Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 27 juni 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar – Direktiv 92/85/EEG – Förbud mot uppsägning – Gravid arbetstagare som fått kännedom om sin graviditet först efter utgången av den föreskrivna fristen för att väcka talan mot uppsägningen av henne – Möjlighet att väcka en sådan talan förutsatt att en ansökan om prövningstillstånd avseende talan som väcks för sent inges inom en frist på två veckor – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Effektivitetsprincipen”
I mål C‑284/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Arbeitsgericht Mainz (Arbetsdomstolen i Mainz, Tyskland) genom beslut av den 24 april 2023, som inkom till domstolen den 2 maj 2023, i målet
TC
mot
Firma Haus Jacobus Alten- und Altenpflegeheim gGmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna N. Wahl och M.L. Arastey Sahún (referent),
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Firma Haus Jacobus Alten- und Altenpflegeheim gGmbH, genom I. Michalis, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann, D. Recchia och E. Schmidt, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 348, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 3).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan TC och Firma Haus Jacobus Alten- und Altenpflegeheim gGmbH (nedan kallat Haus Jacobus), som är ett bolag bildat enligt tysk rätt som driver ett ålderdomshem, angående uppsägningen av TC, som var gravid vid tidpunkten för uppsägningen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 2 a i direktiv 92/85 definieras en gravid arbetstagare som en ”gravid arbetstagare, som underrättar arbetsgivaren om sitt tillstånd enligt nationell lagstiftning eller praxis”.
4 I artikel 10 i nämnda direktiv, som har rubriken ”Förbud mot uppsägning”, föreskrivs följande:
”För att garantera att de arbetstagare som avses i artikel 2 skall kunna åtnjuta de rättigheter till skydd av säkerhet och hälsa som erkänns i denna artikel fastställs följande:
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att sådana arbetstagare som avses i artikel 2 sägs upp under tiden från början av graviditeten och till utgången av den barnledighet som avses i artikel 8.1, om detta inte sker i undantagsfall av skäl som inte sammanhänger med deras tillstånd och som enligt nationell lagstiftning eller praxis utgör tillräcklig grund för uppsägning, samt i tillämpliga fall, den behöriga myndigheten har lämnat sitt medgivande.
2. Om en arbetstagare enligt definitionen i artikel 2 sägs upp under den tid som avses i punkt 1, skall arbetsgivaren lämna en uttömmande skriftlig motivering till detta.
3. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sådana arbetstagare som avses i punkt 2 från följderna av uppsägningar som är otillåtna enligt punkt 1.”
5 I artikel 12 i direktiv 92/85, med rubriken ”Försvar av rättigheter”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall i sina nationella rättssystem införa de bestämmelser som är nödvändiga för att ge samtliga arbetstagare, som anser att deras rättigheter åsidosatts genom att de skyldigheter som följer av detta direktiv inte har iakttagits, möjlighet att få sina krav prövade i domstol eller genom hänvändelse till andra behöriga myndigheter enligt nationell lagstiftning eller praxis.”
Tysk rätt
6 I 17 § i Gesetz zum Schutz von Müttern bei der Arbeit, in der Ausbildung und im Studium (Mutterschutzgesetz) (lagen om skydd för mödrar som bedriver yrkesverksamhet, går en utbildning eller bedriver högre studier (lagen om skydd för mödrar) av den 23 maj 2017 (BGBl. 2017 I, s. 1228, nedan kallad ”MuSchG”), med rubriken ”Förbud mot uppsägning” anges följande:
”1) Det är inte tillåtet att säga upp en kvinna
1. under pågående graviditet,
2. fram till den tidpunkt då fyra månader har gått efter ett missfall som har ägt rum efter den tolfte graviditetsveckan och
3. fram till utgången av skyddsperioden efter förlossningen, dock minst i fyra månader efter förlossningen,
om arbetsgivaren vid tidpunkten för uppsägningen har kännedom om graviditeten, missfallet efter den tolfte graviditetsveckan eller förlossningen eller underrättades om ett sådant förhållande inom två veckor efter att modern tagit del av uppsägningen. Detta gäller även om denna frist överskrids på grund av hinder som kvinnan inte har kunnat råda över och underrättelsen har lämnats omedelbart sedan hindret bortfallit. Första och andra meningen äger motsvarande tillämpning på en arbetsgivares förberedande åtgärder med hänsyn till kvinnans uppsägning.
2) Den högsta delstatliga myndighet som är ansvarig för arbetsmiljö eller det organ som utsetts av denna kan i undantagsfall, vilka inte har samband med kvinnans tillstånd under graviditeten, efter ett missfall efter tolfte graviditetsveckan eller efter förlossningen, förklara att en uppsägning är giltig. Uppsägningen ska ske skriftligen och skälen för uppsägningen ska anges.
…”
7 I Kündigungsschutzgesetz (lagen om skydd mot uppsägning utan saklig grund), av den 25 augusti 1969 (BGBl 1969 I, s. 1317), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad KSchG), föreskrivs följande i 4 §, med rubriken ”Anhängiggörande vid [Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen, Tyskland)]”:
”När en arbetstagare vill bestrida en uppsägning på grund av att den är socialt ogrundad, eller av andra skäl saknar rättslig verkan, är arbetstagaren skyldig att inom tre veckor från den skriftliga underrättelsen om uppsägningen väcka talan vid [Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen)] för att få fastställt att anställningsförhållandet inte har upphört genom uppsägningen. Inom ramen för 2 § ska en fastställelsetalan väckas om att en förändring av arbetsvillkoren är socialt ogrundad, eller av andra skäl saknar rättslig verkan. Om arbetstagaren har bestridit uppsägningen hos personalrepresentanterna [Betriebsrat] (3 §) ska de sistnämndas ställningstagande bifogas stämningsansökan. Om uppsägningen ska tillstyrkas av en myndighet, börjar fristen för att väcka talan vid [Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen)] löpa först från och med den dag då arbetstagaren tagit del av myndighetens beslut.”
8 5 § Prövningstillstånd avseende talan som väcks för sent
”1) Om en arbetstagare var förhindrad att väcka talan inom tre veckor från den dag som han eller hon tagit del av den skriftliga uppsägningen trots att han eller hon iakttagit rimlig aktsamhet med hänsyn till rådande omständigheter ska talan på klagandens begäran tas upp till prövning i efterhand. Detsamma gäller om en kvinna har fått kännedom om sin graviditet först efter den frist som föreskrivs i 4 § första meningen på grund av hinder som hon inte har kunnat råda över.
2) En sådan begäran ska bifogas ansökan. Om ansökan redan är inlämnad, ska det hänvisas till den i begäran. Begäran ska vidare innehålla uppgifter om dels de faktiska omständigheter som begäran om att beviljas prövningstillstånd i efterhand grundar sig på, dels de bevismedel med vilka det ska göras sannolikt att dessa omständigheter föreligger.
3) För att prövningstillstånd ska kunna ges måste begäran ha inkommit till rätten inom två veckor efter att hindret undanröjts. Efter sex månader, räknat från och med dagen då den försuttna tidsfristen löpte ut, är det inte längre möjligt att inkomma med en begäran.
…”
9 I 7 § KSchG, med rubriken ”Uppsägningens ikraftträdande”, föreskrivs följande:
”Om det inte i rätt tid har gjorts gällande att uppsägningen är ogiltig (4 § första meningen, 5 och 6 §§), ska uppsägningen anses vara giltig …”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
10 TC var från och med den 1 augusti 2022 anställd hos Haus Jacobus som vårdbiträde enligt ett avtal om tidsbegränsad anställning som löpte på ett år.
11 Haus Jacobus sade enligt skrivelse av den 6 oktober 2022 upp detta avtal från och med den 21 oktober 2022.
12 Den 9 november 2022 fastställdes att TC var gravid i sjunde graviditetsveckan. Hon underrättade Haus Jacobus om sin graviditet den 10 november 2022.
13 Genom skrivelse av den 13 december 2022 väckte TC talan vid Arbeitsgericht Mainz (Arbetsdomstolen i Mainz, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, mot uppsägningen med motiveringen att hon var gravid vid tidpunkten för uppsägningen.
14 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det följer av praxis från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) att 4 § fjärde meningen KSchG – i vilken det föreskrivs att fristen för att väcka talan vid Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen), när det krävs att uppsägningen godkänns av en myndighet, inte ska börja löpa förrän arbetstagaren har underrättats om myndighetens beslut – inte tillämpas i ett fall då arbetsgivaren underrättats om graviditeten i efterhand, så att underlåtenheten att iaktta den treveckorsfrist som föreskrivs i 4 § första meningen KSchG medför att uppsägningen anses vara giltig enligt 7 § KSchG och detta trots att det föreskrivs ett förstärkt skydd mot uppsägning i 17 § MuSchG, om inte en ansökan om prövningstillstånd avseende talan som väcks för sent ges in enligt 5 § KSchG.
15 Eftersom TC inte har ingett någon sådan ansökan ska talan ogillas i enlighet med dessa bestämmelser i KSchG. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida dessa bestämmelser är förenliga med unionsrätten, särskilt mot bakgrund av domen av den 29 oktober 2009, Pontin (C‑63/08, EU:C:2009:666) (nedan kallad domen i målet Pontin), i vilken EU-domstolen slog fast att de rättsmedel som står en gravid kvinna till buds ska följa av lagstiftning som iakttar effektivitetsprincipen.
16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första påpekat att enligt en del av tysk doktrin innebär den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet att det blir orimligt svårt att skydda gravida kvinnor på grund av att det förekommer olika särskilt korta frister, vilka var och en kan leda till att skyddet mot uppsägning upphör, och vilka är ännu kortare när den berörda personen får kännedom om sin graviditet först efter det att hon sagts upp, och på grund av de skyldigheter som ska fullgöras i förhållande till arbetsgivaren eller vid Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen).
17 Den hänskjutande domstolen har vidare anfört att 17 § MuSchG, i enlighet med unionsrätten, gör det möjligt för en gravid arbetstagare att göra gällande ett särskilt skydd mot uppsägning genom att underrätta sin arbetsgivare om sin graviditet efter uppsägningen, även efter utgången av den frist på tre veckor för att bestrida uppsägningen som föreskrivs i 4 § KSchG och efter utgången av den frist på två veckor som avses i 17 § MuSchG. I ett sådant fall anser den hänskjutande domstolen att det inte finns något som, med hänsyn till principen om ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, förefaller motivera att en gravid arbetstagare är skyldig att följa det förfarande som föreskrivs i 5 § KSchG för att hennes talan ska kunna tas upp till prövning. När en arbetstagare efter utgången av nämnda frist på två veckor vänder sig till sin före detta arbetsgivare och underrättar denne om att hon var gravid vid tidpunkten för uppsägningen kan detta av arbetsgivaren inte tolkas på ett annat sätt än att hon gör gällande att uppsägningen av anställningsavtalet är ogiltig.
18 Mot denna bakgrund beslutade Arbeitsgericht Mainz (Arbetsdomstolen i Mainz) att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till EU-domstolen:
”… Är de tyska nationella bestämmelserna i 4 och 5 § § [KSchG], enligt vilka även en kvinna som i egenskap av gravid kvinna åtnjuter särskilt skydd mot uppsägning med nödvändighet är skyldig att väcka talan inom de frister som föreskrivs i dessa bestämmelser för att behålla detta skydd, förenliga med [direktiv 92/85]?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
19 Haus Jakobus har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas, eftersom frågan inte är relevant för att avgöra det nationella målet.
20 Detta företag har för det första gjort gällande att den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan i syfte att få klarhet i om en gravid arbetstagare är skyldig att använda sig av ett rättsmedel enligt nationell rätt, i förevarande fall det som anges i 5 § KSchG för att göra gällande de rättigheter som hon ges enligt direktiv 92/85. Enligt företaget följer svaret på den frågan direkt av artikel 12 i direktivet, enligt vilken samtliga arbetstagare, som anser att deras rättigheter åsidosatts genom att de skyldigheter som följer av detta direktiv inte har iakttagits, har möjlighet att få sina krav prövade genom de rättsmedel som anges i nationell rätt.
21 För det andra har den arbetstagare som är i fråga i det nationella målet inte ansökt om prövningstillstånd med avseende på talan som väcks för sent i den mening som avses i 5 § KSchG. Det är därför inte nödvändigt att, för att avgöra tvisten i det nationella målet, pröva den fråga som ställts om det rättsmedel som föreskrivs i denna bestämmelse är effektivt.
22 För det tredje går den hänskjutande domstolens ståndpunkt, att medlemsstaterna är skyldiga att låta varje gravid arbetstagare göra gällande att de skyldigheter som följer av direktiv 92/85 inte har iakttagits utan att arbetstagaren därvid ska behöva använda sig av ett sådant rättsmedel enligt nationell rätt som det som föreskrivs i 5 § KSchG, utöver det skydd som föreskrivs i artiklarna 10.3 och 12 i detta direktiv.
23 Det följer i detta avseende av domstolens fasta praxis att det inom ramen för det samarbete som införts genom artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 9 mars 2023, Sumal, C‑882/21, EU:C:2023:175, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
24 I förevarande fall avser de argument som Haus Jacobus har anfört och som nämns i punkterna 20 och 22 ovan prövningen i sak av den ställda frågan och inte huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. Den påstått uppenbara karaktären av svaret på denna fråga kan inte heller motivera ett fastställande av att frågan inte kan tas upp till prövning. Även om det antas att det rör sig om en fråga som enligt en av parterna i det nationella målet inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel, kan en begäran om förhandsavgörande som innehåller en sådan fråga inte avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Vapo Atlantic, C‑604/21, EU:C:2023:175, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
25 Vad vidare gäller det argument som nämns i punkt 21 i förevarande dom konstaterar domstolen att den fråga som ställts inte avser effektiviteten av det rättsmedel som föreskrivs i 5 § KSchG, utan huruvida skyldigheten att använda ett sådant rättsmedel för att göra gällande de rättigheter som följer av direktiv 92/85 är förenlig med de krav som följer av effektivitetsprincipen.
26 Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågan
27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 10 och 12 i direktiv 92/85 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en gravid arbetstagare som fått kännedom om sin graviditet först efter utgången av den föreskrivna fristen för att väcka talan mot uppsägningen av henne är skyldig att, för att kunna väcka en sådan talan, inge en ansökan om prövningstillstånd med avseende på talan som väcks för sent inom en frist på två veckor.
28 Härvid erinrar domstolen först och främst om att medlemsstaterna, enligt artikel 10.1 i direktiv 92/85, ska vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att de arbetstagare som avses i denna bestämmelse sägs upp under tiden från början av graviditeten till utgången av den barnledighet som avses i artikel 8.1 i detta direktiv, om detta inte sker i undantagsfall av skäl som inte sammanhänger med deras tillstånd och som enligt nationell lagstiftning eller praxis utgör tillräcklig grund för uppsägning, samt i tillämpliga fall, om den behöriga myndigheten har lämnat sitt medgivande.
29 I enlighet med artikel 12 i direktiv 92/85 är medlemsstaterna även skyldiga att i sina nationella rättssystem införa de bestämmelser som är nödvändiga för att ge alla personer som anser att deras rättigheter åsidosatts genom att de skyldigheter som följer av detta direktiv, däribland de som följer av artikel 10, inte har iakttagits möjlighet att få sin sak prövad i domstol. I artikel 10.3 anges vidare att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att skydda gravida arbetstagare från följderna av uppsägningar som är otillåtna enligt punkt 1 i samma artikel.
30 Dessa bestämmelser, särskilt artikel 12 i direktiv 92/85, utgör, inom ramen för detta direktiv, ett särskilt uttryck för principen om ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (domen i målet Pontin, punkt 41).
31 Det framgår dessutom av rättspraxis att även om medlemsstaterna enligt artikel 12 i direktiv 92/85 inte är skyldiga att vidta en bestämd åtgärd, ska den valda åtgärden likväl vara ägnad att säkerställa ett verksamt och effektivt domstolsskydd, ha en faktisk avskräckande verkan i förhållande till arbetsgivaren och i vart fall stå i proportion till den skada som lidits (domen i målet Pontin, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
32 Vad gäller principen om ett effektivt domstolsskydd av rättigheter som tillerkänns enskilda enligt unionsrätten följer det av fast rättspraxis att de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten varken får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen) (domen i målet Pontin, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
33 När det gäller likvärdighetsprincipen framgår det inte av handlingarna i målet att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte är förenlig med denna princip.
34 Vad avser effektivitetsprincipen framgår det av domstolens fasta praxis att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 304 och där angiven rättspraxis).
35 Domstolen har sålunda slagit fast att det i princip är förenligt med unionsrätten att i rättssäkerhetens intresse fastställa skäliga talefrister vid äventyr av preskription, eftersom sådana frister inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2008, Kempter, C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 58 och där angiven rättspraxis). När det gäller preskriptionsfrister har domstolen också slagit fast att det ankommer på medlemsstaterna att, med avseende på nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, fastställa tidsfrister som, bland annat, speglar den betydelse ett beslut kommer att ha för de berörda, förfarandenas och den tillämpliga lagstiftningens grad av komplexitet, antalet personer som kan komma att beröras av beslutet samt andra allmänna eller enskilda intressen som ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Pontin, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 februari 2020, Land Sachsen-Anhalt (Löner för tjänstemän och domare), C‑773/18–C‑775/18, EU:C:2020:125, punkt 69).
36 Mot bakgrund av bland annat rättssäkerhetsprincipen utgör således effektivitetsprincipen i princip inte hinder för att det fastställs en relativt kort preskriptionsfrist när det gäller en talan som syftar till att en arbetstagare som har sagts upp på nytt ska återinsättas i det berörda företaget. Det kan nämligen finnas ett rättssäkerhetsintresse, såväl för gravida arbetstagare som sägs upp som för arbetsgivarna, av att möjligheten att väcka en sådan talan vid domstol är begränsad i tiden, bland annat med hänsyn till de konsekvenser som nämnda återinsättande får för samtliga berörda aktörer, eftersom återinsättandet sker efter en lång tid (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Pontin, punkterna 60 och 61).
37 När det gäller nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs en preskriptionsfrist på femton dagar som är tillämplig på en talan om ogiltigförklaring av en uppsägning, har domstolen emellertid slagit fast dels att en sådan frist ska anses vara särskilt kort, särskilt med hänsyn till den situation som en kvinna befinner sig i i början av graviditeten, dels att det skulle vara mycket svårt för en arbetstagare som sägs upp under sin graviditet att, inom denna frist, skaffa sig lämplig rådgivning och, i förekommande fall, avfatta ansökan och väcka talan (domen i målet Pontin, punkterna 62 och 65).
38 Domstolen har, med avseende på de nationella bestämmelser som var i fråga i målet Pontin, även framhållit att en gravid arbetstagare som av någon anledning låtit femtondagarsfristen löpa ut dessutom inte längre har möjlighet att väcka talan för att få sina krav till följd av uppsägningen prövade i domstol (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Pontin, punkt 66).
39 På grundval av bland annat dessa konstateranden slog domstolen fast att sådana processuella regler som dem som kännetecknar nämnda nationella lagstiftning inte är förenliga med effektivitetsprincipen, eftersom de ger upphov till processuella olägenheter som kan göra det orimligt svårt att utöva de rättigheter som tillerkänns gravida kvinnor enligt artikel 10 i direktiv 92/85. Domstolen tillade att det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Pontin, punkterna 67 och 69).
40 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att en talan mot en uppsägning enligt 4 § första meningen KSchG ska väckas inom tre veckor från den dag då uppsägningen delgavs skriftligen. Enligt 5 § KSchG kan emellertid en talan som en gravid arbetstagare väcker efter utgången av denna treveckorsfrist tas upp till prövning, om nämnda gravida arbetstagare ansöker om det. För att prövningstillstånd ska kunna ges måste ansökan ha inkommit till rätten inom två veckor efter att hindret att väcka talan undanröjts.
41 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att den arbetstagare som är i fråga i det nationella målet, som inte har väckt talan med avseende på uppsägningen inom tre veckor från den skriftliga delgivningen av uppsägningen, inte heller har ingett någon sådan ansökan. Det innebär att hennes talan ska ogillas, såvida inte den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet strider mot effektivitetsprincipen, såsom arbetstagaren torde anse.
42 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den frist på tre veckor för att väcka talan som föreskrivs i 4 § första meningen KSchG syftar till att säkerställa rättssäkerheten och att detsamma förefaller gälla den frist på två veckor för att inge en ansökan om prövningstillstånd för talan som väcks för sent enligt 5 § 3 KSchG.
43 Såsom det har erinrats om i punkt 35 ovan ska medlemsstaterna vid fastställandet av preskriptionsfrister inte enbart beakta rättssäkerheten. Även andra faktorer, såsom betydelsen för de berörda av de beslut som ska fattas eller andra allmänna eller privata intressen, ska beaktas.
44 Det skydd mot uppsägning av gravida arbetstagare som garanteras i artikel 10 i direktiv 92/85 utgör en viktig parameter som medlemsstaterna ska beakta.
45 Det är nämligen med beaktande av den risk som en eventuell uppsägning medför för den fysiska och psykiska hälsan hos en gravid arbetstagare som unionslagstiftaren, med stöd av artikel 10 i direktiv 92/85, har infört ett särskilt skydd för kvinnor i form av ett förbud mot uppsägning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2018, Porras Guisado, C‑103/16, EU:C:2018:99, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
46 Det framgår visserligen av beslutet om hänskjutande att 5 § KSchG gör det möjligt att, genom en ansökan om prövningstillstånd, väcka talan för sent när den ordinarie fristen på tre veckor för att väcka talan mot uppsägningen har löpt ut, då kvinnan av skäl som hon inte råder över ännu inte hade fått kännedom om sin graviditet.
47 Det ska emellertid för det första påpekas att denna ansökan om att en för sent ingiven talan ska tas upp till prövning ska inges inom två veckor efter att hindret att väcka talan undanröjts, vilket enligt domstolen utgör en särskilt kort frist, särskilt med hänsyn till den situation som en kvinna i början av graviditeten befinner sig i (domen i målet Pontin, punkt 62).
48 Det ska för det andra understrykas att denna tvåveckorsfrist är kortare än den normala fristen på tre veckor enligt 4 § första meningen KSchG för att väcka talan mot en uppsägning.
49 En gravid arbetstagare som vid tidpunkten för uppsägningen känner till att hon är gravid har således tre veckor på sig för att väcka en sådan talan. En arbetstagare som inte kände till graviditeten före utgången av denna frist, av skäl som hon inte kan råda över, har däremot endast två veckor på sig att ansöka om att hennes talan ska tas upp till prövning. Detta utgör en avsevärd förkortning av fristen för att skaffa sig lämplig rådgivning och, i förekommande fall, avfatta och inge inte bara ansökan om att talan som väcks för sent ska tas upp till prövning utan även att väcka själva talan. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande föreskrivs nämligen i 5 § 2 i KSchG att talan i princip ska väckas samtidigt som nämnda ansökan inges.
50 Haus Jacobus har i sitt skriftliga yttrande hävdat att ansökan om prövningstillstånd avseende talan som väcks för sent inte är underkastad några särskilda formkrav och att den till och med kan framföras muntligen till kansliet vid vilken domstol som helst, inklusive en domstol som saknar behörighet. Kommissionen har för sin del hävdat att även om det inte är tillräckligt att väcka talan med avseende på uppsägningen för att en sådan ansökan ska anses ha framställts, kan den ändå vara underförstådd.
51 Även om dessa preciseringar skulle visa sig vara korrekta, efter den kontroll som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, kvarstår det faktum att en arbetstagare som, såsom i förevarande fall, får kännedom om att hon är gravid efter utgången av en frist på tre veckor efter uppsägningen, vid äventyr av preskription, icke desto mindre är skyldig att inte bara väcka talan utan även att inge en ansökan om prövningstillstånd avseende talan som väcks för sent inom två veckor. Det är en kortare frist än den som arbetstagaren skulle ha haft om hon hade haft kännedom om graviditeten vid tidpunkten för uppsägningen. Denna tvåveckorsfrist kan således få till följd att det är mycket svårt för arbetstagaren att skaffa sig lämplig rådgivning och, i förekommande fall, avfatta och inge ansökan om prövningstillstånd och väcka själva talan.
52 För det tredje förefaller, såsom även kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, den tidpunkt då den tvåveckorsfrist som avses i 5 § 3 KSchG börjar löpa, det vill säga den tidpunkt då ”hindret undanröjts”, inte vara helt otvetydig, vilket kan bidra till att försvåra utövandet av de rättigheter som garanteras genom direktiv 92/85.
53 För det fjärde framgår det av beslutet om hänskjutande att den uppsagda arbetstagaren enligt 17 § 1 andra meningen MuSchG är skyldig att utan dröjsmål underrätta sin arbetsgivare om att hon är gravid. Med hänsyn till denna skyldighet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det ytterligare kravet på att arbetstagaren till en domstol ska inge en ansökan om prövningstillstånd avseende en talan som väcks för sent ska anses vara oförenligt med de krav som följer av principen om ett effektivt domstolsskydd.
54 Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att arbetstagaren inte bara är skyldig att utan dröjsmål underrätta sin arbetsgivare om att hon är gravid, utan även att inom två veckor till domstol inge en ansökan om prövningstillstånd avseende en talan som väcks för sent och i princip dessutom väcka själva talan, bidrar till att visa komplexiteten i det system som införts genom den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet. Systemet innebär att flera konkurrerande skyldigheter ska uppfyllas, att de ska uppfyllas inom olika frister som överlappar varandra, och att de ska uppfyllas dels i förhållande till arbetsgivaren, dels vid domstol.
55 Enbart den information som lämnas till arbetsgivaren kan emellertid i princip inte anses vara likvärdig med ett ingivande till domstol av en handling som krävs enligt den nationella processrätten för att angripa en uppsägning eller, i vart fall, för att avbryta preskriptionsfristen för att bestrida uppsägningen.
56 Härav följer att kravet på att till domstol inge en ansökan om prövningstillstånd avseende en talan som väcks för sent inte i sig kan anses strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd. Så är inte heller fallet när det i den nationella lagstiftningen dessutom föreskrivs en skyldighet för den berörda arbetstagaren att utan dröjsmål underrätta sin arbetsgivare om att hon är gravid.
57 De processuella regler som reglerar en sådan ansökan om prövningstillstånd avseende en talan som väcks för sent kan däremot i förekommande fall visa sig vara oförenliga med de krav som följer av principen om ett effektivt domstolsskydd.
58 I förevarande fall kan det konstateras att den tvåveckorsfrist som föreskrivs i 5 § KSchG förefaller – vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – medföra processuella olägenheter som är sådana att effektivitetsprincipen åsidosätts och följaktligen så även principen om ett effektivt domstolsskydd med avseende på de rättigheter som enskilda har enligt direktiv 92/85. Denna tidsfrist som är betydligt kortare än den ordinarie frist som föreskrivs i 4 § i den lagen förefaller, med hänsyn till den situation som en kvinna i början av graviditeten befinner sig i, nämligen vara särskilt kort och kan göra det mycket svårt för den gravida arbetstagaren att skaffa sig lämplig rådgivning och, i förekommande fall, avfatta och inge en ansökan om prövningstillstånd avseende en talan som väcks för sent samt väcka själva talan. Det ska även beaktas att det inte kan uteslutas att det råder osäkerhet om när nämnda tvåveckorsfrist börjar löpa och om kumuleringen av skyldigheter, som var och en svarar mot olika frister, som ska fullgöras dels i förhållande till arbetsgivaren, dels vid domstol.
59 Av det anförda följer att artiklarna 10 och 12 i direktiv 92/85 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en gravid arbetstagare som fått kännedom om sin graviditet först efter utgången av den föreskrivna fristen för att väcka talan mot uppsägningen av henne är skyldig att, för att kunna väcka en sådan talan, inge en ansökan om prövningstillstånd med avseende på talan som väcks för sent inom en frist på två veckor, förutsatt att de processuella regler som gäller för denna ansökan om prövningstillstånd, i den mån de medför olägenheter som gör det orimligt svårt att utöva de rättigheter som gravida arbetstagare har enligt artikel 10 i direktivet, inte är förenliga med de krav som följer av effektivitetsprincipen.
Rättegångskostnader
60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
Artiklarna 10 och 12 i rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG),
ska tolkas så
att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en gravid arbetstagare som fått kännedom om sin graviditet först efter utgången av den föreskrivna fristen för att väcka talan mot uppsägningen av henne är skyldig att, för att kunna väcka en sådan talan, inge en ansökan om prövningstillstånd med avseende på talan som väcks för sent inom en frist på två veckor, förutsatt att de processuella regler som gäller för denna ansökan om prövningstillstånd, i den mån de medför olägenheter som gör det orimligt svårt att utöva de rättigheter som gravida arbetstagare har enligt artikel 10 i direktivet, inte är förenliga med de krav som följer av effektivitetsprincipen.
Underskrifter