara fallet om försäkringstagaren och den som lämnat oriktiga uppgifter fråntogs sin ställning som ”tredje man som orsakats skador” i den mening som avses i dessa bestämmelser.
80. Under dessa omständigheter återstår att pröva huruvida den ändamålsenliga verkan av artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 utgör hinder för att ogiltigheten av ett trafikförsäkringsavtal får göras gällande mot en skadelidande passagerare som är försäkringstagare och är den som har lämnat de oriktiga uppgifterna vid tecknandet av avtalet.
2. Den ändamålsenliga verkan av artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103
a) Huruvida avtalets ogiltighet kan göras gällande mot tredje man som har orsakats skador
81. I förevarande fall uppkommer frågan huruvida ett försäkringsbolags vägran att bevilja ersättning kan följa av att försäkringsavtalets ogiltighet som är en följd av oriktiga uppgifter från försäkringstagaren kan göras gällande mot försäkringstagaren.
82. Som jag har nämnt(40) syftar direktiv 2009/103 inte till att harmonisera de rättsliga villkoren för att försäkringsavtal ska vara giltiga. Även om det står medlemsstaterna fritt att fastställa dessa villkor, ska de utöva sin behörighet med iakttagande av unionsrätten och de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor får inte medföra att direktiv 2009/103 förlorar sin ändamålsenliga verkan.
83. Även om direktiv 2009/103 således inte utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken ett försäkringsavtal är ogiltigt om det har ingåtts på grundval av oriktiga uppgifter från försäkringstagaren, begränsar direktivet verkningarna av ogiltigheten i den mån den kan äventyra denna unionsrättsakts ändamålsenliga verkan.
84. Om ett försäkringsavtals ogiltighet kan göras gällande mot den skadelidande passageraren, som är försäkringstagare, skulle detta innebära att denna person inte fick någon ersättning, vilket följaktligen skulle undergräva den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103. Denna tolkning påverkas inte av möjligheten att nämnda person får ersättning av FGAO.
b) Ersättning från det organ som har till uppgift att ersätta skadelidande
85. Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida den omständigheten att FGAO är skyldig att ersätta den skadelidande för det fall att avtalets ogiltighet förklaras kunna göras gällande mot den skadelidande påverkar den tolkning som ska göras.
86. Enligt artikel 10 i direktiv 2009/103 är varje medlemsstat skyldig att ”inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning, åtminstone upp till den gräns som den obligatoriska försäkringen ska ersätta, för sakskador och personskador orsakade av oidentifierade fordon eller av fordon för vilka sådan obligatorisk försäkring som avses i artikel 3 inte tecknats”.
87. Såsom domstolen har preciserat(41) påverkas emellertid inte konstaterandet att en nationell bestämmelse kan leda till att tredje man som orsakats skador inte får någon ersättning och därmed undergräva den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103 av möjligheten att ett organ som inrättats i syfte att följa artikel 10 i direktivet betalar ut ersättning till den skadelidande.
88. Ersättning från ett sådant organ har nämligen föreskrivits som en sista utväg endast för det fall skadorna har orsakats av ett fordon för vilket skyldigheten avseende obligatorisk försäkring inte har uppfyllts. Ansvarsförsäkring för motorfordon är obligatorisk och det ankommer på medlemsstaterna att, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i direktiv 2009/103, se till att ägare eller innehavare av fordon som är normalt hemmahörande inom medlemsstatens territorium ingår ett avtal med ett försäkringsbolag. En medlemsstats underlåtenhet att uppfylla denna övervakningsskyldighet bör inte vara till nackdel för skadelidande vid trafikolyckor och om så är fallet är det på det organ som har inrättats eller godkänts av denna medlemsstat som det ankommer att ersätta de skadelidande. Däremot kan ersättning från ett godkänt organ inte åberopas för att frita försäkringsgivaren från ansvar när skyldigheten att ingå försäkringsavtalet har uppfyllts.
3. Slutsats avseende den första delen av tolkningsfrågan
89. Utifrån den bedömning jag nu har gjort anser jag att den omständigheten att den skadelidande passageraren är den försäkringstagare som lämnat oriktiga uppgifter när försäkringsavtalet tecknades inte på något sätt påverkar dennes egenskap av ”tredje man som orsakats skador” i den mening som avses i direktiv 2009/103 och det skydd som ges personer med denna ställning.(42) Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall kan det vidare inte anses att genomförandet av principen om förbud mot bedrägeri och missbruk gör det möjligt att vägra detta skydd.(43) Slutligen skulle direktivet förlora sin ändamålsenliga verkan om försäkringsgivaren vägrade att ge denna person rätt till ersättning på grund av att försäkringsavtalets ogiltighet till följd av dessa oriktiga uppgifter kan göras gällande mot denne.(44)
90. Under dessa omständigheter ska den första delen av tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att gentemot en skadelidande passagerare, tillika försäkringstagare, göra gällande att avtalet om ansvarsförsäkring för motorfordon är ogiltigt på grund av att försäkringstagaren avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis framför det aktuella fordonet.
C. Rätten att väcka regresstalan
91. Jag erinrar om att den andra delen av tolkningsfrågan avser frågan huruvida artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att de även utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger försäkringsgivaren rätt att väcka talan mot den skadelidande passageraren, tillika försäkringstagare, på den grunden att denne avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis framför det aktuella fordonet, för att få ersättning för samtliga belopp som denna skadelidande passagerare har erhållit i enlighet med avtalet.
92. För att besvara den andra delen av tolkningsfrågan kommer jag först att undersöka huruvida villkoren för att hålla försäkringstagaren ansvarig för oriktiga uppgifter regleras i unionsrätten. Om så inte är fallet ska jag därefter undersöka huruvida unionsrätten ändå utgör hinder för att försäkringstagarens ansvar görs gällande genom en regresstalan som väcks av försäkringsgivaren.
1. Villkoren för försäkringstagarens ansvar
93. Även om domstolen ännu inte har haft tillfälle att pröva huruvida försäkringsgivarens rätt att väcka regresstalan mot en skadelidande passagerare är förenlig med unionsrätten när denna passagerare också är försäkringstagare och den som lämnat de oriktiga uppgifterna när försäkringsavtalet tecknades, kan man i detta hänseende dra användbara lärdomar av rättspraxis.(45)
94. En regresstalan mot en person som skadats på grund av en olycka var föremål för prövning i domen Churchill Insurance Company Limited och Evans.(46)
95. Den domen avsåg en bestämmelse i nationell rätt som gav försäkringsgivaren rätt att av den försäkrade återkräva det belopp som försäkringsgivaren betalat på grund av sin ersättningsskyldighet enligt försäkringsavtalet. En genomgång av nämnda dom visar att denna bestämmelse kan tolkas på två olika sätt och att dessa tolkningar blivit föremål för diskussion mellan parterna.
96. Enligt den första tolkningen föreskrevs nämligen i den aktuella nationella bestämmelsen en regresstalan mot den försäkrade för att återkräva denna ersättning när den försäkrade hade orsakat olyckan eller tillåtit den förare som orsakat olyckan att använda fordonet.(47) Enligt den andra tolkningen ledde denna bestämmelse till att passagerare som lidit skada i en trafikolycka och som hade gett en oförsäkrad förare tillåtelse att köra automatiskt uteslöts från försäkringsskydd.(48) Den hänskjutande domstolen godtog den andra tolkningen och denna återspeglas följaktligen i EU-domstolens dom.
97. Än viktigare är det faktum att en tolkning av denna dom kan ge vid handen att en bestämmelse som automatiskt utesluter beviljandet av en eventuell ersättning till den försäkrade (andra tolkningen) omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103, medan en bestämmelse som ger en försäkringsgivare rätt att utkräva skadeståndsansvar av den andra parten i avtalet genom en regresstalan (första tolkningen) inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.
98. Efter att ha angett att den var skyldig att beakta den hänskjutande domstolens tolkning av nationell rätt, det vill säga den andra tolkningen, angav domstolen att tolkningsfrågorna ”inte [avsåg] huruvida en bestämmelse om civilrättsligt ansvar är förenlig med unionsrätten, utan huruvida en bestämmelse som enligt den hänskjutande domstolens tolkning begränsar omfattningen av det civilrättsliga ansvarets tillämpningsområde”.(49) Domstolen ansåg därmed att de frågor som ställts alltså omfattades av tillämpningsområdet för unionslagstiftningen på detta område.
99. Denna tolkning av domen Churchill Insurance Company Limited och Evans(50) bekräftas av beslutet BUL INS(51), i vilket domstolen angav att artikel 13 i direktiv 2009/103 avser eventuella begränsningar av ansvarsförsäkringens omfattning i förhållande till tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka, och inte regresstalan som försäkringsgivaren väckt efter det att den skadelidande beviljats ersättning.
100. Villkoren för att hålla försäkringstagaren skadeståndsansvarig för de belopp som försäkringsgivaren betalat ut till följd av en skada regleras således inte i unionsrätten. Det återstår att avgöra huruvida villkoren för att göra detta ansvar gällande, som avses i den andra delen av tolkningsfrågan, ändå kan inverka menligt på den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103.
2. Den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103 och regresstalan
101. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida försäkringsgivaren har rätt att väcka regresstalan mot försäkringstagaren för att erhålla återbetalning av samtliga belopp som utbetalats till försäkringstagaren i enlighet med försäkringsavtalet.
102. Även om villkoren för att en försäkringstagare ska hållas ansvarig omfattas av medlemsstaternas behörighet, ska medlemsstaterna utöva sin behörighet på detta område med iakttagande av unionsrätten, utan att undergräva unionsrättens ändamålsenliga verkan.
103. I detta avseende har domstolen i sin praxis avseende den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103 gjort åtskillnad mellan, å ena sidan, bestämmelser på försäkringsområdet som begränsar försäkringsgivarens skadeståndsansvar i förhållandet mellan tredje man som orsakats skada och försäkringsgivaren och, å andra sidan, bestämmelserna i det nationella systemet för civilrättsligt skadeståndsansvar, i vilka den försäkrades skadeståndsansvar gentemot en sådan tredje man som lidit skada fastställs.(52) I princip är det framför allt de förstnämnda bestämmelserna som kan inverka menligt på direktivets ändamålsenliga verkan.(53) Försäkringsgivarens ansvar härleds nämligen i allmänhet från den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar, och direktivet syftar inte till att harmonisera medlemsstaternas regelverk för detta ansvar.
104. Vidare framgår det av samma rättspraxis att bestämmelserna i unionsrätten om obligatorisk motorfordonsförsäkring, för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för nationella bestämmelser som undergräver denna ändamålsenliga verkan, på så sätt att de – genom att automatiskt utesluta eller genom att på ett oproportionerligt sätt begränsa den skadelidandes rätt att få ersättning från den obligatoriska motorfordonsförsäkringen – äventyrar förverkligandet av det mål att skydda skadelidande vid trafikolyckor som ständigt eftersträvats och getts en allt större vikt av unionslagstiftaren.(54)
105. Mot bakgrund av denna rättspraxis konstaterar jag att en nationell lagstiftning som ger försäkringsgivaren rätt att väcka talan mot den skadelidande passageraren – när denne även är försäkringstagare och den som har lämnat oriktiga uppgifter vid tidpunkten för tecknandet av försäkringsavtalet – för att få ersättning för samtliga belopp som betalats till den skadelidande passageraren i enlighet med försäkringsavtalet, kan utgöra ett åsidosättande av den enskildes rätt till ersättning från den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon och, följaktligen, av den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103.
106. En sådan nationell lagstiftning får nämligen till följd att den påverkar förhållandet mellan tredje man som orsakats skador och försäkringsgivaren, utan att påverka det civilrättsliga skadeståndsansvaret för den försäkringstagare som är direkt ansvarig för trafikolyckan. Den omständigheten att syftet med denna nationella lagstiftning är att beivra oriktiga uppgifter som försäkringstagaren lämnat i samband med att ett försäkringsavtal ingås föranleder inte någon annan bedömning. Den omständigheten att den skadelidande passageraren var den försäkringstagare som lämnade de oriktiga uppgifterna när försäkringsavtalet tecknades förändrar nämligen inte på något sätt dennes egenskap av ”tredje man som orsakats skador” i den mening som avses i direktiv 2009/103.(55)
107. I detta avseende är det visserligen riktigt att domstolen i domen Ruiz Bernáldez(56) ansåg att ”det i ett avtal om obligatorisk försäkring [får] föreskrivas att försäkringsgivaren i dessa fall har rätt att väcka regresstalan mot försäkringstagaren”. Den domen kan emellertid inte förstås så, att unionsrätten inte utgör hinder för att försäkringsgivaren kan väcka regresstalan mot den person med vilken försäkringsgivaren ingått försäkringsavtalet, när denna person även är en tredje man som orsakats skador i den mening som avses i direktiv 2009/103.
108. Såsom den franska regeringen har påpekat var försäkringstagaren i domen Ruiz Bernáldez(57) föraren av fordonet och skadevållaren, varför frågan om risken för en kränkning av den skadelidandes rätt till ersättning till följd av denna talan inte var aktuell. Vidare avsåg domstolens överväganden närmare bestämt en klausul i försäkringsavtalet som gjorde det möjligt för försäkringsgivaren att väcka regresstalan mot försäkringstagaren för att återfå de belopp som utbetalats till den skadelidande vid en trafikolycka som orsakats av en förare som var påverkad av alkohol.(58) Däremot finns det inget i den domen som antyder att en sådan regresstalan kan väckas, utan någon begränsning av unionsrätten, mot den person som ersätts av försäkringsgivaren. Domstolen har tvärtom angett att ”det … i ett avtal om obligatorisk försäkring inte får föreskrivas att försäkringsgivaren i vissa fall, däribland det fall att föraren av fordonet är påverkad av alkohol, inte är skyldig att utge ersättning för sakskador och personskador som tredje man har orsakats av det försäkrade fordonet”.(59)
109. Ännu viktigare är att en sådan regresstalan som avses i den andra delen av tolkningsfrågan inte tar hänsyn till behovet av att säkerställa att en åtgärd som syftar till att beröva den skadelidande rätten till ersättning från försäkringsgivaren är proportionerlig.
110. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att avtalet är ogiltigt på grund av oriktiga uppgifter som har ändrat försäkringsgivarens riskbedömning och följaktligen försäkringskostnaden, utan att detta påverkar skadan och skadans omfattning. Om en talan väcks för att erhålla återbetalning av samtliga belopp som betalats till den berörda personen som ersättning för skada som lidits vid en trafikolycka, under sken av att försäkringstagarens oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis kör det berörda fordonet beivras, leder denna talan i praktiken till att denna person slutgiltigt och på ett oproportionerligt sätt berövas det skydd som direktiv 2009/103 ger de skadelidande vid sådana olyckor.
111. Under dessa omständigheter ska den andra delen av tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 3 och 13 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att de även utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger försäkringsgivaren rätt att väcka talan mot den skadelidande passageraren, tillika försäkringstagare, på grund av att denne avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis framför det aktuella fordonet, för att få ersättning för samtliga belopp som den skadelidande passageraren har erhållit i enlighet med avtalet.
V. Förslag till avgörande
112. Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Cour de Cassation (Högsta domstolen, Frankrike) har ställt på följande sätt:
Artiklarna 3 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet
ska tolkas på följande sätt:
– De utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att gentemot en skadelidande passagerare, tillika försäkringstagare, göra gällande att avtalet om ansvarsförsäkring för motorfordon är ogiltigt på grund av att denna försäkringstagare avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis framför det aktuella fordonet.
– De utgör även hinder för en nationell lagstiftning som ger försäkringsgivaren rätt att väcka talan mot den skadelidande passageraren, tillika försäkringstagare, på den grunden att denne avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om vem som vanligtvis framför det aktuella fordonet, för att få ersättning för samtliga belopp som denna skadelidande passagerare har erhållit i enlighet med avtalet.